Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. 17 januari 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
24
I DU N 1890
Och ännu en sak : lären barnen att uppskatta god
musik, då de hunnit tillräcklig ålder och omdömes-
förmåga. Importeren ej till hemmet ett nothäfte, en-
dast därför att dess innehåll beklappas i Berns och
på Hasselbacken. Det tyckes nästan, som om den
simpla’; vulgära musiken, den som tonar från orke-
strarne i utlandets café chantants och sekundteatrar,
skulle vara på god väg att uttränga all verkligt ge-
digen musik. Man skattar äfven för mycket ät dans-
musiken med dess pikanta rytmer och esomoftast
brist på innebörd. Begagnen ej så ofta om de store
mästarne epitetet «tråkig». Flertalet af er har nog
äfvenledes sagt, att en Walter Scott var tråkig, men
ändrat åsigt efter närmare bekantskap.
I kännen alla det moderna tortyrredskap, som be-
nämnes positiv. Ej nog med att pianot understun-
dom nedsjunker till dettas simpla nivå, positivet har
till och med själft, fast under förskönande benäm-
ningar sådana som orkestrionette, ariston och hiero-
fon, sprängt de skrankor, som omgärda den husliga
friden. Dessa maskiner innesluta i allmänhet ett
urval af musikaliskt kram, som tidigt leder de unges
smak på villospår. Och jag erkänner med öppet vi-
sir, att en symaskin trampad af ihärdiga föiter och
tillgodogjord af små trägna fingrar, för mig utgör en
himmelsk musik i jämförelse med dessa musiklådors
mekaniska gnissel.
Xantippa,
a
å Dafne ined den smidiga bysten fram-
ätböjd trädde ut på dörrtröskeln till
sitt hus, måste hon sluta de leende ögonen,
ty solen sken bländande på husradernas väg-
gar och på det ljusa kalkdammet öfver
Athens gator. För att skydda sig kastade
hon en flik af sin tunika kring hufvud och
skuldror och smög sig så, i det hon begag-
nade den smala skuggan längs muren, in i
grannhuset.
Där härskade dödstystnad. Dafne lyftade
förhänget till det första gemaket i höjden —
där var tomt, de rödbrokiga väggarna stirra-
ned på ett tarfligt bord och på de enkla tri-
klinier*, som stodo på ömse sidor om bordet.
»Hon är helt visst i gynäkeion**, » sade
Dafne till sig själf och lyftade ett annat för-
hänge, som täckte ingången till det bakom
liggande gemaket — kvinnogemaket.
Och mycket riktigt, i den öppna porthvälf-
ningen, som förde ut till husets gård, satt
på en vackert formad, enkel marmorbänk en
ung kvinna. Hennes hvita, med en brokig
kant försedda underklädning låg i mjuka veck
kring hennes - öfver hvarandra korsade, ut-
sträckta fötter. Hennes chiton***, som äfven
var hvit, lemnade de fina armarne fria, den
ena hvilade helt tungt på bänkens ryggstöd.
Omkring den unga kvinnans vackra hufvud
slingrade sig tre röda band, som i nacken
fasthöllo håret, sammansnodt till en knut.
Nu vände hon de mörka ögonen, som sågo
tankfulla ut, emot förhänget, som rörde sig.
Då hon såg Dafnes leende ansikte och
skälmska ögon mellan marmorpelarne och
förhängets mörka veck, kom det lif i hennes
modlöst hvilande gestalt. En hastig vink
bjöd den inträdande att icke göra buller. En
hänvisning med handen mot gården förkla-
rade också genast orsaken till den ängsliga
vinken.
Där vandrade mellan de tvinande syko-
morerna, utan att akta på de stingande sol-
strålarne, tvänne män omkring brunnen, hvars
knappa vatten med möda banade sig väg
genom ett lejongap ned i ett rödt stenbäcken.
Dafne smög ljudlöst fram till sin i skug-
gan sittande väninna och satte sig ned på
* Låga soffor, på hvilka grekerna lågo under
måltiden.
** Kvinnornas rum i det gammalgrekiska huset.
Grekernas underdräkt.
golfvet vid hennes sida, i det hon knäppte
sina händer öfver den sittandes knän. Hon
sökte uppfatta några ord ur männens samtal,
men hon hörde endast obegripliga, men väl-
klingande ljud, när den äldre mannen med
den lilla intryckta näsan, det tofviga skägget
och det afrikanskt ulliga håret talade, och
skarpa, skorrande toner, när den illa klädde,
svartmuskige ynglingen öppnade munnen.
»Du,» hviskade Dafne, för hvilken det
var omöjligt att lefva i två minuter, utan
att prata eller skratta, »han är i själfva ver-
ket ful, din Sokrates.»
»Men han är stor, vis och har upphöjda
dygder,» svarade Xantippa tillrättavisande.
Likafullt afslutades lofprisandet med en suck.
»Hvad hör jag, min sötnos? På ditt äk-
tenskaps första dag? Ångrar du dig att ha
tagit den gamle - Sokrates till man?» frågade
Dafne, i det hon lyfte sitt lilla hufvud likt
en nyfiken fågel.
»Nej,» svarade Xantippa med stolt öfver-
tygelse. »Han är en af Athens störste män,
och jag bör visa mig lycklig, för att’min
familj bestämt mig till han maka. ■— Du
skulle blott ha hört de visa ord, med hvilka
han i går införde mig i sitt hus. Han för-
klarade mig, att det finnes dämoner, som in-
verka på rena själar, i det de förleda till
gärningar eller försummelser, kort sagdt, till
det onda. Men det finnes en gud, som straf-
far det onda, och därför skall jag fortfara
att vara god och ära denna gud genom att
på det samvetsgrannaste uppfylla mina plik-
ter. Men hur kan jag väl det, när Sokrates
själf hindrar mig?»
