Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. 28 februari 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
96 I DUN 1890
I forna dagar.
Strödda blad ur minnets album, samlade
af Mathilda Langlet.
3.
Hans nåd oeh hennes nåd.
(Forts.)
8
rån förstugan kom man in i en ganska
stor sal med utsikt åt sjön — hela vå-
ningen låg för öfrigt åt sjösidan — oeh där–
ifrån i förmaket, där det var så fint, att
Tinnie knappt vågade andas. Mahognymöb-
lerna voro klädda med rödt »moreno», en stor
spegel, som gick nästan mellan golf oeh tak,
satt mellan fönstern ; på chiffoniern med mes-
singskanter och blanka beslag samt hvit mar-
morskifva stodo några par förgyllda tekoppar;
marmorstakar med fina metallkedjor nedhän-
gande från piporna, i hvilka vaxljus prunkade ;
stora brokiga snäckor, konstgjorda brasilianska
blommor af perlemorskiftande fiskfjäll; alun-
korgar med vaxfrukter under glaskupor »jämte
mycket annat, som ej så noga kan specifice-
ras», fängslade alltid Tinnies blickar och gaf
henne »motiver» till drömmar och fantasier af
alla slag,
Så fort de små flickorna nigit och kysst på
hand, som på den tiden hörde till artigheten,
framsattes hvar sin pall åt dem, där de togo
plats och sedan sutto stilla och orörliga som
små bilder, medan kalfe och småbröd i en
silfverkorg— tänk, en hel korg af silfver! —
serverades åt de äldre. Då detta var undan-
gjordt, kallades de små in i hennes nåds en-
skilda rum, kabinettet kalladt, där de fingo
dricka kaffe ur »törnroskopparne» och erhöllo
sin afskilda, mycket rikliga del af all den
traktering, som vankades.
Så var det att krångla sig ned från de höga
stolarne och gå och tacka för kaffet, niga och
åter kyssa hennes nåds hand, för hvilket ända-
mål jungfru Stafva alltid med en servett om-
sorgsfullt aftorkade de små röda läpparne, in-
nan egarinnorna släpptes in i förmaket.
Efter denna ceremoni traskade de små till-
baka till kabinettet, där de visste, att de nu
skulle uppehålla sig. Där fanns också åtskil-
ligt rätt märkligt att se. En platinalampa
brann oftast där och spridde sin delikata doft,
och där inne fanns också den märkvärdiga in-
rättning, som kallades tändstickor, och som
någon af hennes nåds döttrar från utlandet
skickat henne. Den bestod af en ställning,
hvari stodo dels en bundt trästickor, förut dop-
pad i svafvel, dels också en flaska eller burk
med någon vätska, eller hvad det var, däruti
en af dessa stickor doppades, hvarefter den,
när den raspades mot en sandig plåt eller nå-
got dylikt, tog eld af sig själf. Detta betrak-
tades nästan som ett underverk och var natur-
ligtvis alldeles oåtkomligt för plebs och för
dem, som icke hade förnäma döttrar i utlandet.
Där inne stod också skärmstaken med två
ljuspipor på marmorfot och en grön lackerad
skärm, som kunde skjutas upp och ned. Där
stod i fönstret glaskupan med guldfiskarne och
i en tråd hängde från taket ett strutsägg. På
ett bord stod ett par ljusstakar, som väl
tålde att se på — klorna af en i trakten
skjuten hafsörn, på hvilka fästats ljuspipor af
silfver. Allt det där hade barnen visserligen
sett förut, men det var nästan så mycket an-
genämare för gammal bekantskaps skull.
Efter en stund kom fröken Agatha in med
ett par kortlekar. Det var den ledsamma delen
af programmet. Nu skulle man »svälta räf»
och spela »svarte Petter», hvilket den vänliga
fröken var öfvertygad om borde vara en myc-
kes angenäm och för barn lämplig förströelse.
