Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. 7 mars 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
108 I DU N 1890
ansedd man, något tyst och sluten, men
dock en världsman med ståtligt utseende och
— ja, så blefvo Ami och han gifta.
Andra gången Ami och jag tillfälligtvis
möttes, var hon i sällskap med sin mor.
Det var en liten dam med fin växt, små
händer, men med jämnlånga fingrar, hvilka
gåfvo dem ett rent af nedrigt uttryck. Fru
Bloms ansiktsdrag hade ej den ringaste yttre
likhet med Amis, och dock såg jag emellan
mor och dotter en likhet, som verkade med
hela obehaget af en vrångbild af något skönt
föremål, hvilket vi älska och beundra.
Man sade då, att Ami, genom att försaka
nöjen och ett lifligare deltagande i sällskaps-
lifvet, hade under alla dessa år kunnat un-
derstödja sin mor och sina syskon. Hon var
en sann ängel.
Tredje gången vi träffades, kom hon på
besök till oss för att utverka sig tillstånd
att i vår bostad träffa sin man, som då
»aftjänat» några månader af tretton års fän-
gelsestraff, till hvilket han blifvit dömd för
kassaförsnillning och undanskaffade räken-
skapsböcker.
Jag hade väntat att få se henne förkros-
sad af smärta, men hon var lika änglalikt
lugn och skön, som då jag först såg henne
i templet. Hon var ytterst väl klädd, förde
en af sina bildsköna flickor vid handen ; in-
gen, som ej kände till förhållandet, skulle
kunnat ana, att denna fina dam kom för att
få tala vid en straffånge, som var hennes
make. Lugnt och behagligt framställde hon
sin anhållan, men då hon nämnde mannens
namn, kom där ett roffågelsuttryck i dufvo-
ögonen, hvilket gjorde hennes inre likhet med
modern fullt tydlig.
Hennes bön, framställd till vederbörande
myndighet, bifölls, och af aktning och med-
lidande med den sköna martyren fick fången
utan bevakning, i min närvaro, tala med
henne. Hans första blick på hustrun sade
honom, att han ej behöfde frukta något upp-
träde, men ej heller kunde vänta någon med-
känsla, och så kufvade han sin sinnesrörelse.
Det var dock svårt för mig att kufva min
harm, när hon nu beklagade sig, för det hon,
hon nödgades hafva inackorderingar i sitt
hem; att hon ej ens hade råd att hålla —
en modejournal, ännu mindre förmådde köpa
sig en ny vinterhatt. Och så flyttade hon
sin stol ett par tum längre bort från hans,
då han tyst räckte ut handen efter sin dot-
ter, som modern kvarhöll vid sin sida.
»Jag var ytterst villrådig, om jag skulle
låta Angela se dig, » sade Ami och slog ned
ögonen.
»Hvarför?» frampressade han.
»Jag var rädd, att hon skulle bli rädd för
din fångdräkt.»
O, hvad jag i det ögonblicket kände för
en lust att visa heune på dörren!
Men mannen i den grå vadmalsdräkten
var så jämmerligt förslafvad och förnedrad
till själ och sinne af denna skönhet, att han
icke ens tycktes märka den nästan vanvettiga
råheten i hustruns tal. Han nämnde hastigt,
att han redan hade några kronor af sin ar-
betsförtjänst innestående i fängelsets kassa;
dem skulle hou få, om det tilläts, och i fram-
tiden mera, allt efter som han kunde hinna ar-
beta öch spara. Och så vände han sig till
barnet: »Är du rädd för din pappa, An-
gela?»
Flickan svarade med att hårdt taga den
bleke fången om halsen och kyssa honom.
Då glimmade åter roffågelsblicken i moderns
dufvoögon, och medan fadern smekte barnet,
gjorde sig Ami underrättad om storleken af
den summa, hon halfårsvis kunde ha utsikt
att hemta på fängelset.
Det var för mig tydligt, att Wermér äm-
nade underkasta sig de ohyggligaste försakel-
ser och lefva helt och hållet på fängelsets
knappa kost, utan att skaffa sig den lindring
i eländet, som kunde vinnas medels en del
af arbetsförtjänstens användande till lofliga
inköp inom fängelset. Men han nämnde ej
ett ord till henne därom, och hon sporde ej
en enda gång efter hans dagliga lefnadssätt.
