Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. 17 januari 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1890 ’IDUN 25
Barn och tidningar.
vTTridningen för dagen har kommit och ligger
där för att läsas af far och mor. Barnen
Via) vilja också gärna titta litet i den.
Dagspressen är en stormakt, som har inflytande
på statens öden såväl som enskildes, den gifver
oss vår politiska riktning, konstnären hans ställ-
ning, den säger oss, hvar vi bäst och billigast
-köpa våra kläder och vårt dagliga bröd, den ver-
kar allt efter sin tendens förädlande eller demo-
raliserande på sin publik. Men att den äfven är
en viktig faktor vid våra barns uppfostran, därpå
tänker man dess värre allt för litet.
Hvarje daglig tidning bringar oss underrättelser
om alla slags förbrytelser, hvilka tjäna den stör-
sta delen af allmänheten som en intressant lek-
tyr för dagen och göra tidningen pikant. Det
måste dock fylla hvarje människovän med djup
sorg, då han ser, hvilken stor del af dessa tjuf-
nader, rån och själfmord, brandanstiftelser och
sedlighetsbrott föröfvas af unga människor, ja,
till och med barn, och det ej blott af proletaria-
tets, som växer upp så godt som utan uppfostran,
utan äfven af barn ur de bättre klasserna.
Ingen af oss kan vara så förmäten att säga:
»I vår familj kan och skall sådant icke ske.»
Giftet kommer ofta oförmärkt in i huset. Vi kunna
därför ej vara omsorgsfulla nog med afseende på
att skydda våra barn för dåligt umgänge, dåliga
böcker och äfven de tidningar, som bringa de
mest detaljerade beskrifningar om till och med
de skamligaste förbrytelser. Hur ofta utvisa ej
rättsförhandlingarna, att förbrytaren gjort sina stu-
dier i tidningarnas spalter. Fåfängan att vilja se
sitt namn i tryck leder oftare till brott än man
tror.
Några bevis för detta påstående kan jag af egen
erfarenhet anföra.
För flere år sedan hörde jag två gossar tvista
om, hvilken af dem var störst. Den ene hade
■undgått att bli gripen vid flere listigt utförda stöl-
der, den andre rosade sig af att ha blifvit straf-
fad af polisen och kommit »i tidningen». Han
gick också af med segern. — En annan gång såg
jag rök stiga upp från ett afsides liggande stall
ej långt från min bostad. Jag skyndade dit och
såg två gossar, som hade underminerat stalltrö-
skeln och tändt eld därunder, som lyckligtvis
blef släckt af en i närheten varande man. De
ville höra klockorna klämta och se folk rusa till
och komma »i tidningen» !
Många af mina läsarinnor skulle helt visst kun-
na anföra liknande exempel. Vi se häraf, hvil-
ket mäktigt inflytande läsandet af de dagliga tid-
ningarne, som ju beständigt meddela brottsbisto-
rier, har på ungdomen. De ädla handlingarna
undgå lättare vår uppmärksamhet och bli sällan
offentliggjorda. Exemplets makt i denna riktning
skulle visst ej heller vara utan inflytande. Där-
för borde det finnas en god tidning för ungdomen,
redigerad af dugliga pedagoger.
Vi måste alltid vid uppfostran taga hänsyn till
tidsförhållandena. Barnen se föräldrarne läsa och
vilja följa deras exempel. Men då måste man
ock sörja för, att de få en lektyr, som kan verka
.förädlande och uppmuntrande.
Barnavän.
Iduns panoptikon.
■ÇjL.
ÆJm jag nu, mina ärade, då vi träffas för
rVQ/ första gången i år, inte önskar er »god
S’-" fortsättning», så har detta sina särskilda
skäl. Det finns nämligen för närvarande förhål-
landen, som inte jag — och helt säkert inte ni
heller — vilja veta af någon fortsättning på, utan
ett slut, ju hastigare, dess bättre.
Dit räknar jag ryska snufvan och den pjaskiga,
slaskiga, mulna, ljumma och grådaskiga s. k.
vintern.
Kan man öfverhufvud taget tänka sig någonting
fatalare än denna eländiga parodi på vinter, då
blåsipporna knoppas och nässlorna skjuta upp
sina stickande, men matnyttiga bladskott i bör-
jan af januari? Jag älskar blåsippor och rent af
svärmar för nässelkål med förlorade ägg, men
kan jag ej få dessa rariteter på andra vilkor än
att byta ut dem mot de behag och det välbefin-
nande, som en äkta, hederlig och frisk nordisk
vinter skänker, då resignerar jag hellre och af-
står från både sipporna och kålen.
De flesta unga damer se missbelåtna, ja rent
af bekymrade ut, och det ha de skäl till. Den
allra mest förtjusande vinterdräkt med finaste
pelsverk och kokettaste snitt, som skulle göra
succés pyramidale mot en bakgrund af glittrande
drifvor och rimfrostiga träd, går ju alldeles för-
lorad i denna välsignade dimma, detta ohyggliga,
enformiga, tröttande grått i grått, som vår kvasi-
vinter bjuder på dag ut och dag in. Dessutom
är det ju inte alls sagdt, att man vågar sticka
sin näsa ut i denna ohyggliga luft, där influensa-
mikrober hvirfla omkring likt snöflingorna i ett
yrväder, bara mycket tätare och osynligare och
otrefligare på allt sätt och vis.
