Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. 24 januari 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
36
1890
hon icke, så berättade hon vidunderliga histo-
rier om spöken, gastar och troll — om svarta
fölungar utan hufvud, som galopperade fram
på skogsvägen; om eldröda nystan, »som va’
just som de varit hvita», och rullade framför
den ensamme vandraren för att locka honom
på afvägar; om fiskar med hästhufvud, om
båtar med svarta åror, hvilka ljudlöst föllo
ned i vattnet, om lindormen och andra hisk-
liga odjur, alltsamman rysligt roligt och tref-
ligt, men kanske icke alltid så nyttigt.
Dessutom var Sjungare-Anna alltid med
vid alla mera anspråkslösa julnöjen, då jung-
frurna hade litet främmande och togo sig en
sväng i köket. Hon sjöng då med ljudelig
röst både valser och polskor, och som rum-
met vanligen var litet, men viljan god, så gick
det ganska bra att dansa efter den musiken.
Den enda dansskola, som bestods Tinnie och
hennes systrar, var, när Hedda dansade med
dem efter Sjungare-Annas sång.
Hon gick alltid klädd i svart klädning, ett
stort, hvitt förkläde och en stor hvit kam-
brikshalsduk, hvars väldiga snibbar lades i
kors öfver bröstet. På hufvudet bar hon bind-
mössa och därutanpå ett hvitt, stärkt huckle.
Det var ett slags enkedräkt, detta, och det
sades, att hon i ungdomen förlorat sin fäst-
man, om genom någon olyckshändelse eller
därigenom att han öfvergifvit henne, förblef
outredt. Kanske var det på det senare för-
hållandet, som en mycket sorglig visa, den
hon oftast sjöng, grundade sig. Det hviska-
des också om ett litet barn, som förlorade
lifvet innan det ännu sett dagens ljus, men
äfven detta låg långt bort i ovisshetens mör-
ker. Kanske var det dock anledningen till,
att hon med en nästan passionerad ömhet om-
fattade alla barn, som kommo i hennes närhet.
Stackars gamla Anna! Alldeles riktig var
hon väl ej i hufvudet, men hjärtegod och
barnafrom var hon — och hvad behöfdes
väl mer?
Sin morgonbön förrättade hon med stor an-
dakt och salvelse. Hon drog då fram en
karmstol midt på golfvet, ställde sig på knä
på stolen, lade sina hopknäppta händer på
karmen, blundade andäktigt och började så
läsa upp långa böner och bibelspråk samt af-
slutade sin andaktsstund med att med ljudelig
röst uppstämma: »Vak upp, min själ, gif ära!»
Alltsamman föreföll Tinnie lika fängslande.
Bönerna och psalmerna åhörde hon med an-
dakt och hopknäppta händer; kärleksverserna
och spökhistorierna med tindrande ögon och
det mest lefvande intresse. Ganska ofta med-
förde Sjungare-Anna till »lilla Guss-ängelen»,
som hon kallade den lilla gulhåriga flickan,
ett och annat, som hon vid bröllop och be-
grafningar, där hon var själfskrifven gäst, spa-
rat för sin lilla gunstling. Än var det en
saffranskringla, något hårdare än knäckebröd,
än åter karameller, som förrådde ett allt för
nära grannskap med Hoffmans droppar. Men
barnen i komministergården voro icke bort-
skämda, och Annas välmening var så stor och
tydlig, att både kringlor och Hoffmans drop-
par ströko med.
Det dröjde inte heller i dag länge, innan
Sjungare-Anna började med sina visor. En
af dem upptecknades vid den tiden, och den
som Anna helst sjöng, hade följande lydelse:
■Jag gick mig ut vid stranden, där vågorna de slå,
De sjöngo och de sorlade, jag gick och hörde på,
Men ingen vet hvad böljorna de mena;
Jag vandrade bland klippor, uppå det vilda skär,
Jag tänkte på den vännen, den, som jag höll så kär,
Men ingen dör af sorgerna allena.
I DU N
Jag plockade små blommor, som doftade så ömt,
Jag tänkte på den vännen, som kanske mig liar
glömt,
Men ingen vet, hvad blommorna de mena;
Och ser han fagra rosor långt bort i fjärran land,
Då glömmer han nog blomman, som står på hem-
mets strand,
Men ingen dör af sorgerna allena.
Jag lyssnade på fåglar små, de sjöngo hvar för sig,
Jag tänkte på den vännen, som kanske svikit mig,
Men ingen vet, hvad fåglarne de mena;
Och kärleksvisor sjunger en hvar på sin fason,
Den falska och den sanna, de gå på samma ton,
Men ingen dör af sorgerna allena.
Jag tänkte på de dagar, de stunder utan tal,
När han och jag vi vandrade i gröna lunden sval,
Men ingen vet, hvad fagra orden mena;
Jag tänkte på de löften, de eder han mig svor,
Men ingen vet, när falskhet i gossars hjärta bor,
Och ingen dör af sorgerna allena.
Och se’n ha’’ dagar runnit, och se’n ha’ runnit år,
Och gossars stora falskhet nu först jag rätt förstår,
Ty ingen vet, när trohet rätt de mena;
När allra mest de locka med honungssöta ord
Den allra största falskhet helt visst då blifver spord,
Men ingen dör af sorgerna allena.
»Det är allt en bra vacker visa, det där,»
sade Hedda, som kommit in med en bricka,
full af glas och porslin, som hon satte ifrån
sig på skänken, medan hon lyssnade till visan.
»Och så sann, som hon är, sedan,» fortfor
hon och började sätta in kopparne i skänken.
»Yet Anna, hvem som gjort henne?»
