Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. 24 januari 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1890 I DU N 39
T trädgården fanns en alnsdjup brunn, som nu midt
î sommaren stod torr som en ugn, och i denna svala
och säkra fristad beslöt jag att förvara barnet, till
dess jag lyckades få fatt på modern, som nog icke
kunde vara långt borta. Och då jag visste, att barn
skrika, till dess de tröttna eller somna, flyttade jag
i största hast den gallskrikande barnungen och dess
bädd ur vagnen och ner i brunnen, hvarefter jag
åter lade brunnslocket öfver öppningen. Jag hade
icke väl hunnit fullborda dessa mina arrangemang,
förrän jag såg ett fönster öppnas i ett af husen midt
öfver gatan och hörde en gäll fruntimmersröst gasta,
som om elden varit lös:
»Onaturlige far och vidunder i människohamn,
tänker ni mörda ert oskyldiga barn?»
Innan jag hann sansa mig, hade en folkhop sam-
lats å gatan och inträngt till mig i trädgården. Och
i nästa ögonblick anlände äfven en poliskonstapel,
inför hvilken jag ånyo anklagades som »onaturlig
far» och »spenabarnsmördare». Flere bland grann-
fruarna, som skyndat till och från sina fönster åsett,
hvad jag haft för händer, anklagade och dömde mig
•ohörd.
Jag protesterade mot att bli tagen för en barna-
mördare och lyfte af brunnslocket för den nyfikna
massan. Och där låg den lilla, frisk och kry på
sina kuddar, och — log, hvilket något, tycktes lugna
de närvarande.
Den af dem, som först slagit larm, vände sig dock
i nästa ögonblick till mig och sade:
»Min herre! Jag ser nu, att ni inte haft för af-
sikt att döda ert barn, men hur kunde ni komma
på den vilda idén att stoppa ner den lilla Guds än-
geln i brunnen? Hvad har ni för ett fadershjärta?»
»Mitt herrskap», svarade jag. »Jag hyser alls
inga faderskänslor gent emot detta barn, som inte
är mitt, som jag fått mig påtvingadt af ödet, och
som nyss skrek värre än en gardist, som ropar: i
gevär !»
»Men brefbäraren kan vittna, att barnet är ert»,
återtog min åklagerska.
»Hela sta’n vet det, så att det tjänar ej till att
neka!» inföll nu en annan af de ärade damerna.
Jag böjde mig för en så stor majoritets utslag i
målet.
Men redan följande dag lemnade jag det lilla sam-
hället och har sedan dess hvarken återsett detta
•eller — min dotter.
m-
Teater och musik.
Kungl. operan har nu flere aftnar gifvit den hos
•oss nya operan »Lakmé» af Leo Delibes och hvarje
gång för fullsatt salong. Och det rikliga, stundom
stormande bifall, som kommit densamma till del,
torde kunna tillskrifvas såväl operan själf som
utförandet. Libretton är visserligen något tunn och
företer föga handling, men höjer sig dock pååtskilliga
-ställen till verklig poesi och bildar här ett tack-
samt underlag för musiken. livad denna senare
för öfrigt beträffar, har operan att uppvisa flere
verkliga godbitar af melodisk fägring och ypperlig
instrumentation. Särskildt torde andra akten få
anses som den mest lyckade härutinnan. Men
-äfven i första och tredje akten finner man utsökt
vackra melodier och målande poetisk instrumen-
tering.
Största intresset fäster sig naturligtvis vid de
båda bufvudpartierna, Lakmé och Gerald. Dessa
äro ock af kompositören synnerligen omsorgsfullt
utarbetade och förfela ej att verka anslående med
•sina båda vackra och stundom originella melo-
dier. Att åtskilliga reminiscenser från andra ope-
ror förekomma är nog sant, men torde numera
vara svårt alldeles undvika.
