Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. 31 januari 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
48 I DUN 1890
hvilken frestelse dâ för den själfviska kvinnan
att åtminstone medelbart styrka den manlige
medtäflaren i hans ärfda och förvärfda inbill-
ning, att mannens natur är sådan, att han
nödvändigt måste ha en hel del kostsamma
oseder! Tänk, om han allvarligt bad henne
säga sin mening om denna sak! Tänk om
han just då fattat ett beslut att ändra sitt
lefnadssätt och försöka lefva pä en ringare
inkomst. Månne hon då, utan all egenytta,
utan biafsikter, skulle uppmuntra honom i
detta beslut eller blott slå bort saken med
skämt eller ett par talesätt? Månne själfvisk-
heten här skulle uppgifva sitt säkra öfver-
tag? — Ar det ej bäst för oss alla arbets-
sökande kvinnor att besvara dessa och lik-
nande samvetsfrågor med den ödmjuka bönen:
Bevara oss från frestelsen och fräls oss från
det onda?
Och å andra sidan: Månne en ung man
sporras att höja sig till en större sedlighet
genom utsikten, att, som följd af ett ordent-
ligare och sparsammare lefnadssätt, för fram-
tiden tvingas till att, i sin ordning, under-
bjuda sina kvinliga medtätlare eller i bästa
fall få nöjas med en af kvinnan nedtryckt
aflöning, utan att därtill ega hennes fördelar
i ett godt hem hos föräldrar eller anför-
vanter? Uppröres ej vår sedlighetskänsla
vid föreställningen, det vi genom att i oträng-
da mål nedsätta lönen för vårt arbete, vålla,
att just de egenskaper —- dygder — som
företrädesvis tillerkännas kvinnan, blifva sam-
vetslösa arbetsgifvare till nya medel, hvarmed
de kunna skada och förtrycka?
Dessa frågor torde väl förtjäna att, i allt
lugn, behjärtas af alla bättre lottade arbets-
sökande kvinnor, och blott om och till dessa
har jag i mina förra artikel talat samt ut-
tryckligen sagt, att man af den stora skara
nödställda arbeterskor, som landet tyvärr eger,
ej kan eller får fordra deltagande i kampen
mot missförhållandet emellan mannens och
kvinnans aflöning för samma slags arbete.
Jag tror nämligen ej på någon större väl-
signelse genom strejkväsendet.
»Elma» skall ha ett ärligt menadt tack
för det hon, om än indirekt, visade mig vå-
dan af att i en mening afknappa ett ord,
under förutsättning att man i alla fall blir
förstådd af sina läsare; jag vill bjuda till
att »aldrig göra så mera».
Dessutom öppnade nu detta enda under-
strukna ord dörren till ett bildergalleri, länge
stängdt och gömdt i mitt minne, och jag
känner mig manad att framdeles med några
af dessa bilder illustrera mina tankar om
den stora skada, som- vållats samhället och
den enskilde genom kvinnans ställning bakom
mannen och hennes däraf vordna vana att
verka indirekt samt glida undan ansvaret.
Störd siesta.
Det var söndagseftermiddag och familjen var sam-
lad i husfaderns rum. En hemtreflig brasa upp-
lyste rummet. Far själf låg på chäslongen, rökande
sin högt värderade pipa, och mor satt med den lilla
ettaringen i knäet, berättande sagor för tripp-trapp-
trullingarne, hvilka stodo i ring om henne.
»Hvad dessa söndagseftermiddagar äro ljufliga!»
afbryter den rökande, i det han drager ett sådant
där njutningsrikt, djupt drag ur favoriten.
»Ja, så fridfulla och hemtrefliga!» De små lemnas
nu ut till Anna i barnkammaren, mor tänder lam-
pan och slår sig bekvämt ned i fåtöljen för att läsa
högt ur sin roman, som hvilat sedan förra söndagen.
De ha nu hunnit ordentligt och väl sätta sig in i
situationen, då tamburklockan förkunnar, att friden
är störd.
»Säkert någon, som söker flickorna»; men Anna
inträder och anmäler herr och fru N—n.
Hade nu herrskapet N—n sett den blick vårt
störda par vexlade, helt säkert hade de retirerat i
tamburen, men de märkte ej annat än ett vänligt
mottagande, och snart äro prat och traktering i gång.
Värdinnan måste litet emellan springa ifrån för att
vara behjälplig med barnens läggning, barnen, som
märka någon ovanlig oro, bli kinkiga, jungfru Anna
som bespetsat sig på en ledig stund, då barnen blif-
vit lagda, blir ur humör, och frun själf finner allt-
sammans tråkigt och upp- och nedväudt. Ändtligen
kommer kokerskan hem, supén ombestyres, och vår
lilla fru får en stunds ro. Stämningen blir gladare,
slutligen vill man aldrig skiljas, och klockan slår
tolf, innan herrskapet N—n bryter upp.
»Nå, gumman lilla, det blef ju trefligt till slut —
tror ingen märkte vår missräkning.»
»Nej, men jag kan inte förstå, hvarför folk inte
kan hålla sig hemma om söndagarne. Aro de då så
utsjuka, så ha de ju teatrarne att gå på. En så pass
gammal husmor, som själf haft små, borde väl för-
stå, att man ogärna tager emot på söndagen, då man
vanligen har en tjänare mindre till hjälp — och så
just då barnen skola läggas» — så muttrar vår lilla
fru, i det hon går ordnande omkring, lägger ett
märke, där läsningen afbröts, stoppar om barnen och
lugnar sig slutligen, då fars snarkning tillkännager,
alt hon ej vidare har någon åhörare.
Janne.
En vintermorgon i Paris’
hallar.
Några studier från franska kökets förrum
af Alvar Arfwidsson.
har läst åtskilligt om Frankrike och
Paris, om Frankrike såsom »kökets
parnass» och om Paris såsom toppen på denna
parnass, inte sannt? Ni vet, att de franska
kockarne äro artister, af hvilka ni kanske
skall hemta en, när ni blifvit rik, — mycket
rik, förstås! — och ... ja, när allt kommer
omkring, är ni kanske själf en smula invigd
i det franska kökets ljufva hemligheter?
Ni vet, att Paris har bortåt 21 million
invånare, d. v. s. million munnar. Men
vet ni också, hvarifrån maten kommer till
alla dessa munnar? Vet ni, att det nästan
uteslutande är ifrån en enda plats i hela den
stora, förfärligt stora staden?
Detta ställe kallas hallarne ■— les halles
centrales.
Som jag en februarimorgon förlidet år —
ni låg då än i er slummer, min vackra väninna
— i sex timmar genomströfvat dessa zinkpa-
latser, som jag ville kalla franska kökets
antichambres, kan jag lemna er en skildring
däraf. Och jag gör det med så mycket mera
skäl, som ni själf helt säkert, i egenskap af
dam, aldrig kommer att befinna er där vid
den rätta tiden.
Matvaror och viktualier tillhöra just inte
de ämnen, som ligga skönliteraturen nära;
strängt taget är det egentligen blott nya
skalders osålda dikthäften, hvarmed viktua-
lierna få göra bekantskap. Jag tvekade
också att fatta pennan, ända tills jag en dag
läste, att Alexandre Dumas d. ä:s — för-
fattarens till Musketörerna och Monte Cristo
— sista alster varit — ett kökslexikon!
Till hallarne alltså.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