»Visan? Nej, visan har väl gjort sig själf,
förstår jag. Bara sista versen har jag gjort,
för det är då precis, hvad jag har genomgått,»
svarade den gamla med en suck.
Hon hade aftagit sitt hvita förkläde och
sina halsdukar och satt där nu i mössa och
stycke med ett stort gulrandigt bomullsför-
kläde knutet om lifvet.
»En visa har jag ändå gjort själf,» fortfor
hon, »det vill säga pastorn hjälpte mig med
den, så att jag fick den att gå på rätta ton.
Och så vardt hon allt liksom vackrare också
— så att hon är nära på som en psalm och
på slutet så trösterik så.»
»Snälla Anna, sjung den!» bad Tinnie, och
Hedda instämde.
»Jag har bara sjungit den för mig själf,»
svarade sångerskan, »och inte sjunger jag för
hvem som helst heller, för di kanske bara
skrattar åt mig.»
»Åh, aldrig!» invände Hedda med indigna-
tion, och efter några förberedande harsknin-
gar började den gamla sin egen visa:
Jag är så trött, ack, så trött att vandra,
Men hvila aldrig ändå jag får;
Jag vet, jag är inte såsom andra,
Och därför ständigt jag går.
Det är som något i hjärtat sitter,
Ibland till plåga, ibland till tröst,
Ibland så ljufligt som fågelkvitter,
Ibland som stormen uti mitt bröst.
Det är som något härinne gnager
Det är väl sorgernas hårda tand;
Det känns, som någonting drager, drager —
En liten kind och en liten hand —
Men tyst, så tyst! Det får aldrig nämnas
Det får ej hviskas ens ofvan jord;
När döden kommer, ju allting jämnas,
Hvad nytta gör dä ett fåfängt ord?
Jag är så trött, men jag får ej stanna,
Jag måste upp och jag måste gå !
Men en gång bäddas väl stackars Anna,
För sista gången på halm och strå;
Då kommer kanske den lilla handen,
Som flydde undan beständigt här,
Och leder frigjorda, sälla anden
Dit upp, dit upp till Gud Fader kär!
Knappt hade sista tonen förklingat, förrän
Anna sköt bort spolrock och nystfot, kastade
det gula förklädet öfver hufvudet och började
vagga fram och tillbaka samt snyfta och
gråta så våldsamt, att Tinnie, alldeles förfärad,
sprang öfver förstugan in till »mamma» med
den något förhastade underrättelsen, att »Sjun-
gar-Anna håller på och dör ! »
Prestfrun började söka efter flaskan med
nervdroppar och skyndade, när hon funnit den,
ängsligt ut i salen. Men nu var paroxysmen
öfver, och den gamla satt, gråtögd och blek,
men lugn, ehuru matt, åter vid sitt arbete.
Dropparne hälldes emellertid på en sockerbit,
mottogos tacksamt och gjorde visst önskad
verkan, ty efter en stund var Sångare-Anna
kry igen och föredrog med vanlig bravur sina
gamla kända stycken, såsom:
Det går en jungfru uti en hage,
Till henne kommer då ung sjöman :
»Och hvarför går hon här så allena?
Gif mig sitt hjärta, som jag begär!»
Här spelade, som man ser, rimmet just in-
gen stor roll, men det var då mycket mera
reson i visan, ty sjömannen visade sig till
sist vara jungfruns »vän», som »för sju år
se’n reste bort» från henne. En annan visa,
som sjöngs på den mest jämmerliga ton man
kan tänka sig, började så här:
Och vore jag så fattig som fågelen är,
Jag lefde dock förnöjder med vännen så kär;
Lazarus han var ju fattig allt till sin död,
Men änglar buro honom i Abrahams sköt.
I denna sång var rytmen litet osäker, men
där en fot felades, fyllde Anna i med några
drillar af egen komposition, och där »fötter»
återigen öfverflödade, förökade hon melodien
efter smak och behag.
Och så gick förmiddagen och flere dagar
därtill; barnen lyssnade med oförminskad be-
låtenhet till samma sagor och visor, spinnroc-
ken snurrade, väfstolen smällde, arbetet gick
undan med fart,®och Sjungare-Anna hade nä-
stan svårt att packa sitt knyte och gifva sig
ut på vandring igen. Men hennes gamla otå-
lighet dref henne dock till slut bort.
Blott en gång till hörde man henne sjunga
sin egen visa. Då satt hon på stranden, på
en tämligen enslig plats, men en fiskare och
hans dotter, som sutto i sin båt och gjorde i
ordning långrefven, hörde henne och lyssnade
förundrade. Ty det var en så ovanlig klang
i rösten, när hon började sjunga, och stäm-
man mattades så besynnerligt på slutet, att
de sista orden nästan endast hviskades fram.
De båda rodde ut och lade ut sin långref, och
när de kommo till baka, satt Sjungare-Anna
kvar på samma tufva, med ryggen stödd mot
en hvitstammig björk, med slutna ögon och
hopknäppta händer.
Men när de sågo närmare efter, så var hon
död — död med de orden på läpparne:
»Dit upp, dit upp till Gud Fader kär!»
Allt i sin rätta tid.
Några ord om en riktig tidsindelning
[ an förvånas ofta, då man har tillfälle att
anställa jämförelser öfver det olika arbets-
pensum likställda familjer kunna uppvisa.
Medan en ganska respektabel portion arbete i ett
hus går som en lek, kan man i ett annat knap-
past med mycket pustande få det nödvändigaste
utfördt. Och det märkligaste är, att i det första
huset behöfver man inte fjäska, allt går lugnt
sin jämna gång, ingen tycks öfveransträngd, me-
dan i det sistnämnda alla klaga öfver att ha för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
