Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. 7 februari 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1890 I DU N 61
fäderne och möderne var hon af ansedd gam-
mal kväkarsläkt. Hennes far sysselsatte sig
pä lediga stunder med astronomiska studier,
oeh redan som liten flicka var hon > hans as-
sistent. Vid 28 års ålder upptäckte hon en
komet. Detta gjorde hennes namn berömdt,
och hon mottog den guldmedalj, som konun-
gen af Danmark sexton år tidigare utfäst för
den förste upptäckaren af en teleskopisk ko-
met. Senare upptäckte hon flere kometer.
Dessa och dubbelstjärnorna utgjorde en tid
hennes specialstudium; hon var i det hela
en praktisk astronom och mycket ifrig vid
sina teleskopiska forskningar.
Ar 1857 reste hon till Europa och besökte
•de mest bekanta observatorierna. Hon blef
-öfverallt hjärtligt mottagen och stiftade be-
kantskap med många berömda forskare, som
hon senare korresponderade med. Hon be-
sökte Levercier i Paris, Humbolt i Berlin,
Mary Sommerville och sir George Airy i
London. Hon var i flere dagar John Her-
schels gäst; han fattade stort intresse för
henne och gaf henne många goda råd, då
hon skulle bygga sitt lilla Observatorium på
.Nantucket. Ar 1865 blef hon utnämnd till
professor vid Vassar College och direktör för
observatoriet.
Miss Mitchell har offentliggjort en mängd
artiklar i vetenskapliga tidskrifter. Hon åt-
njöt stort anseende och fick flere utmärkelser;
hon var så t. ex. den första kvinna, som
valdes till medlem af den amerikanska konst-
•och vetenskapsakademien.
Då hon var 70 år gammal och hennes
helsa började svikta, ingaf hon sin afskedsan-
sökan. Styrelsen för Vassar College nekade
först att bifalla den oeh erbjöd henne tjänst-
ledighet på obestämd tid, men senare utnämnde
de henne till professor emerita och erbjöd
henne ett hem i Colleget för lifstid ; hon före-
drog dock att flytta till Lynn, Massachusetts,
för att vara tillsammans med sina systrar
och deras barn, hvilka hon mycket höll af.
Här byggde hon sig strax ett litet Observato-
rium, men hon hann aldrig använda det.
Hon dog den 28 juni 1889.
I henne mistade ej endast Amerika en af
sina mest framstående kvinnor, utan också
hela könets sak en af sina varmaste förkäm-
par. Hon var en särdeles skarp och prak-
tisk agitator. Det berättas, att hon en gång
blef tillspord, om hon äfven ville, att kvin-
norna skulle ha rösträtt. »Naturligtvis,»
svarade hon, »jag har så länge ansett, att
det vore rätt och billigt, att kvinnorna hade
andel i samhällets styrande, att det synes
mig lika påtagligt som det första axiom, jag
lärde i geometrin: en rät linie är det kor-
taste afståndet mellan tvänne punkter.»
Maria Mitchells lif är, som så många
framstående kvinnors lif, ett gendrifvande af
det bakvända påståendet, att vetenskapliga
studier skulle skada kvinnans väsen och
utsina hennnes känsla. Det var en lycka
att känna henne, därom voro hennes bekanta
ense, hon var godheten själf, umgänget med
henne var välgörande och uppmuntrande;
hennes privata bref gömde man som kostliga
skatter, så fulla voro de af älskvärdhet, af
friskt och gladt humör. Af sina unga stu-
denter var hon beundrad och älskad. Hvarje
år gaf hon en fest för dem på observatoriet,
där det gick mycket muntert till; lustiga ver-
ser, för tillfället författade, såväl af profes-
sorn själf som de unga damerna, afsjöngos
som oftast under skämt och glam. »Det var
en vacker syn,» säger en af gästerna, »att
se den ståtliga, gråhåriga professorn stå om-
ringad af de blomstrande vackra, jublande
unga flickorna.»
Maria Mitchell har testamenterat en del af
sin förmögenhet till Vassar College. Hennes
efterföljare är professor Mary W. Whitney.
Nytillträdande abonnenter
kunna mot insändande af 40 öre i frimärken er-
hålla Iduns julnummer med porträtt af tid-
ningens redaktör och nitton af de mest framstå-
ende kvinliga och manliga medarbetarne. Numret
innehåller dessutom 20 sidor intressant och om-
växlande text samt torde i detta afseende vara
den rikhaltigaste jultidning, som någonsin utkommit.
Iduns månadsrevy.
