Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. 21 februari 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
84 I DU N 1890
kens bekvämlighet än om ett prydligt spetsöfverkast
på soffan, hvilket ej får skrynklas eller läggas åt
sidan, eller en dyrbar persisk matta, som ej får be-
trädas af en vanlig stöfvel. Hvar annars, om inte
i hvardagsrummet, skall man en gång känna sig fri
från allt salongstvång och som helt hemma hos sig
själf? Och hur obehagligt är inte för en hvar att,
så att säga, vara »på besök hos sig själf», som tale-
sättet ganska träffande lyder.
Säkerligen har en hvar gjort den erfarenheten,
hur vid inträdet i ett rum ofta en känsla af välbe-
hag kommer öfver en, en ande af hemtrefnad fläktar
emot en, medan i ett annat, kanske mycket dyr-
barare inredt rum ovilkorligen en känsia af köld
lägger sig kring vårt hjärta och en tryckt stämning
bemäktigar sig oss. Yi veta ofta icke, hvarpå det
beror, vårt öga kan ej upptäcka något oskönt, vårt
skönhetssinne ingen disharmoni, och likväl fattas ett
visst något, för hvilket vi förgäfves söka ett bestämdt
uttryck. En förklaring låter lätt finna sig. Hvar-
dagsrummet eller öfver hufvud hvarje bebodt rum
representerar en del af innehafvarens fysiska och psy-
kiska lif. Låtom oss blott kasta en blick omkring i vårt
rum! Öfverallt träder vårt egna »jag» emot oss, öfver-
allt stöta vi på egna idéer, egna anordningar; vi se en
liten del af yårt själslif, af våra intressen förkropps-
ligade framför oss — och känna oss hemmastadda.
Men om ett rum är inredt efter främmande principer,
ofta stelt och obekvämt, emedan naturligtvis modet
ej bekymrar sig om individens privata behof och
egenheter, då känna vi obehag, ty en främmande,
likgiltig ton hvilar öfver anordningarna, om de än
aldrig så mycket motsvara skönhetens lagar. Sjunger
väl någonsin skalden om luxuösa salonger, om konst-
närligt utsmyckade rum? Nej! Men om det enkla
landthuset och bondens stuga, om kvarnen och skogs-
hyddan.
Måtten I alla behjärta det, älskvärda läsarinnor:
ett hvardagsrum kan vara enkelt och måste ovilkor-
ligen vara friskt och gladt. Därför: tänken först och
främst på hvardagsrummet —• sedan på salongen!
I forna dagar.
Strödda blad ur minnets album, samlade
af Mathilda Langlet.
3.
Hans nåd oeh hennes nåd.
Ki|aS skulle liclsa så mycket från hans nåd
wv och hennes nåd och be, att herrskapet
skulle vara go’a och komma till herrskapet på
kaffe i eftermiddag klockan half fem.»
»Tack, snälla jungfru Gustafva! Var god
och helsa tillbaka, att vi skola ha den äran
att komma.»
»Och så helsa fröken Agatha så mycket och
had, att småflickorna skulle fl komma med.»
Pastorskan dröjde litet med svaret, ty hon
mönstrade i tankarne småflickornas garderob,
och Tinnie väntade med andan i halsen på,
huru det skulle gå. Men efter ett par ögon-
blick, som föreföllo Tinnie oändligt långa, sade
hennes mor:
»Helsa och tacka fröken Agatha så myc-
ket; flickorna skola få följa med.»
Således var saken afgjord och glädjen stor.
Inte för det att det väntade nöjet på minsta
sätt liknade nutidens barnbjudningar, eller att
den tidens barn fingo uppträda så fritt som
våra dagars ungdom. Men det var ett så säll-
synt nöje att »gå bort», och de stora rummen
med sin prydliga möblering motsvarade i Tinnies
ögon i så hög grad de palats och härlighe-
ter, om hvilka hon läste i sin högt älskade
Brockhaus, att det ensamt därför var henne
en fröjd.
