Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. 14 februari 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1890 IDUN 71
»ris nästa gång», en hotelse som han länge
sedan slutat npp att tro på.
Så kom gossen i skolan. Där vankades
ofta »anmärkningar», och så många sådana
du kunde hålla undan för pappa, gjorde du.
Hände sig dock, att pappa fick se en och
annan; då blef det aga, hvilken du på allt
vis försökte mildra. Så började pysen skylla
på orättvisa lärare, stygga kamrater etc. etc.
— alltid trodde du honom. Snart behöfde han
en slant, än till griffel än till pennor, en ny
bok, oupphörligt, — alltid var du redo att
gifva honom. Men såg du väl någonsin efter,
om där blef någon griffel, penna eller bok —
nej -—• hur skulle väl din älskling kunna
narras för dig? En gosse, som har godt om
slantar, får lätt dåliga vänner, och så fick ock
din gosse — de lärde honom snart, hvad allt
han kunde få för sina slantar. Nu kunde han
riktigt snällt konsten att bedraga dig; sin far
hade han bedragit åtskilliga gånger; med din
tillhjälp hade han redan gjort det. Hade du
endast en gång lofvat honom »att ej tala om
det för pappa», så hade du också varit honom
behjälplig med ett bedrägeri mot fadern; men
detta hade du icke lofvat en gång, utan många.
Unge herrn är nu i femte klassen och
generar sig ej längre med att skylla på griff-
lar och pennor för att få pengar —■ han »be-
höfver» dem bara. Som din kassa ej räcker
att dela med till alla herrns behof, har han
stundom måst gå till pappa, men som pappa
nödvändigt vill veta, hvad junkern gör med
de pengar han får, så faller detta honom icke
på läppen, utan han »ligger efter» hos dig,
som han ser göra alla möjliga utvägar för att
hjälpa honom.
Men så kommer en dag, då du omöjligen kan
hjälpa honom längre — du säger nej på fullt
allvar. Han bönfaller först så ömt, men då
han ser, att detta verkligen ej hjälper, blir han
ond, ursinnig och slutligen förolämpar han dig.
Du går då ändtligen till hans far, men där
får du endast den allvarligasta förmaning att
aldrig gifva sonen några penningar, på det
fadern må se, hur mycket sonen gör af med.
Du försöker lyda, men nu blir »din älskling» så
vresig och tråkig mot dig, att du snart ångrar
ditt tilltag, och då du på en ganska lång tid
ej besväras med det vanliga käxet, blir du
orolig.
Så städar du en dag hans garderob, och där,
i en gammal bok, hittar du några pantkvitton,
däribland ett på hans klocka. Handfallen af
förskräckelse sjunker du ned på närmaste stol
— nu börjar du ana, att din käre gosse kom-
mit på villovägar. Går du till fadern för att
rådgöra? Nej — det skulle ju bli ett fasligt
väsen. Du gömmer kvittona, tills du kan få
någon utväg att lösa dem.
En stund efter det unge herrn kommit hem,
låtsar du taga upp hans klocka — där har
du en leksaksklocka — »men hvar har du
din klocka?» — »Åh jag slog sönder glaset,
den är hos urmakaren» — han ljuger också
för dig! — Du blir både ledsen och ond och
för första gången talar du strängt till din son
—- men för sent! Dina ord förmå ingenting,
dina tårar bedröfva honom ett grand, men
något djupare förmå de ej tränga och löftet,
»att aldrig göra så mer, blott du denna gång
ej talar om det för pappa», är snart glömdt.
Du vet bäst själf, huru många gånger du sedan
hjälpt honom ur samma belägenhet, huru många
gånger du lofvat att »nästa gång» säga allt åt
pappa; och då den stunden slutligen kom, hur
det dä var för sent — då kunde ej ens pappa
hjälpa!
Jag kunde ju fortsätta längre, men slutet
på din älsklings historia är allom bekant.
I mödrar, som kännen igen eder älskling,
hvad hafven I ej för sorg i edra hjärtan, för
stor skuld på edra samveten! Huru ofta ären ej
just I själfva skulden till dessa skeppsbrutnes
andliga och kroppsliga fördärf! Och I, unga
mödrar, som ännu vaggen eder älskling på
edra knän, skaken ej edra hufvuden och sägen
»hur kan en jnoder vara så svag!» Nej —
vakten eder noga, att I ej begån samma svag-
het. Med kärlek och tuktan, märk tuktan,
måste dessa edra älsklingar uppfostras, om I
viljen, att de skola blifva goda och sanna män-
niskor, som vörda och älska eder. Vakten dem
noga, att de aldrig brista i lydnad och san-
ning! Hvad mer, om det svider i skinnet,
blott själen ej tager skada! Hvad mer, om
junkern har dålig eller ingen kassa, blott ej
njutningslystnad, lättja, sedeslöshet och mycket
annat ondt blir grundlagdt i stället för spar-
samliet, flit och rena seder! Därför, I mödrar,
I som läggen första grunden, på hvilken skolan,
staten, samhället skola bygga: vakten eder oeh
edra älsklingar noga, att I läggen en god grund!
Jajine.
I kåsösen.
Skiss af Maria Haquin.
|oktorn hade nyss gått.
Unga frun sjönk ned i kåsösen och
intog en bekvämt hvilande ställning.
Hon var egentligen icke sjuk, men hon
kände sig så trött, så matt, så underlig, så
förvirrad.