S
anligen får »politiken» i tidningarnas spalter
ej påräkna någon synnerlig sympati från
damernas sida; den har nu en gång för
alla fått namn om sig att vara »tråkig». Att så
förhåller sig, kan emellertid lika mycket, om ej
mer, vara tidningarnas fel som damernas. Ty
nog eger väl nu för tiden den bildade kvinnan
ett intresse, om än mer eller mindre lifligt, för
samhällets företeelser både inom och utom vårt
land; men visserligen kräfver hon, att dessa för-
eteelser skola ega allmänmänskligt kulturintresse,
ej endast egna sig för politikerns, diplomatens,
statistikerns eller historikerns specialstudium. Ur
sådan synpunkt vill undertecknad fatta sin upp-
gift, då han för Iduns läsarinnor vågar komma
fram med en politisk månadsrevy.
En sådan revy är ingen romandiktning; dess
mer eller mindre torftiga innehåll beror ej på för-
fattarens »skapande» förmåga, utan på själfva hän-
delsernas mängd och beskaffenhet. Nu förhåller
det sig så, att det politiska materialet för januari
månad är skäligen magert, och det rår underteck-
nad ej för. Lyckligt att så är; ty de stora kri-
gen och revolutionerna äro nog högst intressanta,
då man efteråt läser dem, men det är mindre
trefligt och glädjande att lefva midt upp i dem.
Då fråga blir om den förflutna månadens före-
teelser, tänker man väl främst på »influensan»,
hvilken, liksom fordom koleran, från Ryssland
utbredt sig öfver hela Europa. Ja visserligen
invändes det, men någon politisk betydelse har
väl ändå ej influensan. Icke så alldeles utan,
våga vi dock svara, och vi skola gifva skäl där-
för. I Berlin, själfva centrum för storpolitiken,
har, som bekant, den politiska barometern länge
visat på ostadigt väder; det har märkts ett spändt
förhållande till Ryssland, ett strängt misstroende
till Frankrike, en fruktan för närmandet mellan
dessa makter samt därtill i kolonialfrågorna en
ej fullt pålitlig vänskapsuppgörelse med England.
Ja, i själfva »trippelalliansen» mellan Tyskland,
Österrike och Italien, denna allians, som ju skulle
utgöra »balansen» i Europa, har man ibland trott
sig varsna några dissonanser. Under sådana för-
hållanden motsåg man med någon spänning den
sedvanliga diplomatiska nyårsuppvaktningen i Ber-
lin. Och hvad fick man se? Jo de uppvaktande
diplomaterna lyste denna gång på ett verkligen
oroande sätt med sin frånvaro, så att det var
tämligen ödsligt i den stora salen. Äfven stor-
makter, på hvilkas hållning mycket berodde, voro
här orepresenterade. Var det politisk demonstra-
tion? Nej — det var influensan, som var nog
ogrannlaga att hemsöka äfven diplomaterna.
Till önsklig och tillfredställande förklaring kom
det emellertid, med eller utan skriftvexling mellan
kanslierna. Men i publicistiska och parlamenta-
riska kretsar måtte oron ej så snart hafva lagt
sig. Särskildt blef detta fallet i Italien, där ko-
nung Umberto måst offentligen taga till orda för
att lugna den. »Jag kan försäkra,» yttrade han,
»att freden icke i något hänseende är hotad. Det
var en tid, då jag icke skulle vågat garantera den
i 14 dagar; men nu kunna vi vara lugna, isyn-
nerhet som det mellan Tyskland och Ryssland
inträffade närmandet i hög grad befrämjar fredens
bevarande.»
Äfven på annat håll har man haft politisk oro
för influensans skull. Den lille konungen i Spani-
en har ju varit betänkligt, ja, på högst oroväck-
ande sätt angripen af den impertinenta »ryska
snufvan». På denne lille pilts lif beror icke blott
den Pyreneiska halföns inre lugn, utan till någon
del själfva Europas fred. Hans död skulle blifva
signalen till en kamp om statsförfattningar, till
en täflan mellan tronpretendenter, —ja, följderna
skulle kunna blifva rätt vidtutseende, helst som
man på samma gång haft ministerkris och röst-
rättsagitation att dragas med i Spanien. Lyckligt-
vis blef äfven denna oro häfd; ty den unge ko-
nungen är utom all fara. Sagasta har lyckats bil-
da den nya ministären och rösträttsfrågan har
lösts på bästa sätt med genomdrifvandet af en
rösträttsreform, som i liberalitet lemnar intet öf-
rigt att önska.