Hans nåd —- det var för öfrigt nästaD en-
dast jungfru Stafva, som kallade honom så;
de öfriga sade vanligen »kammarherrn» —
och hennes nåd voro af gammal adel och deras
stamträd steg upp till kungliga ättefader, sades
det. Hvad de hette, hade Tinnie aldrig hört.
»Kammarherren och hennos nåd» funnos ej i
flere exemplar, och några förvexlingar kunde
ej gärna ega rum. Det gamla paret bodde i
ett präktigt, stort stenhus, beläget i samma
plan som prästgården, men byggdt så, att huset
åt sjösidan hade två våningar, men åt land-
sidan blott en. Äfven här hade man, i en
något lägre afsats, fyllt ut berget till en terrass
med jasminbersåer och syrénhäckar samt en
»parterr», där narcisser och tulpaner och
tusenskön blommade om våren och lavendel
och reseda doftade om sommaren. Härifrån
ledde en trappa ned till en köksträdgård, som
sträckte sig är.da ned till stranden, alltsam-
man väl underhållet och fint.
Hans nåd hade varit page hos Gustaf III och
till och med varit närvarande och uppvaktande
på den ödesdigra operamaskeraden. Han ta-
lade ännu gärna om »salig kuDgen», helt och
hållet ignorerande, att ännu en kung hunnit
blifva högstsalig, sedan det dödande skottet af-
lossades mot hans kung. Därjämte ansåg han
bland de oundgängligaste egenskaper för att
komma fram i världen och sin väg ostraffliga
gå den, att man kunde tala franska perfekt,
coulamment, som han alltid uttryckte sig. Vid
högtidliga tillfällen bar han på frackskörtet en
gyllene nyckel, spelade gärna vrliist, var vin-
kännare och gourmand, höll aldrig tal och
hade för resten just icke något att säga.
Det var hennes nåd, som var intelligensen.
Kammarherren hade varit vacker som en Ado-
nis, men därmed var också hans meritförteck-
ning färdig. Hennes nåd hade föga fägring,
men det var hon, som styrde och ställde, som
med små inkomster och en ständigt växande
barnskara hållit familjen uppe, så att den ej
blifvit »deklasserad». Nu satt hon där i ro
oeh var fri från ekonomiska bekymmer. Kam-
marherrn hade pension från hofvet och en för
den tiden rätt indräktig syssla, som genom
särskilda omständigheter blifvit nästan en sine-
kur. Hennes nåd hade således ingenting att
göra utom att sköta sitt hus — hvilket hon
gjorde briljant —• och vara fin och förnäm,
hvilket hon också briljant förstod sig på.
Hela förmiddagen trippade hon omkring,
klädd i hvit morgonroek, med remsor och
rynkningar af alla slag, och tillsittande mössa
med spetskrus, alltid lika fm och nystärkt och
snöhvit. Till middagen klädde hon sig i svart
sidenrock, baud en knippa löslockar, stor som
ett ordinärt kålhufvud, vid hvardera tinningen
och satte på sin hjässa ett annat slags mössa,
af idel spetsar, med ett par långa, lilasfärgade
sidenband, som stundom hängde fritt, stundom
knötos under hakan.
För öfrigt var hennes nåd tämligen lång
och smärt samt förnämt magerlagd, utan att
vara kantig, då däremot hans nåd hade lagt
sig till med en viss borgerlig embonpoint.
Meu raka i ryggen voro båda två och ned-
låtande mot alla köpingens ofrälse invånare,
både »bättre» och »sämre», hvilket doek an-
sågs alldeles i sin ordning på den tiden. Det
var ingen, som tänkte sig, att »de förnäma»
icke oekså skulle visa sig förnäma och vara
öfverlägsna alla andra på grund af sin börd.
