Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 5. 31 januari 1890
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1890 51
Kjerrman, hvilken som bekant äfven Idun bar för-
månen räkna bland sina medarbetarinnor, framträdde
nämligen då för första gången med en dramatisk pro-
dukt, en komedi i 3 akter benämnd »På vakt». De
många vännerna af Anna Wahlenbergs skriftställar-
skap hade ansett sig ega välgrundade anledningar
att vänta något verkligt godt, och erkännas måste,
att de ej blefvo besvikna. De goda egenskaper, som
kännetecknat författarinnans novellistiska arbeten,
hade ej heller nu svikit henne : en synnerligen skarp
och fin karaktärsteckning, en ledig, ja, rent af yp-
perlig dialog och en grundfond af godmodig, men
därför ej så litet träffande humor. Hvad som ännu
möjligen fattades för att göra detta styckes framgång
fullständig, var en helt naturlig ovana vid att alltid
beräkna den sceniska effekten till skillnad från den
rent novellistiska, att åstadkomma denna dramatiska
»kläm», som i det talade och agerade skådespelet
delvis beror af andra lagar än i den beskrifvande
framställningen, lagar som endast ex usu kunna fat-
tas och inläras. Där förutsättningarna äro så stora
och begynnelsen varit så lofvande som hos Anna
Wahlenberg, har man intet skäl betvifla, att den
tekniska fulländningen ganska snart skall sluta sig
till de erkännansvärdt goda intensionerna. Och den
dagen eger vår föga rika inhemska dramatiska dikt-
ning till sig införd en ny ström af ursprunglig och
frisk kraft, af hvilken den kan vänta mycket!
Det utförande, som å Södra teatern lemnades den
nya komedien, var i många stycken värdt allt er-
kännande. Främst sätta vi fröken Gottschalks fram-
ställning af Kerstins ingalunda lätta parti, öfver hvars
rikt skiftande facer hon lyckades breda en varm och
väl nyanserad stämning. Hr Gründer skildes dess-
likes med all heder vid sin uppgift. Vi hade knap-
past trott denne skådespelare, hvars komik ofta sla-
git öfver i allt för bullrande burlesk, om en så
verkligt måttfull ,och med små medel träffande fram-
ställning.
Som förpjäs gafs en engelsk enaktsfars, »Pipkins
sommarnöjen, en bagatell utan vidare värde än att
kraftigt kittla skrattmusklerna —- och det är ju vac-
kert så !
I Blanch’ konstsalong gifves hvarje afton tvänne
föreställningar af »illusionisten» Martini, hvilken
i utlandet vunnit stor berömmelse för sina egen-
domliga prestationer och nu, på genomresa till
Petersburg, under någon tid här uppträder.
Fröken Zulamith Wellander, känd från k. operan,
där hon med stor framgång utfört flere framstå-
ende roller — vi erinra särskildt om Ortrud i
Lohengrin» — gifver fortfarande sånglektioner
efter madame Marchesis berömda metod. Vi hän-
visa för öfrigt till annonsen härom i Idun.
Den 28 jan’.
Nytillträdande abonnenter
kunna mot insändande af 40 öre i frimärken er-
hålla Iduns julnummer med porträtt af tid-
ningens redaktör och nitton af de mest framstå-
ende kvinliga och manliga medarbetarne. Numret
innehåller dessutom 20 sidor intressant och om-
växlande text samt torde i detta afseende vara
den rikhaltigaste jultidning, som någonsin utkommit.
Slarfherrskap.
(Ur Alphonse Daudet’s nyligen utkomna arbete,
»Les femmes d’Artistes».)
Öfv.ersatt för Idun
af Egn.
*
ag tror, att man inte i hela Paris skulle
kunna hitta reda på ett egendomligare
eller, så att säga, mera gaskigt hem än bild-
huggaren Simaise’s.
Det dagliga lifvet där liknar en oafbruten
fest. Kom dit när ni vill, så skall ni få
höra sång, skratt, pianoslammer, guitarrknäpp,
dunkande på trumma eller dylikt.
