Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. 7 februari 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1890 IDUN 63
Giacosa, öfvers. från italienskan, är en salongs-
komedi, synbarligen gjord af van och rutinerad
hand. Sitt största intresse har det väl däri, att
det gifver tvänne af Dramatiska teaterns skåde-
spelarekrafter tillfälle att visa, den ena, fru Fahl-
man, mera bepröfvad, hvilken verkligt god och
framstående skådespelerska hon är, den andre,
hr Skånberg, att man om honom kan hysa de
bästa förhoppningar, att han en gång skall fylla
den -mycket vigtiga platsen som förste älskare vid
den scen, där han som bäst nu håller på att för-
tjäna sina sporrar. Herr Skånbergs utförande af
Sarnis roll måste nämligen betraktas som ett af-
gjordt steg framåt, liksom fru Fahlman i marki-
sinnan Elenas roll gifvit oss en förträfflig skapel-
se, som väl torde få räknas till hennes allra bä-
sta. Dessa de båda hufvudrollernas innehafvare
belönas ock med de lifligaste applåder. Öfriga
rollinnehafvare, bland hvilka särskildt måste fram-
hållas hr Personne som damernas outtröttlige
riddare Filippo Landucci och hr Hillberg som den
allvarlige D’Almena, fyllde väl sina platser. Spe-
let är synnerligen jämnt och iscensättningen be-
römvärd. De, som hafva tillfälle att se stycket,
böra ej försumma det.
Biltog, drama i 5 handlingar, af Edvard Fredin,
har utkommit i bokhandeln på hr Albert Bonniers
förlag. Stycket, hvilket är af synnerligt intresse
såsom den enda fullbordade dramatiska produkt
af den unge alltför tidigt bortgångne skalden, har
ock i dagarne uppförts på Svenska teatern, hvars
krafter dock ej räcka till för ett tillfredsställande
återgifvande af detsamma. Rolfs (den biltoge)
och Elias rollinnehafvare förenade dock med en
tämligen riktig uppfattning af sina roller ett gan-
ska godt och jämnt utförande. Fru Dorsch, som
ju ofta vid Dramatiska teatern haft tillfälle visa
förträffliga egenskaper som skådespelerska, passa-
de ej väl i den styfsinta bonddottern Margits
roll. Innehafvarne af ett par biroller, hrr Ljung-
qvist och Borgström som resp. lappen Torkel och
soldaten Björn förtjäna att omnämnas.
Stycket, som har många förtjänster, är en god
folklifsbild från det bekanta Delsbo i Helsingland
från århundradets början. Tack vare goda råd
och förträfflig hjälp af Nordiska museets styres-
man dr Hazelius har teatern äfven lyckats åstad-
komma en hvad drägter och öfriga agremanger be-
träffar förträfflig och stilenlig uppsättning.
Besegrad.
Berättelse af Elisabeth Kuylenstierna.
S
ordet stod dukadt mîdt pä golfvet, och
solen sken sä vänligt in öfver den hvita,
fläckfria duken, det blanka silfret, glasen med
sina mattslipade ränder och tallrikarne med
de kinesiska landskapen pä.
Vid fönstret satt ett ungt fruntimmer och
stoppade strumpor. De små hvita händerna
flögo snabbt upp oeh ned och täckte häl efter
häl med jämna, ordentliga stoppar. Ibland
suckade hon, säg på klockan, därefter oroligt
ut på gatan, och så arbetade hon ifrigare än
förut.
Ändtligen ringde det. Hon ilade ut i
tamburen och helsade med innerligt smekande
röst: »God middag käraste min Åke!» Ett
något sträft »goddag» ljöd till svar, och strax
därefter inträdde de båda makarne i salen.
Han var lång och ståtlig, med högburet
hufvud och en vacker, hvit panna, öfver
hvilken det tjocka mörka håret låg lätt till-
bakakastadt.
Hon var liten, späd och ljus, med något
af verklig kvinna i hela sitt väsen.
Han satte sig genast vid bordet och trum-
made otåligt på bordskanten.
»Nå Signe, huru länge ska’ jag behöfva
vänta?»
Hon höll på att lägga ihop sitt arbete,
men svarade undfallande:
»Du ska’ inte behöfva vänta alls, snälla
Åke.»
Hon gick skyndsamt ut och återkom snart
med en soppterrin.
Det var en egenhet hos Åke, att ingen
jungfru fick passa upp under måltiderna; det
föreföll hemtrefligare, att frun skötte det själf.
Under en lång stund hördes ej annat än
skedarnes skrammel.
»Det är vackert väder ute,» sade Signe
för att afbryta tystnaden.
»Ja,» han såg upp från sin tallrik ett
ögonblick, sedan tömde han lugnt ett nytt
skedblad soppa.
»Tror du, att det fryser på i natt,» frågade
hon åter helt omotiveradt.
»Ja, det kan ju hända.»
Det flög ett leende öfver hans stränga
drag, ett sådant där förströdt, öfverlägset
leende, som man egnar ett älskadt, bort-
skämdt barn, hvars frågvisa naivitet man
finner tröttande och besvärlig att tillfredsställa.
»Få vi in steken snart?» frågade han.
»Ja,» hon gick åter ut och satte sig, sedan
hon serverat sin man, med en sorgsen min
vid bordet. Hon ritade med gaffeln märk-
värdiga figurer i såsen och lade tankspridd
upp köttbitarne i pyramidform, och så sade
hon brådskande:
»Du ska’ hålla föredrag i afton, fanns det
ingen biljett öfver.»
»Nej,» svarade Åke tvärt; »för öfrigt är
det inte värdt, att du blir modern, kära Signe.