Denna klagan, som begynnte i hviskande
ton, höjde sig så småningom nästan till ett
jämmerskri och väckte Dafnes varma medli-
dande och hennes nyfikenhet.
»Han själf — hur kan det vara möjligt?
Säg mig allt. Du vet, att jag gärna ville
ha Antisthenes till gemål, och att jag alls
inte är nöjd med, att min familj bestämt
Glaukos för mig. Men kunde du öfverbevisa
mig om, att det är dåligt att vara en filo-
sofs hustru, kanske jag skulle tycka bättre
om Glaukos.»
»Nåväl,» sade Xantippa med en ung
husmors hela ifver, »det är ju min plikt att
draga försorg om min herres måltider, men
hur kan jag det, när han inte ger mig pen-
gar därtill. Se, tre gånger gick jag till
honom med den blygsamma bönen: »Gif mig
c-n tretrabolon*, så att jag kan köpa grön-
saker och fisk till ditt middagsmål.» Två
gånger hörde han det alls inte, den tredje
gången sade han till Euklides, som redan
tidigt i morgse kom från Megara: »Eu-
klides, låt oss inte störas af denna kvinna!»
Innan ännu Dafne hann utstöta ett rop
af förfäran, stannade orden på hennes läp-
par, ty Sokrates och hans elev trädde fram
till gynäkeions bågfönster.
»Jag tror, solen visar middag,» sade So-
krates, »och jag är hungrig. Ar måltiden i
ordning, så låt oss spisa. Euklides vill del-
taga däri.»
Dafne såg skadegladt på Sokrates. Hon
unnade både honom och den otvättade, mör-
ke Euklides, som talade så illa, att hungern
plågade dem. Men Xantippa blef blossande
röd. Hon reste sig ödmjukt framför sin ge-
mål och sade stammande, att hon tre gånger
förgäfves bedt honom om en tetrabolon, men
då Sokrates ej uppfyllt hennes bön, hade
hon ej kunnat tillreda måltiden.
* Gammalt grekiskt mynt.
Euklides skrattade föraktligt och mumlade
något om »undanflykter», »kvinlig rådlöshet»
och liknande.
Men Sokrates förebrådde honom hans ord.
»Yar rättvis,» sade han mildt, »det är man-
nens förnämsta dygd. Då jag inte hörde
kvinnans bön, var skulden min. Men en
annan gång, Xantippa, höj din röst litet
mera. Här har du en drachma, red i ord-
ning aftonvarden litet tidigare än vanligt och
styrk oss nu med en klunk vin. Och så,
Euklides, fortsätta vi vårt samtal.»
Xantippas vackra ansikte strålade upp af
en stilla lycka.
»Ser du,» hviskade hon sedan till vänin-
nan, »han är stor och tänker rättfärdigt.»
Och hon mindes hans befallning att tala
högre till honom.
Då filosofen den följande dagen, denna
gång beledsagad af Antisthenes, samtalande
vandrade kring gården, bad hon först med
mildhet om penningar. Därpå, då han icke
hörde det, höjde hon sin välljudande stämma
och ropade så hårdt, att hon själf blef för-
skräckt:
»Sokrates, gif mig pengar!»
Äfven filosofen förskräcktes och gaf skynd-
samt, för att ej störas i sin tankegång, de
pengar, hans hustru anmodade honom om.
Men några dagar senare hade Sokrates re-
dan vant sig vid hennes högljudda tal, och
Xantippa måste ropa än högre. Däraf kom
det, att Dafne redan efter några veckors för-
lopp sade till sina väninnor:
»Han I lagt märke till, att Xantippas
stämma redan blifvit skarp och obehaglig.
Då hon alltid måste skrika till sin filosof,
skriker hon nu också till oss andra.»
Så begaf det sig, att Xantippa behöfde en
ny klädning. Då det ändtligen lyckades
henne att väcka Sokrates’ uppmärksamhet,
fann han dock ingen anledning till en dylik
begäran
»Du ser ung och vacker ut i den klädning,
du har. Fåfängan är också en dämon.»
Xantippas klädning var emellertid verkli-
gen icke längre bra, och hennes väninna Daf-
ne gaf henne rätt däri, att en filosof inte
förstod sig på sådana saker. Och då Xan-
tippa därpå, högt skrikande och gråtande,
åter fordrade penningar till en ny klädning,
gaf Sokrates henne, blott för att bli fri från
detta störande kält, mera pengar än hon be-
höfde. Nu kunde Xantippa dessutom köpa
ett nytt hårspänne och ett ormarmband hos
egyptiern, som under de senaste dagarne ut-
bjudit sina varor i bazaren.
Nu märkte kvinnan, huru hon kunde göra
sig lifvet behagligt, och huru hon kunde ernå
saker och ting, om hvilka hennes ödmjuka sinne
tidigare ej ens drömt.
Och snart var det ej endast Dafne och
hennes väninnor, snart sade hela Athen och
därpå hela världen, att Xantippa genom sitt
kif och sin strid hade plågat Sokrates.
Stackars Xantippa!
Då som nu var det männen, som skapade
Xantipporna. Men icke alla kvinnor, som
måste kifvas med sina äkta män om hus-
hållspengarne, komma in i världshistorien.
Ida Boy Ed.
Sen till, att Idun med Modetidning
finnes hos alla edra bekanta!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