Själf fann hon spelet ohyggligt tråkigt, men
då hon trodde små flickorna vara roade, upp-
offrade hon sig gärna. Spelet varierades med
att bygga korthus, som —- naturligtvis — ram-
lade, och det var ändå ett nöje. Men huru
roligt man än kunde haft — och en och an-
nan gång hade man roligt — skulle det aldrig
kunnat gå an att skratta högt. Hennes nåd
hade antagligen fått slag, om ett friskt och
högljudt skratt från barnaläppar nått hennes
öra, och hans nåd skulle med ett: »ma foi!»
och ett sarkastiskt leende gifvit luft åt sitt
ogillande.
Därför satt man tyst och vände med ett
matt småleende de något »svullna» korten i sina
små fingrar, tills teet serverades och det sam-
tidigt tillsades, att Hedda infunnit sig för att
hemta småflickorna, hvilka efter förnyade hand-
kyssningar och nigningar vandrade den korta
vägen hem. Vanligen voro de mycket belåtna
med sin dag och visste dessutom, att den
vänliga »tant» Agatha säkert skulle i mammas
pirat stoppa ned äpplen och nötter, kakor och
fikon eller hvad det nu kunde vara, hvarmed
de i större tarflighet, men också större otvun-
genhet, skulle kunna följande dag traktera sig.
Ibland blef man också bjuden på finare saker,
såsom dadlar och apelsiner, hvilka senare då för
tiden ieke, liksom nu, kunde köpas i hvar krydd-
bod redan vid juletid. Om våren kom alltid
»Svalan», kapten Gollcher, från Messina med
apelsiner, och då hon passerade tullstationen
hittade alltid en korg apelsiner vägen till hans
nåd. Syltad ananas och dito ingefära samt
någon gång syltade pomeransblommor förekom-
mo på dessa små bjudningar hos det nådiga
herrskapet.
Herrarne följde efter kaffet med hans nåd
in i hans enskilda rum och spelade whist till
supéen; damerna sutto i förmaket och små-
pratade, stickade spetsar af fin engelsk tråd,
för hvilken knappast tullumgälder blifvit er-
lagda, lade patience och gäspade förstulet.
Eoligt var det nu inte, men fint och förnämt
var det, och det hade nog sin goda nytta med
sig att vara med om sådant också.
Hennes nåd hade ett rikhaltigt husapotek
och fuskade icke så litet i läkareyrket, hvilket
af ingen beifrades, enär det icke fanns någon
läkare på närmare håll än två, tre mil. Det
hade en gång varit ifrågasatt, att orten skulle
försöka få egen läkare, men en af de mäktige
inom församlingen hade motsatt sig saken, på
den grund —- såsom han lät i protokollet in-
flyta — »att Ö—ds bärgklippor gifva föga
näringsämne för en läkare, och bäst är, att
helsan blifver rådande», till hvilket senare för-
hållande man tydligen icke ansåg läkaren kunna
bidraga, eftersom förslaget förföll.
Hennes nåds farmakopé skulle antagligen
icke hållit streck inför nutidens mest anspråks-
lösa fordringar. Hennes favoritmedicin var ett
ohyggligt rödt pulver, som hon kallade »ja-
lappa», och hvaraf hon ansåg, att man då och
då, utan att vara sjuk, borde taga en dosis
för att rensa matsmältningsapparaten. Barnen
i prästgården hatade blotta ordet jalappa och
bäfvade, när hennes nåd tog dem i axlarna,
vände deras små ansikten mot dagern, runkade
på sitt lockbeprydda hufvud och i den mest
melankoliska och deltagande ton utropade : »po-
tatisfärgen 1 potatisfärgen!» Då visste man, att
jalappan inte var långt borta.
Hennes nåd ansåg nämligen potatisen som
»roten» och upphofvet till allt ondt. Sveriges
riksolycka var potatisen, påstod hon. Skrofler,
som voro mycket gängse på orten, härrörde af
potatisätandet; frossan kom också däraf, och
om en vacker dag ryssen skulle komma och
taga Sverige, liksom han en gång tog Finland,
så vore det också potatisens fel. Ty potatis-
ätandet försvagade folket och betog det mod
och kraft att försvara sig. Det var nu hen-
nes nåds teori, och man måste hafva klara
papper, om man skulle kunna öfvertyga henne
om, att hennes teorier ej höllo streck.
