Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 4. 24 januari 1890
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
38 IDUN 1890
morse?» — »Det är inte godt att veta, hvart
den har tagit vägen.» — »Du måste ändå
ha sett den, dä du dukade af.» — »Då fin-
ge jag minsann göra, om jag skulle hälla
reda pä, hvart allting tar vägen!» —- »Ja,
men nu vill jag ha den; laga, att du får
reda på den.» — »Sök den själf, om du vill
ha den.» — Modern flyttade sin stol, fadern
gick och slog dörren hårdt i lås.
Barnen, som skulle tala vänligt och vara
tillmötesgående, sågo och hörde det.
Fm K gick och gällde för att vara en
god kristen och en god mor. Hon var verk-
ligen noggrann med att barnen skulle vara
vänliga och godhjärtade och förlåtande mot
sina ovänner. — Så hade barnen en dag
lekt med farbroderns barn, muntert och gladt.
Då de kommo hem, berättade de för modern,
hur trefligt de hade haft tillsammans. Men
i stället för att glädja sig, sade modern:
»Hvarför leka ni med farbror Gustafs barn?
Ni borde inte alls hållas med dem. Ha ni
glömt, att pappa ligger i process med deras
far om arfvet efter onkel Hans?»
i*: *
%
En söndags morgon läste en mor en be-
traktelse öfver kärlek och uppoffring. »Inte
sannt, ni vilja ju alltid älska hvarandra, men
ej blott hvarandra inbördes; ni skola också
älska grannarnes barn och alla människor.
Inte sannt, ni vilja ju gärna hjälpa och
glädja andra?» — »Ja, snälla mamma; idag
är det Julie B:s födelsedag, och så ge vi
henne en af våra söta kaniner, så blir hon
så glad.» —- »Edra kaniner? Nej, ge henne
hellre er bilderbok, den bry ni er ju ändå
inte längre om!»
* *
Märta Petrini.
iniMmå
m.i
;i,,
Mit-k
HK
Yi meddela här för dem af våra läsarinnor,
som med intresse följa företeelserna inom vår
musikvärld, porträtt af den unga debutant,
som i dagarne med så mycken framgång å
vår operascen kreerat Lakmés roll.
Fröken Petrini är född i Falun 1867. Re-
dan som barn visade hon det lifligaste intresse
för sång och musik och fick vid 16 års ålder
börja taga sånglektioner. Aret därpå in-
trädde hon vid härvarande musikkonservatorium,
där hon stannade i fyra år. Sedan dess har
hon under två års tid idkat allvarliga och
grundliga studier för den berömde sångläraren
professor Bax i Paris, i hvilken stad hon
äfven uppträdde på flere matinéer och soaréer
samt skördade lifligt bifall. Lakmés parti har
kompositören själf till största delen genomgått
med henne. Rörande hennes debut i detta
parti hänvisa vi till annat ställe i tidningen.
Lilla Nina hade bedragit föräldrarne. Be-
drägeriet blef upptäckt, men barnet nekade
h&rdnackadt till allt. »Denna gång skall
hon inte slippa undan på så sätt,» sade för-
äldrarne, och de beslöto att stänga in barnet
på soppa, vatten och bröd, till dess det till-
stod sin förseelse. Halfannan dag gick; så
kunde modem inte längre kufva sitt svaga
hjärta, och barnet släpptes ut under bannor
och förmaningar. — Senare sade Nina till
en väninna: »Åh, jag visste nog, att mam-
ma snart skulle släppa ut mig.»
Det dröjde inte länge, förr än modern åter
beklagade sig öfver sin vanartige dotter.
* #
*
»Min Elisabet är förfärligt slarfvig, hon
låter allting ligga, glömmer allt,» klagade
en mor för barnets lärare. »Jag har gjordt
mig mycket besvär för att vänja barnet af
med sina fel, men förgäfves! Jag ber er ha
ett godt öga på henne, ty på det här viset
kan det inte fortfara. Mitt barn måste för-
ändra sig.» — »Jag skall göra, hvad jag
kan,» svarade läraren. Några dagar därefter
kom barnet till skolan utan sin skrifbok.