Och stiger ni in i atelieren, skulle det vara
märkvärdigt, om ni inte komme midt upp
i ett bollspel, en vals, en francaisetur eller
åtminstone bland sådana förberedelser till bal
IDUN
som t. ex. tyllremsor, bandstumpar, slängda
omkring här och hvar tillsammans med mej-
slar, byster, smyckade med konstgjorda blom-
mor, paljetterade kjortlar, utbredda öfver en
grupp i lera, som knappast hunnit torka, o. d.
Saken är den, att där finnas fyra fullvuxna
flickor, mellan sexton och tjugufem år, rätt
stiliga, men särdeles fallna för att skräpa
ned öfverallt, och då dessa unga damer flaxa
omkring i rummen, med flätorna slängande
efter ryggen samt tappande än en band-
stump, än en hårnål, än en rosett, skulle
man kunna tro, att de, i stället för fyra,
äro åtta — sexton — trettiotvå fröknar
Simaise, alla lika bullersamma, högljudda,
fallna för att gapskratta, alla med det där
för artistflickor egendomliga pojksättet och
artistfasonerna, alla begåfvade med ett slags
industririddaregeni samt oöfverträffliga i att
afspisa fordringsegare och lära familjens le-
verantörer, hvar David köpte ölet, i hän-
delse de senare djärfvas komma olägligt med
sina räkningar.
Dessa ungdomar äro de herskande inom
familjen. Fadern arbetar ända från dag-
gryningen med att modellera och skulptera
och unnar sig knappast någon hvila. Utan
förmögenhet, som han är, är han för resten
så illa tvungen att vara produktiv. I början
var han nog ärelysten och lade sig vinning
om att arbeta väl, och några framgångar på
expositionerna gjorde, att han kom på modet,
men det dagliga släparbetet för att kunna
föda, kläda och roa de sina håller honpm
kvar bland hans yrkes medelmåttor. Fru
Simaise åter gör rakt ingenting. Ganska
vacker, då hon gifte sig, samt mycket fjäsad
inom artistvärlden, dit hennes man infört
henne, hade hon från början dömt sig till
att ej vara annat än en vacker kvinna samt
senare — en f. d. vacker kvinna.
Af kreolsk extraktion, hvilket hon själf
älskar göra troligt — oaktadt man försäk-
rar, att hennes pappa och mamma aldrig va-
rit utom Courbevoie — tillbringar hon sina
dagar från morgon till kväll uppkrupen i
en hängmatta, som turvis fästes än i ett, än
i ett annat af rummen. Där fläktar hon
sig med solfjädern, där tar hon sin middags-
lur, sublimt obekymrad om alla hushållsme-
kanismens detaljer.
Hon har så ofta legat för sin man såsom
Hebe, såsom Diana, att hon inbillar sig van-
dra genom lifvet med halfmåne öfver pannan,
med skära i handen, utrustad för all slags
lifvets .strid. Också råder det en oordning i
familjens bostad, så att man ej -skulle kunna
få reda på minsta föremål, utan att söka
timtals.
»Har du sett min fingerborg? Martha,
Eva, Genevieve, Madeleine — hvem af er
har sett min fingerborg?»
Byrålådorna, som huller om buller herber-
gera böcker, puder, smink, paljetter, solfjä-
drar samt diverse skräp, äro fylda ända till
kanten, men innesluta ingenting nyttigt. För
öfrigt synes familjen helst hålla sig med be-
synnerligt defekt, skadadt husgeråd. Och
till och med själfva huset ser alltid besynner-
ligt uti Och eftersom man flyttar så ofta,
så får man aldrig tid att riktigt komma i
ordning, utan det glada hemmet ger alltid
intryck af att vänta på ett sådant där grund-
ligt, oundgängligt efterstök, som brukar före-
komma dagen efter en bal. Där saknas
bara så mycket saker, som det inte är värdt
att göra sig besvär för, och har man endast
litet krafs för toaletten, så att man med en
meteors hastighet kan fladdra omkring på
gatorna med någon anstrykning af god ton
och elegans, så är skenet bevaradt. Bostaden
generar ej denna nomadfamilj på minsta vis.