En af dessa, som hon strängt höll på, var
nödvändigheten att »gå rak», och hon tillrådde
på rama allvaret prästfrun att åt sina små
flickor, som visade bestämda tendenser till
»kutryggighet», anskaffa snörlif af saffian med
ett par järnbågar »till stöd» för skulderbladen
och andra dito för att hålla axlarna tillbaka,
hvilka snörlif borde nästan redan i vaggan an-
läggas, »för att kroppen skulle få en vacker
fason.» Men prästfrun, som i sin barndom
själf varit utsatt för dylik tortyr, hade ej
hjärta — och kanske icke häller kassa — att
anskaffa pinoredskapen, och så fingo de små
växa upp, så som Gud och naturen skapat
dem. Men jalappan undsluppo de ej ; om den-
nas förträfflighet var deras ömma moder fullt
öfvertygad. Emellertid var hennes nåds me-
dikamentsförråd ganska godt att hafva till
hands, och den rättvisan måste man göra
henne, att hon frikostigt delade med sig både
af jalappa och kamfer, nervdroppar och »hjärt-
styrkande». (Forts.)
Om hembakning.
Prisbelönadt svar å prisfrågan n:r VI.
Af Leonore.
B
,m man verkligen vill göra sig besvär att baka
dagligen, så skulle jag vilja rekommendera ett
™~ sätt, hvilket jag länge och med framgång be-
gagnat samt funnit ovanligt bekvämt just i ett
mindre hushåll, ehuru jag i regeln ej användt det
oftare än 1 à 2 gånger i veckan.
Ungefär vid 10-tiden på aftonen sätter man degen
på kall mjölk — jag har vanligen tagit 6,5 dl. (1/2 stop),
någon gång 9,s dl. (3 kvarter) —- kallt mjöl och kall
jäst; jästen blandas ut i kall mjölk och litet salt,
äfven ilägges kallt smör, om sådant önskas, samt de
kryddor som behagas. Degen bör arbetas väl, hvar-
efter man strör litet mjöl ofvanpå den samt öfver-
täcker den med en förut i friskt, kallt vatten doppad,
i 4 delar hopvikt grof handduk, som doek blifvit
väl urvriden, och ofvanpå denna lägges ett torrt
tunnare kläde, hvarefter degen ställes i källare eller
kallt skafferi öfver natten att jäsa. Ungefär vid 3-
tiden — om något förr eller senare beror på prä.ss-
jästens större eller mindre godhet och jäsbarhet —
följande morgon brukar degen vara väl uppjäst och
bör då genast omarbetas med mera mjöl, så att den
kännes smidig och porös, och om man önskar bullar
eller kakor, formas dessa genast och läggas på värmda
plåtar, täckta med ettjtunnt kläde, att få jäsa, tills
de höjt sig så pass mycket, att de kunna sättas in i
en god och tillräckligt uppvärmd ugn, där de få
kvarstå, tills de blifvit väl genombakade. Man får
naturligtvis stiga upp i tid, så att man hinner elda
ugnen eller besparingsspiseln, hvilken senare alltid
af mig användts samt också bäst lämpar sig, då det
är fråga om så ringa kvantitet bröd, som dagligen
åtgår i ett litet hushåll. Vill man undvika besväret
med att forma bullar eller kakor, som ju alltid tager
tid, så kan man genast, efter det degen på morgonen
blifvit omarbetad, lägga den i formar af bleck eller
järn, täcka dem med ett tunnt kläde, hvilket hindrar
skorpan att blifva hård och rynkig, samt sätta dem
vid medelmåttig värme att jäsa, hvarefter de införas
till gräddning i ugnen, som bör hafva jämn och
lagom öfver- och undervärme. Ar undervärmen star-
kare än öfvervärmen, så kan man i besparings-
ugnen lägga in ett lod eller en grytfot för att därpå
sätta plåten eller formarna, men äger motsatta för-
hållandet rum, måste man söka sätta en plåt ofvanpå
inuti ugnen. På den rätta värmen i ugnen beror
till en stor del brödets godhet, men som ugnarna
äro hvarandra så olika, kan man ej uppställa någon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