Ännu mer har det andra riket på Pyreneiska
halfön, det lilla Portugal, ådragit sig den politiskt
intresserade världens uppmärksamhet genom sin
morska opposition mot det mäktiga England och
den spännande situation, som i följd däraf hotat
uppstå. Det är ej alltid blott för landbesittning
och ekonomisk fördel som ett folks passioner
komma i rörelse; de historiska minnena kunna
ock alstra en ömtålighet, som ej tål att på min-
sta sätt såras. Så var för några år sedan fallet
med Spanien, hvilket höll på att komma i konflikt
med det mäktiga Tyskland för några polynesiska
småöars skull. Så gick det nu äfven, då portu-
giserna kommo i hetsig uppsvallning öfver det
insteg, som engelsmännen beredt sig i det afrikan-
ska Nyassalandet. Hvarken Spanien eller Portu-
gal hafva numera någon nämnvärd kolonialmakt,
men minnet af den tid, då de egde en sådan,
bevara de med stolthet, och de därmed förknip-
pade anspråken fasthållas, äfven sedan hvarje
hopp om deras tillfredsställande längesen är oå-
terkalleligt förbi. Portugal har ej längre i Afrika
något herradöme, värdt att tala om, men det har
haft ett sådant, och de vidsträckta kustländer,
hvilka det en gång »tagit i besittning», betraktar
det fortfarande som sina. Med stigande förbitt-
ring sågo därför portugiserna det britiska syd-
afrikanska sällskapet utbreda sig i Nyassalandet.
Denna känsla tog sig snart på våldsamt sätt ut-
tryck; man hejdade ångfartyg, tillhörande nämnda
sällskap, och tvang engelsmännen att nedtaga den
flagga, de hissat till tecken af territoriel suveräni-
tet- Därtill kom våldet mot de engelska flaggorna
i Makolololandet.
Ett sådant beteende förekom England, ungefär
som om en kontorist skulle våga att för någon
småsaks skull gifva firmans allsvåldige principal
ett slag i ansiktet. I en not från Salisbury, den
engelske utrikesministern, hotades Portugal med
ögonblickligt afbrytande af den diplomatiska för-
bindelsen, ja, äfven med »därutöfver gående åtgär-
der», om det ej lemnade ögonblicklig upprättelse.
England förde sålunda principalens språk, och
som principal kunde det äfven på visst sätt be-
trakta sig. Allt sedan afslutandet af den Methuen-
ska handelstraktaten 1703 har Portugals hela
statsekonomiska existens varit beroende af Eng-
land; detta beroende tilltog i följd af båda län-
dernas ställning till hvarandra under senare delen
af Napoleon l:stes tid; det ökades än mera genom
det skydd, England gifvit åt den konstitutionella
författningen i nyssnämnda lilla rike. Det säger
sig själft, att Portugal som den mindre staten fick
gifva vika i den statspolitiska konflikten. Det
sökte dock äfven här »stå på sig» i det längsta;
det begärde skiljedom, men England vägrade an-
taga någon sådan; det vädjade till stormakterna,
men dessa vilja åtminstone ej synbart inblanda
sig i tvisten. Därmed är emellertid saken ej ut-
agerad; den har äfven sin handelspolitiska sida.
I uppsvallningen af patriotism synes nu Portugal
vilja frigöra sig från det kommersiella beroendet
af England. Det har kontramanderat stora be-
ställningar hos engelska industrifirmor och får
väl sedan i sin ordning se sig om, huru det skall
frigöra sig från det engelska kapitalets herradöme.
Helt och hållet utan ryggstöd tycks det icke vara.
I en allmännt spridd tysk skämttidning förekommer
en kolorerad karrikatyr, som belyser situationen.
Det engelska lejonet är i fullt språng öfver Afrika
och lägger däröfver sina breda tassar, mellan
hvilka portugiserna försiktigt söka taga ställning,
medan det anstormande lejonet bakifrån fattas i
svansen af en uniformerad krigare, hvars nationa-
litet tillräckligt röjs af pickelhufvan.
Om den sociala frågan blir mycket att säga
nästa gång; nu är utrymmet redan för mycket
anlitadt. Till januari månads konto hör dock det
viktiga faktum, att socialistlagen ej gått igenom
vid tyska riksdagen. Just ur antisocialistisk syn-
punkt måste man helsa detta resultat med bifall.
Polisåtgärderna hafva visat sig vara reklam för
denna rörelse; skall den med framgång bekämpas,
måste det ske på öfvertygelsens väg.
Hvem är nutidens mest uppmärksammade per-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