Vårt societetslif, vårt program för vintern, ja,
våra lefnadsvanor ha rent af blifvit upp- och ned-
vända till följd af dessa abnorma väderleksför-
hållanden. Hvad blef det af dessa förtjusande
små slädpartier, som vi gått och gladt oss åt nä-
stan ända se’n vi flyttade in från landet? In-
ställda, tills vidare åtminstone, och Gud må veta,
om och när de någonsin kunna realiseras. Och
skridskoåkningen, den sköna, nyttiga, stärkande
och roliga skridskoåkningen? Inställd förstås äf-
ven den, inställd af brist på is ! När allt kommer
omkring, ger oss denna miserabla vinter inte ens
så mycket is, att det räcker till för glacebered-
ningen eller att kyla af sommarpunschen med.
Det må erkännas emellertid, att de, som liafva
till uppgift att sörja för våra förströelser, bju-
da till att göra allt, hvad de kunna för att bereda
oss ersättning för de missräkningar, som abnor-
ma natur- och helsoförhållanden beredt oss. På
operan går Lakme i dagarne af stapeln med en
ny debuterande sångerska, och inom kort kommer
Othello. På dramatiskan gör Chamillac furor,
särskildt bland damerna, och Cornelius Voss på
svenskan gör lyckade och framgångsrika försök
att fördrifva den allmänna surmulenheten med
ett godt skratt, därvid sekunderad af »Petermans
flickor» på söder, som lära vara betydligt mycket
uppsluppnare och gladare än de »muntra kvin-
norna» på norr.
Ett annat nöje, som ni måhända ännu icke
njutit af, men som ni ingalunda bör försumma,
är den orientaliska irrgångssalongen. Den ligger vid
Hamngatan, midt emot Blanches och bredvid det
forna enkehuset, som väl för 10 år sedan aldrig
kunde drömma, om att det skulle bli en central-
härd för det nöjes- och njutningslystna Stock-
holm.
Ni köper er en inträdesbiljett à 1 kr. i biljett-
kontoret 1 trappa upp och fortsätter den andra
halftrappan, där ni mottages af en ståtlig vakt-
mästare, som drager undan portieren till salon-
gen och med en handrörelse bjuder er att träda
in. Ni ser en mängd pelare och hvalfbågar i
morisk stil med rik skulptur, glänsande i guld
och brokiga färger. Ni ser vattenkonster, blom-
mor och statyetter, draperier och byster, men
speglarna ser ni icke alls, hur mycket ni tittar
efter dem, ty ni hade ju hört glunkas om, att
det var speglarne, som åstadkommo de effekter
salongen bjuder på.
En smula tveksam går ni framåt och finner till
eder öfverraskning, att ni åtföljes steg för steg
af en person på hvardera sidan. Förvånad, kan-
ske också en smula förargad öfver detta opåräk-
nade sällskap, börjar ni att närmare fixera edra
medvandrare i den orientaliska labyrinten. Him-
mel, ni ser er själf, först till höger och så till
venster, icke en spegelbild, utan er själf lifs lef-
vande, åtminstone tycker ni så. På det sättet
går ni — i tre exemplar — några steg framåt.
Ett oändligt perspektiv, en luxuriös pelargång
möter ögat, och långt, långt bort i denna pelar-
gång skymtar ni en figur. Ni fortsätter att gå
framåt, figuren i pelargången kommer er till mö-
tes: ni är på väg att möta er själf. Men innan
ni hunnit möta ert andra jag, kommer en ny öf-
verraskning. Mellan ett par pelare träder en figur
fram och går från höger, tvärs öfver pelargången.
Där möter han en annan figur, som kommer från
venster. Under tiden har ni fortsatt att gå fram-
åt, och edert andra jag, som ni från början sett
långt borta i perspektivet, nalkas äfven. De, som
korsa eder väg, hvilka tror ni väl det är ? = Ni
själf, ingen annan än ni själf, som kommit på en
gång frän alla fyra väderstrecken. Och dessa
fyra figurer, ni själf och edra tre kopior äro hvar-
andra så illusoriskt lika, att er egen mamma skulle
icke kunna säga, hvem som är den verklige, in-
nan hon fick taga känseln till hjälp.
Ni vänder om från detta rendez-vous med edra
egna gengångare och går fram mellan några spring-
vatten och blommor. Ett nytt perspektiv öppnar
sig, och på ett betydligt afstånd ser ni två perso-
ner stå, liksom inbegripna i samtal med hvaran-
dra. Den ena vänder ansiktet åt er, och ni igen-
känner åter er själf, men den figuren, som vän-
der ryggen till, förefaller också bekant. Natur-
ligtvis: det är ni själf det också.
Ändtligen stöter ni på en person, som ni icke
kan antaga vara ett dublettexemplar af er själf;
det är en artig herre i mörkt skägg. Han ger
er åtskilliga upplysningar, bland annat den att
detta rum, där ni nu ströfvat så länge omkring,
där ni sett det ena ändlösa perspektivet öppna
sig efter det andra, det är en liten kammare, 20
fot lång och 20 fot bred! Tillika upplyser han,
att någonting jämförligt med denna på optiska
villor grundade inrättning icke finns någonstädes
i världen, ej ens i Orienten. Berlin har någon-
ting i samma stil, men ofantligt mycket enklare.
Denne artige ciceron är trollkarlen själf, han som
trollat fram hela salongen med dess pelargångar
och de hundratals kopiorna af eder egen värda
person. Han för er till ett ställe, där ni själf
står midt i en krets af gengångare, alla förvåna-
de eller leende som ni, alla troget härmande hvarje
gest, hvarje rörelse, hvarje min. Ni ser er repro-
ducerad ett femtiotal gånger eller så omkring.
Emellertid börjar det att formligen myllra af
folk därinne, ni ser er själf, men ni ser också
fränlmande obekanta ansikten, hvart ni vänder
er. Ni har ett intryck, af att ett hundratal per-
soner ströfvar omkring i denna labyrint.
I själfva’ verket är det två nya besökande, som
kommit in i salongen.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
