Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. 7 mars 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1890 IDUN 107
tagande sjuklighet, sona dock sedermera blifvit
lyckligt öfvervutmen.
Till fullständigande af hennes biografi må
här bifogas åtskilliga meddelanden af intresse
ur bref till en vän i slutet af år 1888, såsom
att hon i början af samma år lemnade sin
plats vid Londons folkskolor, emedan hennes
enskilda verksamhet så utvidgats, att den tog
alla hennes krafter i anspråk; att hon, utom
ledningen af och undervisningen i flere ämnen
i de bägge stora instituten, genom biträden
skötte gymnastikundervisningen i en mängd
privata skolor i London och här och hvar i
landsorten; att från hennes institut i Hampstead
erhöllo alla större flickskolor och colleges gym-
nastiklärarinnor ; att hennes systrar voro bosatta
i England, de två äldre som sjukgymnaster,
efter fullständigt genomgången kurs vid" Central-
institutet i Stockholm, och den yngsta som
xylograf för Illustrated London News.
Mycket torde ännu vara att säga för att ge
mina läsarinnor ett någorlunda klart begrepp
om de svårigheter, fru Bergman Österberg haft
att bekämpa, och den vidd hennes arbetsfält
småningom fått, men det skulle blifva alltför
långt för det inskränkta utrymmet af denna
uppsats.
Med en varm önskan, att hennes redan nu
så välsignelserika verksamhet i allt vidsträck-
tare kretsar måtte sprida sig öfver hela Eng-
land, slutar jag denna korta skildring af vår
framstående landsmaninnas lif. Mig veterligt
har ingen svensk kvinna hittills på detta eller
liknande område uträttat så mycket för att
utom Sveriges landamären bringa heder och
ära åt det svenska namnet. Hennes eget namn
skall lefva i tacksamt minne hos mångtusenden
af det uppväxande släktet, sedan hon själf för
längesedan skattat åt människans vanliga lott,
förgängelsen, och hennes fosterland kan med
stolthet räkna henne hland sina yppersta döttrar.
Blenda.
En moders bild.
Fyra sånger
af
Charlotte Lindholm.
(Belönade med hedersomnämnande af Svenska
akademien den 20 dec. 1889).
III. *
Mannen.
Hösten än ej herskare är vorden,
Om ock några löf från lummig lind
Fallit, lindrigt bleknade, till jorden,
Rörda af en lätt septembervind.
Ännu eftersommarn förer spira,
Ännu kan du en guirland dig vira,
Kanske ej så bjärt, så hvit och röd,
Som de kransar vårens fägring bjöd;
Ljuflig doft dock blyg reseda sänder,
Bryt den gömda mildt, med väna händer!
Längre fröjd än ros och anemon
Vill hon skänka dig, du mödans son!
»Hjärta, o, hvi suckar du och klagar?
Gläds åt mognadens och fruktens tid!
Fröjda dig åt sommarns sista dagar,
Svalka njut i aftonskuggans frid!
Blef ej skörden riklig, som du tänkte,
Gläds dock åt den vinning, dig han skänkte,
Tacksam var, att trägen mödas sådd
Ej förvissnat redan i sin brodd. »
Det är mannen, som betänksamt väger
Lifvets vinst så väl som. dess förlust,
Det är mannen, som de orden säger,
Då han ströftåg gör till minnets kust.
Icke fann han, hvad hans hjärta hoppats,
Sköflad ser han mången fröjd, som knappats,
Icke blef åt honom det beskärdt,
Som han tyckle mest sin sträfvan värdt.
Men, fast ej han drog den största lotten
Bland de vinster, lyckan huldt beskär,
Glömd han dock ej blef, och urnans botten
Tömd till fullo ännu icke är.
»Hvad var också jag,» han stilla tänker,
»Att åt mig de bästa lifvets skänker
Skulle gifvas, att jag skulle se
Idel solsken på min bana ’le.
Mången broder, mindre stark och härdig,
Sviktade och föll vid ödets slag;
Torde hända han var lika värdig
Eller värdigare lyckans gunst än jag. »
För sin själ han håller fram den spegel,
Hjärtans domare oss gifvit har;
Lägger tankar, gärningar i degel,
Ser, hvad guld vid smältningen blir kvar.
Ej för sina misstag fegt han blundar,
Väl han vet, att räkenskap det stundar,
Vet, att hvart hans verk, hvart uppsåt — allt
Blotta skall en gång sin inre halt. —
Hvem är den ej från sin kosa vikit,
Loelcad af sirenen, ljuf, men fal?
Hvem är den, som ännu aldrig svikit
Sina drömmars sköna ideal?
Hvem är mannen, som i alla öden
Stått, en trofast kämpe, intill döden?
Hvem är den, som aldrig känni sig svag ?
Ödmjukt säger han: »Ej är det jag.»
O, lian minns, hur första mannaåren
Kraften i hans inre svällde, sjöd
— Som uti naturens bröst om våren —
Hur sin tvekamp då han lifvet bjöd!