Utförandet är nästan allt igenom synnerligen
förträffligt. Särskildt gäller detta innehafvarne
af de trenne hufvudrollerna: Lakmé, Gerald och
Nilakantha — fröken Petrini samt hrr Ödmann
och Lundqvist. De öfriga äro ju ock endast fyll-
nadspartier
Mer än vanligt glädjande är det att få bevista
en så allt igenom lofvande och lycklig debut som
fröken Petrinis. Begåfvad med en ovanligt hög,
om ock ej så stark sopranstämma (klart och full-
tonigt tagande treslrukna e), väl skolad och säker
i tonbildningen torde hon, helst som hon härmed
förenar ett synnerligen intagande yttre, god och
naturlig plastik, få anses hafva gjort en af de
mest lyckade debuter, som under det senaste de-
cenniet förekommit. Också-måste det lifliga bifall,
som i dessa dagar egnats henne af såväl publik
som kritik, betraktas som fullt välförtjänt. Fröken
P. är ännu ung och befinner sig ännu i utveck-
ling. Men bvad hon redan presterat talar högt
för. att k. operan vid sig bör binda en så lofvan-
de förmåga.
Att hr Ödmann i Geralds för honom väl lig-
gande parti och i sin engelska officersuniform
skulle taga damerna med storm kunde man på
förhand förutse. Så frenetiska bifallsyttringar och
ifriga näsduksviftningar, som dessa aftnar från
damernas sida kommit honom till del, torde vara
tämligen sällsynta. Men äfven den manliga delen
af publiken egnar honom nog ock sin hyllning,
och han är det äfven värd, särskildt om han i
någon mån modererar tonansatsernas häftighet.
På det hela taget klingar emellertid nu som all-
tid hans stämma skön och välljudande.
Hr Lundqmst utför Nilakanthas, den brahman-
ske prestens parti med denna nobla värdighet i
sång och spel, som hos honom aldrig förnekar
sig. De öfriga fyllde ock i allo väl sina uppgifter,
särskildt förtjänar fru Edling (slafvinnan,) loford
för sitt delikata utförande af understämman i
första aktens duett med Lakmé.
Orkestern sköter sin sak ypperligt under hr
Hennebergs ledning. På uppsättningen är ingen-
ting sparadt. Dräkter och dekorationer äro nya
och synnerligen praktfulla. Och åt inöfningen af
baletterna har hr Sjöblom synbarligen egnat den
största omsorg.
Ingen musik- eller operavän bör försumma att
se »Lakmé».
K. dramatiska teaterns nästa nyhet blir »På nåd
och onåd», öfvers. från italienskan.
Vasateatern gifver onsdagen den 22 dennes för
första gången Sullivans melodiösa operett »Mi-
kadon», hvilken öfverallt i utlandet haft den mest
lysande framgång. Den 21 jan.
En ouppgjord räkning.
Af Sune Folkeson.
(Forts, och slut.)
■
e nya bref, hon läste, upplyste henne
visst ej därom, men de voro sä ned-
stämda alla, sä tryckta — —• -— ––––––
—- — — — »du klagar öfver, att jag ej
skrifver? Jag orkar ej, mor. Jag har det
för svårt. Men kommer jag bara öfver dessa
dåliga konjunkturer, så skall det väl bli bättre»
Hon såg på daton, det var ungefär samma
tid, som hon begärt den lilla ponnyvagnen
af Johan. Men det var väl blott en tillfäl-
— — — — — — — »Jag är inte lyck-
lig, påstår du? Ack hvad ni äro er lika, ni
mödrar; åt edra söner är ingenting godt nog,
om de än äro aldrig så vanliga.» — ■—- —
»plåga mig inte med bjudningar, mor. Jag
låter Märtha gå ensam. Jag kan ej vara
ifrån skrifbordet just nu —–––- dessutom
är jag en för klumpig konsol till en så fin
statyett.» — — — — —––––––––––-
— — — — — — — »hennes sätt emot
herrar är oklanderligt, det vet du ju, och
jag vill inte höra något skvaller om henne,
det säger jag ifrån» — — —––––––––
— — Hon började tänka efter — — —
—- — —- — Hvarför hade han inte varit
lycklig? Och ändå visste hon, att hon inte
sagt ett enda häftigt ord, aldrig sårat honom,
aldrig visat nycker; det hade modern alltid
sagt henne vara så tarfligt. Men då — —
•—? Nej, det var något annat. En oro bör-
jade bränna henne — — — och så återtog
hon läsningeD. Det skulle väl stå något,
som upplyste henne?