De hade haft många barn, tretton, fjorton
stycken, af hvilka hela dussinet ännu var i
lifvet. Döttrarna hade alla varit stora skön-
heter oeh blifvit gifta, mest med utländska
grefvar och baroner; endast fröken Agatha
var ogift oeh hemma. Sönerna voro kring-
spridda hit och dit, i Turkiet, Brasilien och
Förenta staterna. Somliga voro diplomater
och militärer, somliga åter simpla matroser —
så påstods det åtminstone. Hvarken hans
eller hennes nåd talade någonsin om sina sö-
ner; en af döttrarna, som gift sig med en
ofrälse person, nämndes heller aldrig. Den
förnäma familjens tidigare öden voro insvepta
i ett dunkel, som endast gjorde den ändå mera
intressant. Men då och då fick den ofrälse
afunden fatt i ett eller annat faktum, som
med glädje bars omkring, diskuterades och
efter omständigheterna förökades eller förmin-
skades. Ty äfven i detta lilla samhälle sak-
nades ej de, om hvilka det kunde sägas:
»De taga från, och de lägga till
och göra hvalfisk utaf en sill.»
Hans nåd oeh hennea nåd lefde fint och
uppträdde förnämt, och detta gjorde, att de
bibehöllo sin ställning, hvad än gamla, upp-
dykande skvallerhistorier kunde förmäla.
Fröken Agatha, den mildaste, vänligaste själ,
som kunde tänkas, var ungefär jämnårig med
prestfrun, oeh de båda voro också goda, för-
troliga vänner — en vänskap, som räckte ända
till dess döden kallade den milda Agatha från
ett jordelif, som gifvit henne blott föga glädje.
Klockan fyra på eftermiddagen voro små-
flickorna klädda i sina nya sitsklädningar med
korta ärmar och tämligen urringade, kring hal-
sen försedda med en collerette, en vid, rynkad
remsa af hvit »kambris» med en spets i kan-
ten, hvilken, sydd på en underkrage, föll ned
på klädningslifvet. Till kostymen hörde hvita
»byxholkar», likaledes spetsgarnerade, som räckte
väl ned till fotknölen, samt skor af grönt saffian,
på engelskt manér knutna kring fotleden.
Fem minuter före half fem påtog prestfrun
sin »äkta sjal» med röd spegel och bård af
»palmetter», sin rottingshatt — det vill säga,
en hatt af gult kattun, rynkadt öfver fina rot-
tingar, så att den stod ut omkring hennes
vackra, bleka ansikte ungefär som ett medel-
måttligt paraply — och sina halfhandskar af
naDkin, dem hon själf sytt. Barnen hade långa
sådana vantar, som gingo upp öfver armbågen,
små »kråkor» af samma slags tyg som mam-
mas hatt och, i stället för sjalar, hemväfda
rutiga bomullshalsdukar. Pastorn var klädd i
så kallad prästrock, som nu började uttränga
fracken, hvilken eljes var äfven presternas säll-
skapsdräkt, och kaftanen, som var ämbets-
dräkt •— en veckad, besynnerlig, vid rock,
hvilken numera endast bars af kontraktspro-
star och dylika dignitärer.
Och så begaf man sig på väg.
Afståndet var kort och fem minuter efter
den utsatta tiden inträdde det lilla sällskapet i
deu stora förstugan, hvars stenbelagda golf och
hvälfda tak gåfvo äterljud af de lättaste steg,
den minsta hviskning. Tinnie kände sig alltid
ytterst högtidlig till mods, då hon inträdde
här, oeh än i dag kan hon i minnet återkalla
den heliga bäfvan, som grep henne vid inträ-
det i detta palats. Tjugu år senare stod hon
åter där —- hvart hade hela härligheten tagit
vägen? Palatset hade krympt ihop, lyxen
hade försvunnit, men hans nåd var lika rak
som vanligt: parlez-vous français coulamment?
Oeh hennes nåds morgonrock var lika snöhvit
och spetsbeprydd. De svarta »korkskrufvarne»
hade gifvit rum för grå »kanonlockar», och
den förnäma magerheten hade blifvit knotig-
het — eljes var allt sig likt, till och med
den oförbränneliga jungfru Stafva.
Allt var sig likt, men hon, som såg det,
var annorlunda. (Forts.)
Näst efter hjärtats affärer är det grannar-
nes affärer, som intressera det täcka könét.
Walter Seott.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