Genom de öppna dörrarna spårar man genast
fattigdom, antingen i form af ett nästan
omöbleradt rums fyra tomma väggar, eller
ock genom en kammare, fylld med skräp.
Med ett ord — där råder ett riktigt vaga-
bondlif inom familjen — ett lefnadssätt för
stunden.
I det ögonblick, då man skall sätta sig
till bords, märker man, att allting fattas, och
det blir ingen annan råd än att genast in-
taga sin frukost utomhus. På detta sätt
flyga timmarna undan och medföra spänning
och nervkittling på köpet. För resten har
slikt också sin fördel. Om man t. ex. fru-
kosterar sent, behöfver man ju ingen middag,
utan kan gå lätt och ledig på bal — med
supé — ett nöje, som man nästan ingen
afton försummar. För öfrigt gifva ifråga-
varande damer ofta nog själfva soaréer. Man
dricker sitt te ur högst besynnerliga koppar,
dryckesbägare, pokaler, japanska snäckor,
alltsammans med anstrykning af klädstånd
samt skamfiladt genom de oupphörliga flytt-
ningarna. Moderns och döttrarnas värdighet
midt i denna lumpbod är någonting högst
beundransvärdt. De ha minsann för resten
viktigare saker än hushållet att tänka på.
En är kostymerad till schweiziska, en annan
friserad à la engelsk baby, och fru Simaise
hängifver sig i hängmattans sköte åt saliga
drömmar om sin förgångna skönhets dagar.
Pappa Simaise för sin del är alltid förtjust.
Hör han bara flickornas glada skratt omkring
sig, så känner han sig »uppspelt» och frigör
sig med lätthet från alla pinsamma tankar
på morgondagen. Det är till honom man
vänder sig kältande: »Pappa, jag behöfver
en ny hatt.. . pappa,’ jag har ingenting att
ta på mig. » Vintern är kitslig nog allt emel-
lanåt. Man är så öfverhopad — blir bort-
bjuden öfverallt.» Strunt! Pappa blir bara
tvungen att stiga upp ett par timmar tidi-
gare för hvarje dag. Man stoppar in några
koksstycken i atelierkaminen, omkring hvil-
ken hela familjen samlas. Fröknarna skära
till och sy själfva sina klädningar, under det
hängmattans snören regelbundet svänga fram
och åter och fadern modellerar, uppkrupen i
sin arbetsstol.
Har ni någongång träffat dessa fruntimmer
ute i sällskapslifvet ?
Från det ögonblick, då de göra sin entré,
blir det ett väsen ....
De båda äldsta hafva redan varit ute i
många år, och de visa sig alltid till den
grad granna och utpyntade, att man kunde
taga dem för dansöser. De äro lika mycket
i viften som de bägge yngre — ja nära nog
så mycket som modern på sin tid. Och ett
sådant behag de inlägga i -sättet att uppbära
sitt bjäfs, i att vara förtjusande själfsvåldiga,
i att skratta hejdlöst, omotiveradt liksom illa
uppfostrade barn, i att fläkta sig riktigt
spanskt. Trots allt detta blifva de dock ej
gifta. Anblicken af deras torftiga hem har
varit en alltför svår pröfvosten för deras
många tillbedjare.
Det myckna skräpet — frukten af illa
använda penningar — den ömkliga bordsser-
visen, öfverflödet på gamla trasiga tapisserier,
de gamla defekta lampetterna, från hvilka för-
gyllningen blifvit bortnött, draget från dörrar
och fönster, fordringsegarnes ringningar, frök-
narnas familjedräkt, nattröja och tofflor, à la
hotel garni - inför allt detta kunde icke
ens de ömmaste känslor stå vid sig. Och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:35:09 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1890/0059.html