Högt och stolt den unge hjässan lyfte,
Stort han tänkte, ädelt var hans syfte,
Mot allt lumpet, han i världen såg,
Draga ville han i härnadståg;
Strida skulle han mot själfvisk äflan,
Visa för en veklig mänskoätt,
Att det högsta mål för manlig täflan
Är en kamp för tryckta bröders rätt.
Men - — en ensam man förmår ju ringa,
När det gäller lifvets vågar bringa
In i nya, obeträdda spår;
Världen hälst den nötta banan går.
Själens eld ej släcktes helt med åren,
Hågen skiftade ej häller om,
Men med silfret i de mörka håren
Lugn besinning till hans hjärta kom;
Och »den stora kamp» blef aldrig kämpad,
Dock, fast själens glöd är vorden dämpad,
Än han talar månget ädelt ord
För de små, de glömde på vår jord.
Sist han låter tankens vinge ila
Långt tillbaka till hans barndoms tid;
O, hvad det är godt och ljuft att hvila
Här, där hvarje minne hviskar: »frid!»
Väl han minnes, hur vid modershanden
Kring han ströfvade bland blomsterlanden,
Hur med moderns hjälp han läste glad
I naturens bok det första blad.
Rena fröjd, som fram ur dunklet glimmar,
Stjärnan lik på fästets mörka grund,
Ljusa, oförgätligt sköna timmar,
Lifvets blida, arla morgonstund!
Moder, hvarför ville du ej stanna
Längre kvar att svalka ljuft min panna,
Lugna oron i mitt tyngda bröst
Med din outsägligt ömma röst? —
Tack, o dyra, dock för hvad du gjorde,
För hvart sanningsfrö hos mig du lagt,
Det är du, som lärt mig hvad jag borde,
Du, som städse hållit om mig vakt.
Ej jag skådar dig, men hjärtat anar,
Att du hvarje stund är sonen när;
Ja, jag hör din stämma, som mig manar:
»Verka, verka, medan dagen är!»
Indirekte.
Af A v e.
I
En skönhet.
S
örata gången jag såg henne, satt hon i
kyrkan bland de andra damerna nr
stadens förnämare sällskapskretsar, och hon
tycktes mig vara den skönaste kvinna, jag
ännu sett. Min uppmärksamhet rycktes full-
ständigt bort från allt, som angick den seku-
larfest, hvilken här firades, och såg blott på
detta ansikte, som verkade på mig med ett
slags magisk kraft. En sådan skönhet kan
ej beskrifvas, men om någon i den stun-
den hviskat till mig, att i dessa vemodigt
drömmande, ljusbruna ögon> ej fanns någon
ande, att ingen tanke, utom pä eget jag,
bodde inom denna panna, att hela denna
skönhet, hvilken på mig verkade upplyftande
genom sitt underbara intryck af renhet, ej
var annat än ett tomt skal, dä skulle jag
ha vändt mig bort i harm öfver en dylik
smädelse af ett skapelsens skönaste mäster-
verk.
På den tiden skulle dock troligen ingen
ha fällt ett dylikt omdöme, vare sig om
denna eller någon annan så allmänt erkänd
skönhet, ty man fordrade då sällan, att en
ung kvinna skulle vara andligt vaken och
tänka på egen hand, d. v. s., mäunen for-
drade sällan detta; kvinnorna ställde dock
ofta detta kraf på hvarandra, ty många af
dessa visste att uppskatta sådana själsgåfvor,
som kunde indirekte och i smyg leda männen.
Då jag flere månader efter festen i kyr-
kan ändtligen fick veta denna skönhets namn,
erfor jag tillika, att hon var gift med en
ansedd tjänsteman, flere år äldre än hon; att
hon med honom förde ett jämförelsevis till-
bakadraget lif, emedan han plågade henne
med sin orimliga svartsjuka, fast hon blott
lefde för honom och deras två, underbart
vackra, små flickor.
Men så kunde de.t sedan, då talet föll på
henne, hända, att någon väl underrättad per-
son hviskande tilläde, att hon aldrig riktigt
hållit af sin man, ty i sin tidigaste ungdom
hade hon rent af blifvit såld åt honom, dock
på ett fullkomligt hyggligt sätt -— naturligtvis.
Ami, som hon kallades, var dotter till en
lägre tjänsteman, hvilken en tid subordinerat
under Wermér, som fattat kärlek till den då
sextonåriga skönheten, men dock ej yttrat
ett ord därom, förrän Amis far hotades med
ruin och vanära på grund af ett slösande
lefnadssätt och försnillning af allmänna me-
del. Wermér räddade titulus Blom, och den
nu adertonåriga Ami blef hans fästmö. Blom
dog dock, innan dottern blef gift, och man
nästan väntade, att köpet då skulle gå till-
baka, men Amis mor satt nu enka i ett torf-
tigt hem med flere barn. Wermér var en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