Hon lutade det fina, bleka ansiktet mot
kudden, slöt ögonen och försjönk i tankar.
Hon hvilade så godt, här var också hen-
nes älsklingsplats. Här hade han och hon
suttit så mången skymningsstund och jollrat
och lekt som ett par stora, lyckliga barn.
Här sutto de först om bröllopskvällen. Det
var en stund af stilla, ljuf frid för dem båda.
De hade då nått sin längtans mål, de egde
hvarandra helt och skulle få vara tillsam-
mans alltid, alltid. De kände sig så lyck-
liga, så märkvärdigt lyckliga, där de sutto
lutade mot hvarandra, kind mot kind —
men ändå glänste där en tår i brudens öga.
En tår, ja! Till och med mera än en —
hon grät.
Han lutade sig fram och kysste tårarne
från hennes kinder.
»Min älskling, min ljufva älskling, hvarför
gråta så?»
»Ack, Kurt, jag känner mig så allvarligt
stämd, det förefaller mig, som skulle jag först
efter denna dag begynna det verkliga lifvet.
Jag vet, att där följa nya, stora ansvar vid
sidan af den nya, stora lyckan, och jag kän-
ner mig så litet skickad att värdigt fylla lif-
vets allvarliga kraf.»
»Vi skola bistå, stödja och hjälpa hvar-
andra.»
»Ja, Kurt — och förlåta. Jag är egent-
ligen icke annat än ett bortskämdt barn, det
vet du —■ men jag vill så gärna bli god —»
Ja, det var hennes rena allvar, hon ville
bli god. Kärleken hade verkligen renat och
förädlat hennes vilja och gifvit henne idéer
och önskningar, som förut voro henne okända. ’
Hon var, som hon sade, ett bortskämdt
barn. Det rådde hon då knappast för, ty
det var en följd af den uppfostran, hon er-
hållit.
Hon var mycket egensinnig, det visste
hon, och i hemmet hade hon just ej blifvit
tillhållen att beherska denna böjelse. Men
nu — nu förekom det henne, som om hon
behöfde och måste bli en ny människa.
Och nu hade de varit gifta i fem må-
nader.
Nästan hvarje afton hade de i skymnings-
stunden suttit tillsammans i den lilla kåsösen,
kuttrande som ett par dufvor.
Det hade allt händt ibland om dagarne,
att små tvister hade uppstått, och unga frun
hade glömt sig och brusat upp. Men så hade
där alltid blifvit försoningsscener, och om
aftonen hade de åter suttit förtroligt tillsam-
mans.
Men så hade det kommit en dag, en sorg-
lig dag — blott unga frun tänkte därpå,
kände hon gråten rycka i ögonlocken. Hon
hade den dagen varit vid mycket retligt hu-
mör, hade haft åtskilliga förtretligheter i kö-
ket och i några affärer och lade mer
än vanligt beslag på mannens tålamod.
Han glömde sig, han också, gaf henne ett
ovänligt svar, och snart var tvisten i gång.
Hon kände sig verkligen ond på honom.
Inte begrep han det ringaste, hvad en hus-
mor kan ha att utstå med jungfrur och an-
nat bråk. Nej då, inte det minsta!
Så ledsen hade hon aldrig förut sett ho-
nom. Han sade ej mycket, men hvad han
yttrade var ord, som liknade »stingande tör-
nen». Slutligen för att afklippa tvisten tog
han sin hatt och gick ut.
Hon hann godt med att ångra sig och
uppgöra plan till försoningen, innan han kom
tillbaka. Han kom icke förr än på aftonen
och såg äfven då dyster och nedstämd ut.
Hon kände sig så varmt manad att flyga
honom i famn och be honom om förlåtelse,
ty hon kände, att det var hon, som vållat
det hela, men hennes stolthet förbjöd hen-
ne det.
Så gingo de där och sågo på hvarandra
en stund.
Det var dock han, som veknade först. Han
gick fram till henne, slog armen om hennes
lif och sade i mild ton: »Kom nu hit till
soffan, så få vi sitta och språkas vid.»
Men hon var motsträfvig, hon följde ho
nom icke. Hon hade tänkt sig, att han åtmin-
stone skulle komma ödmjukt bedjande —
Då satte han sig ensam i kåsösen. Han
for med handen öfver pannan, sänkte ögonen
mot golfvet och såg riktigt bedröfvad ut.
För några minuter lutade han ned hufvudet
mot kudden — just samma kudde, emot hvilken
hennes kind nu hvilade. Och det var henne
ändå så kärt, detta hufvud, som hade hvilat
där, att hon ännu i denna stund kysste kud-
den, då hon tänkte därpå.
Men den aftonen var det för olyckligt.
Det kom ingen försoning till stånd; slutligen
tog mannen ett kallt godnatt oeh gick in på
sitt rum.
Men då var det slut med hennes styrka.
Hon kastade sig ned i den tomma kåsösen,
betäckte ansiktet med händerna och började
gråta högt. O, hvad det grämde henne
ännu, då hon tänkte på detta !
Nu borrade hon ansiktet djupare in i kud-
den och försökte att tänka vidare. Men hon
kände sig så trög och trött, och tankarne
antogo så sällsamma former.
Det föreföll henne, som om han vore borta
för alltid. Han var icke död, men han hade
öfvergifvit henne.
Det kändes så gripande, så hjärtslitande,
detta att tänka, att hon inte mer skulle få
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