»Hvar är boken?» frågade läraren. »Gå
hem och hemta den.» Barnet gick, men kom
ej tillbaka, och då läraren lät fråga, hvart
barnet blef af, svarade modern, att hon ej
»nändes sända barnet i skolan för andra
gången i det dåliga vädret.»
»Min dotter».
Grotesk af John Johnson.
u hederlige och lärde vän Agaton B., ett
mönster för redbarhet, sanningskärlek och
goda seder, är pappa till den här historien,
hvilket jag förutskickar som en lämplig inledning,
emedan jag ansett en sådan behöllig. Nu till sakenl
Min vän berättade :
För några år se’n tillbringade jag sommarferierna
i det lilla naturskönt belägna X-köping, där jag,
tillsammans med ett förut för mig obekant ungt folk,
hyrde en liten kåk med trädgårdstäppa. Mitt värd-
folk, hvilket, liksom jag, var fullkomligt främmande
för omgifningen, egde ett litet barn, för hvars skull
»sommarnöjet» egentligen blifvit hyrdt. Mannen,
hindrad af sin tjenstgöring i Stockholm, helsade en-
dast på sin familj om söndagarna; hela den öfriga
delen af veckan måste jag ensam representera det
maskulina könet i vår lilla koloni.
I början egnade jag icke barnet den ringaste upp-
märksamhet, ty det var ju icke mitt, och jag visste
ej ens, af hvad kön det var, da aetta omöjligt kunde
spåras af dess yttre, hvilket på afstånd endast tedde
sig som en kolossal puppa. Vid närmare granskning
stack ett flintskalligt, aflångt hufvud fram ur för-
puppningen, i hvilket tva sma ögon, liknande ett
par korinter i en hvetebulla, inpassats en smula pa
sned. Under »korinterna» framstack en diminutiv
liten utväxt, som en knöl pa en potatis, och under
denna knöl lyste en rosenröd sugrörsmynning. Så
fanns ytterligare, på hvar sin sida om det lilla skal-
lota hufvudet, ett par utstående, skära, genomskinliga,
litet tillskrynklade skinnlappar af ett dessertskedblads
storlek, hvilka tjänstgjorde som de synliga organen
för hörseln.
Jag hade alldeles apropos gjort dessa iakttagelser
på nära håll å den lilla varelsen, hvilken jag, under
det modern för en stund aflägsnat sig, måste hjälpa
till rätta och placera i en naturlig ställning å gräs-
mattan, sedan jag ögonblicket förut blifvit vittne till
en öfverhalning, som den lilla gjort.
Under det jag pysslade med att bygga en slags
mur kring barnet af några i hast anskaffade lösa
stenar, ankom modern.
»Att frun vågar lemna den lilla ensam så här,
är det inte riskabelt?» frågade jag.
»Åhnej, jag är ju ej så långt borta! Och, för re-
sten, lillan är så snäll. Är inte sockergrynet mitt så
’tnält, tå tnält’», jollrade den lyckliga modern.
Den lilla svarade med att ge ifrån sig en liten
grymtning ur sugrörsmynningen, hvarefter denna
hastigt smalnade af från en röd prick till ett rödt
streck i det lilla ansigtet.
»Ja så, krataj hon, pi-ip, sa1 mamma!» fortfor
modern och kittlade puppan. Derefter återtog hon,
vänd till mig, med något obeskrifligt öfverförtjust i
blick och ton: tÄr hon inte rysligt söt?»
»Åhjo, ganska mycket, hon påminner frappant om
en buddhaistisk husgud», svarade jag.
Liknelsen måtte ej ha varit träffande, ty i stället
för ett erkännande fick jag en mildt förebrående
blick till svar. Det intresse, jag visat den lilla,
hade emellertid till följd, att modern, så ofta hon i
något ärende hehöfde aflägsna sig, bad mig ha ett
öga på henne.