Affärstrasslet blef större, bekymren mera
tryckande, och slutligen kom hon fram till
sanningen ; Johan hade åtagit sig reda upp
hennes fars dåliga affärer. Ett litet bref af
fadern föll ur bland de andra; det var da-
teradt strax efter bröllopet, innehöll en begä-
ran om en borgen för ett större lån. Hon
rodnade djupt, som om hon fått ett slag i
ansiktet. Fadern hade ju sålt henne, hade
bedragit Johan! Hade räknat på, att dennes
blyghet och kärlek skulle göra honom min-
dre klarsynt. — —- ■— — — — —■ —
Hon var stolt, med den ömtåliga stoltheten hos
en fin race. Förödmjukelsen var brännande; de,
aristokraterna, hade varit tarfliga och lumpna,
och han, han — — — — — — hjärtat
lyfte sig jublande — — — han hade varit
storsint! Men de sorgsna brefven blefvo
flere, flere, och nu sargade hvart och ett ord
henne. Hon mindes hvarje fåfängans kraf,
hvarje oförnuftig bön, med hvilka hon ökat
den långa skuldsedel, fadern hade till man-
nen. Hon läste, hur han kämpade och ar-
betade, huru han drog in på allt, som rörde
honom själf — — hon fick veta det genom
moderns förebråelser och böner att spara sig.
Ty hon fann också bref från denna, hennes
hufvudfiende, som ensam haft Johans förtro-
ende, stått vid hans sida i onda som goda
dagar, med sin kärlek uppehållit, med sitt
förtroende uppmuntrat, med sin ömhet afvärjt
så många slag som möjligt. Och till det
sista hade modern egt hans hjärta — egt
samma oföränderliga kärlek. -
Och under hela den tiden hade hon lefvat
som en främling i eget hem. låtit först man-
nens kärlek lik en rik ström välla vid sidan
af hennes hjärta, utan att någonsin nå dit
in, och när sedan bekymren kommo, hade
hon intet annat gjort än ökat dem med sin
fåfänga och sitt oförstånd. — — —–––- -
— — hon tog upp ett sista bref, det var
skrifvet fjorton dagar före hans död: — —
— — — — — »tack för du skref på bor-
gensförbindelsen, den räddar mig denna gång.
Men begär ej, att jag skall tala med Märtha
om allt detta. Draga henne med in i dessa
bekymmer? Nej, lilla mamma! Skulle ock-
så hennes leende dö bort, hvad skulle jag
sedan lefva af?» — — — — — — —
Hon gömde ansiktet i händerna. Skam-
men, ångern, förtviflan höllo på att kväfva
henne. Hon kunde ingenting försona, ingen
smärta lindra mer. Allt var för sent, för
hela lifvet för sent. Där stod hon med sin
tunga skuldebörda, som aldrig skulle lyftas
af, med sin ouppgjorda räkning, som aldrig
skulle öfverkorsas.
Hon hade rest sig upp, alla brefven föllo
ned, på golfvet, öfver kåsösen. Likblek stödde
hon sig mot den klumpiga chiffoniern, som
så länge åt henne gömt en underbar gåfva:
det stora, rika hjärta — som hon ej förstått.
Dörren öppnades i detsamma.
»Nu är jag färdig att gå på posten, frun,
kan jag få räkningen?»
Hon lyfte långsamt upp det tunga, vär-
kande hufvudet. »Hvilken räkning? Jaså,
jag minns. Nej, jag hittade inte den —• —-
— — — — — men jag skall söka bättre,
käraste Karolina.»
Karolina stängde dörren fundersamt —
»käraste Karolina», det har jag inte hört
se’n »salig herrn» dog. Men du min gud,
så blek hon var. Kan hon ha sett »salig
herrn» mån tro? Nej, jag är rent galen, det
är ju midt på middagen. Fast chiffoniern
stod öppen i alla fall — — — — —-är
det inte det jag sagt? Den chiffoniern, den
stod där ackurat som hennes samvete —
— och när vår herre lät det tala, så–––- -
— — — — — — — —• En kvidan, låg
och hjärtslitande, gled öfver de bleka läp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