Du har full sysselsättning hemma, och dess-
utom är ämnet ingenting för dig. — »Kvin-
nans förtryck» — hvad förstår du väl af det?»
Han smulade otåligt sönder en brödbit.
»Men,» började Signe, »jag skulle bra
gärna vilja läsa det, om jag kunde få.»
»Det är någonting, som du ändå inte fattar.
Lifvet är något helt annat än ett solljust,
väl ombonadt rum, men när en och annan
individ är nog lycklig att få gå genom värl-
den med lugn i själen, vet jag inte, hvad det
skulle tjäna till att själfvilligt skingra det.»
Han torkade sig omsorgsfullt om munnen,
reste sig upp, och sköt lugnt in sin stol.
Signe hade blifvit blossande röd, och tårarne
stego henne i ögonen. Hon reste sig häftigt
och kom fram till honom.
»Anser du mig för intet, alldeles intet?»
frågade hon upprörd och grep lidelsefullt om
hans arm.
Åke såg förvånad på henne och sade kallt:
»Jag anser dig för en liten toka, det är
alltsammans, men det går alltid så med kvin-
nor, hvilka aldrig lära att tänka och handla
själfva; släpper man dem en gång ur famnen,
skrika de och vilja upp igen. Bäras, bäras
igenom hela lifvet och vyssas till ro, när de
gråta. Hvarenda leksak de peka på, skola
de ha, annars bli de nervösa.»
Han vände sig häftigt om på klacken.
»Men jag önskar ju så innerligt att få blifva
nyttig.» Hon såg klagande på honom.
»Hvad kommer åt dig, kära barn, som
inte låter mig smälta maten i fred? Inte
nekar jag dig att vara nyttig. Var så god!»
Han log ironiskt.
Hon kände sig alldeles tillintetgjord af
denna lugna öfverlägsenhet. Det inträdde en
hastig reaktion i hennes upphetsade känslo-
tillstånd. Nu skulle hon ha velat kasta sig
i hans armar och bedja med ett barns förtro-
endefulla hängifvenhet: »hjälp mig då!» —
men hon vågade det ej.
Han stod där så hög och mäktig, förstån-
dig och allvarlig. Det var vältalaren, var
den världsberömde vetenskapsmannen, hon
hade framför sig. Hon sänkte blygt, nästan
litet skamsen hufvudet och började tyst ställa
in silfret.
Han stod kvar; efter en stund frågade
han:
»Är fracken borstad?»
Signe rycktes hårdhändt ur sitt ömtåliga
känslolif, men hon kämpade tappert att åter
blifva sig själf och tvingade slutligen ett kort
»ja» öfver sina torra läppar.
»Tack, det var bra.» Han gick in till
sig. Signe satte sig åter vid arbetet.
Om några minuter kom han ut färdig-
klädd. Hon hjälpte honom på med öfver-
rocken, uppfångade en förströdd afskedskyss
på pannan, och så var han borta.
Nu var hon ensam igen, »alltid ensam»,
tänkte hon bittert. Hon ville ej lemna rum
för den tanke, som sökte sig plats hos henne,
att det var hon, som blef förtryckt och un-
danskjuten, betraktad endast som ett ound-
vikligt plagg. Skulle hon också bli bort-
kastad som hans gamla rock, när hon icke
mera orkade hålla hans hem prydligt. Hon
lefde igenom alla hans framgångar, hon ord-
nade de dyrbara presenter, som från alla
håll kommo den aktade vetenskapsmannen
till handa. Han visste så väl, att det var
hennes glädje att få offra sina krafter för
honom, och tyckte säkert, att han lönade
hennes omsorger dubbelt genom den återglans,
som hans världsrykte spred öfver hans lilla
obetydliga hustru.
Hon hade dock en gång egt honom, men
han hade gått ifrån henne, där ute i det stora,
arbetande lifvet, som hon icke kände; hemmet
hade alltid varit hennes verkningskrets. Men
när han tum efter tum kom allt längre bort
ifrån henne, började hon att vilja lära känna
detta omätliga drifhjul, i hvilkets kuggar
lycka och olycka, fröjd och smärta hvirfla
omkring i ett evigt kretslopp.
Hon hade nu fått sitt arbete färdigt och
gick för att lägga in det i hans byrålåda.
Hans tvänne rum voro de största och kom-
fortablaste i den lilla våningen. För dörrarna
sutto tunga, konstnärligt upphängda draperier,
och stegen dämpades af mjuka, tjocka mattor.
Under skrifbordet låg en tigerhud utbredd,
och den bekväma skrifstolen med sitt brode-
rade öfverdrag var till hälften framskjuten.
Det inre rummet var mörkt, men här, i
arbetsrummet, var taklampan tänd och kastade
ett mystiskt, grönaktigt sken öfver föremålen.
Allt var stilfullt och elegant. Hkriftyget af
silfver glänste blankpoleradt och putsadt.
Brefpressen var omsorgsfullt dammad och den
gröna vaxduken fri från hvarje fläck.
Signe drog ett djupt andetag. Här inne
bodde säkert stora andar. Hennes blick föll
på några pappersblad, som fallit ned på
golfvet. Hon tog upp dem, strålande glad.
Det var hans skrifter, kanske just det före-
drag han höll i afton.
Ja, där stod det ju »Kvinnans förtryck».
Hon började ifrigt läsa. Ett sådant egen-
domligt, djärft sätt han hade att kläda sina
tankar i ord.
(Forts, och slut i nästa n:r.)
Bidrag i alla ämnen mottagas med tacksamhet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