I början gick allt bra, när min värdinna ej dröjde
ute allt för många minuter. Visade den lilla då
tecken till oro, fann jag alltid pa nagot sätt att
lugna henne. Ibland fick hon något oskadligt att
suga på, såsom en marmorbrefpress eller en obegag-
nad och för sitt ändamål opraktisk rakstrigel, som
jag en gång fått i julklapp, eller ock placerade jag
barnet i dess korgvagn, agerade själf häst och drog
den lilla kring trädgården, under det grannarne i
fönstren rundt omkring åsågo uppträdet med samma
intresse, som om de suttit pa en cirkus.
En gång, under en dylik cirkusrepresentation,
trädde brefbäraren in på gården och lemnade mig
ett bref.
»Hvad ser jag, doktorn har familj, och jag som
trott, att doktorn var ungkarl,» sade han.
»Det är alldeles riktigt, jag är också ungkarl,
gudskelof,» svarade jag.
»Jaså, hm, nåja, ursäkta, det ligger ju intet ondt
i att — att en ungkarl är barnkär, ville jag säga»,
återtog karlen och gick.
Från denna stund lade jag märke till, att jag, så
fort jag gick ut på gatan, genast blef föremål för en
viss obehaglig uppmärksamhet från stadsbornas sida.
I ansiktet tycktes man betrakta mig med en slags
ömkan, men när jag vände ryggen till, hörde jag
allt som oftast fnisspingar bakom mig.
Jag grubblade förgäfves öfver orsakerna till detta
uppförande och gick ständigt i nervös oro, att nå-
got var i olag i min toalett, när jag visade mig ute,
att mina byxhängslen dinglade kring mina ben eller
något i den stilen. Snart kom jag dock på det
klara med rätta sammanhanget.
En vaeker dag hade min värdinna åter gått ut i
staden i ett ärende och, utan att ens be mig om
tillåtelse därtill, kastat sitt barn i armarna på mig.
Ty när jag, efter att själf ha varit ute i trädgår-
den några ögonblick, kom in till mig, satt ungen
midt på golfvet i mitt rum, hvaremot allt sökande
efter modern var lönlös möda. Under de första
minuterna var flickan lugn, men så började hon
visa åtksilliga symptom till dåligt lynne, som oroade
mig. Jag genomgick raskt hela programmet af för-
ströelser för att åter bringa den lillas humör i jämn-
vikt, men förgäfves. Bakstrigeln och marmorbref-
pressen voro nu lika litet i smaken som allt annat,
som förut intresserat. Efter endast fem minuters
förlopp var jag ett rof för den ytterligaste förtviflan.
Den lilla, som börjat med en stilla kvidan, hvil-
ken dock hastigt öfvergick i våldsam gråt, grät icke
längre. Gråten hade stegrats till vilda tjut, som om
en lössläppt orkan spelat i ett orgelverk. En kör af
tusen krokodiler, hvilka djur ju gjort sig kända för
att kunna härma barnskrik, skulle icke ha åstad-
kommit en sådan musik, som denna sologök till
människobarn, hvars högsta falsettoner lågo hela
oktaver öfver det ljud, som en osmord port brukar
frambringa, när han öppnas så försigtigt, att ingen
skall höra det.
När alla medel att bringa barnet till tystnad an-
vändts och jag slutligen under en hel kvart galop-
perat mig trött i trädgården, sedan jag lagt barnet
i dess vagn och själf spänt mig för som häst, fick
jag en idé.
I min nöd beslöt jag att ögonblickligen ge mig ut
på spaning efter modern och under tiden låta ungen
skrika. Men i vagnen kunde flickan ej ligga, eme-
dan hon, lemnad utan tillsyn, lätt kunde krafla sig
ur åkdonet och slå ihjäl sig. På gräsmattan vågade
jag ej heller lägga henne, emedan hon där lätt kunde
krypa sin väg under min bortvaro.
Ah, jag fick ånyo en i mitt tycke god idé.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:35:09 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1890/0046.html