Under de påföljande första åren kom hon
vanligen på besök dagarne före de tre årliga
högtiderna, och då hade han tagit ut pennin-
gar åt henne. En gång hörde jag henne
knota öfver, att han ej för tillfället hade någ-
ra penningar innestående; han hade nödgats
använda något af arbetsförtjänsten till bättre
kost åt sig. Modern och ett par af hennes
bröder jämte några inackorderade herrar ut-
gjorde nu hennes dagliga omgifning i den
rymliga lokal, hon hyrt. Hon jämrade sig
alltid öfver mannen, som bringat henne i en
sådan belägenhet, att hon nödgades släpa i
hushållet för att kunna draga sig fram. Och
alla beklagade den sköna martyren.
(Forts. o. slut i nästa n:r)
Ä
De smås nerver.
» dSt e bara, Anna, hvem som kommer här?»
’ »Ack det är ju Elsa ! God dag, min lilla
älskling! Hur mår du? Har du sofvit
godt? Ack du lilla sötunge! . . . Nej, men
nu måste du först ge mig en kyss!»
Fröken Anna, den unga moderns pensionskamrat
har med dessa ord tagit den verkligen på ett för-
tjusande sätt utstyrda lilla ur moderns händer.
Hon kramar och kysser henne med all den öfver-
svallande kärlek, ett ungt flickhjärta är mäktigt, och
strålande af lycka står den unga mamman bredvid
och småler stolt öfver den förtjusning, hennes älsk-
ling framkallar. Men sedan hon en stund åsett
smekningarna, har hon icke ro längre.
»Elsa lilla, visa nu, hur stor du är!» ropar hon
högt för att öfverrösta väninnans små utrop af
förtjusning.
Elsa tycks tyvärr inte förstå riktigt bra i dag.
Annars har hon alltid visat det så snällt, och just
nu, då modern vill skryta med henne, slår hon allde-
les döförat till för de enträgnaste uppmaningar.
Efter långa, fåfänga ansträngningar försöker modern
med ett annat konststycke.
»Elsa, hvar är morfar?» frågar hon med stark ton-
vikt på hvarje ord.
Elsa vänder verkligen blicken mot väggen, där
morföräldrarnes porträtt hänga, och sträcker sina små
knubbiga händer mot dem.
Ett nytt jubel af förtjusning och en bit chokolad
utgöra belöningen. Chokoladen stickes naturligtvis
genast i munnen och ger strax anledning till en
ny fråga:
»Elsa, visa oss nu, hur godt det smakar!» låter
den enträgna uppmaningen.
Elsa är åter döf en god stund. Men sedan hon
i ungefär fem minuter tilltalats i alla möjliga ton-
arter, tycks hon ändtligen besinna sig, och med det
allra näpnaste lilla skälmska leende slår hon sig med
bägge händerna för bröstet.
»Ack är det inte näpet, är det inte förtjusande?»
låter det berömmande och uppmuntrande om hvart-
annat.
»Och ändå blir hon om lördag bara elfva måna-
der,» tillägger modern med stolthet.
»Nej, en sådan liten klok flicka!» säger väninnan
med tillbörlig beundran och låter ännu en gång
förevisa sig, »huru godt det smakar», något som af
Elsa äfven rent mekaniskt utföres. Därpå gör mo-
dern ett nytt försök att förmå henne att visa, hur
stor hon är; och efter nära en kvarts timmes an-
strängning lyckas det henne ändtligen.
Emellertid har Elsas pappa kommit ut från sitt
arbetsrum. Stolt hör han på de komplimanger,
fröken Anna gör honom för hans lilla förståndiga
dotter, och bemödar sig därpå naturligtvis att också
aflocka det plågade barnet några konststycken.
Om en stund kommer ytterligare mormor, hvars
förklarade gunstling Elsa naturligtvis varit från
första stund, och något senare kommer en bekant
familj med fullvuxna döttrar till eftermiddagskaffet.
Efter de första helsningarna, vid hvilka Elsa natur-
ligtvis spelar hufvudrollen, slår man sig ned vid
kaffebordet. Sköterskan vill gå bort med barnet,
men den lyckliga modern tillåter det ej, hon vill ha
sin ängel hos sig.
Under de två timmar, man tillbringar vid kaffe-
bordet, måste Elsa nästan uteslutande utgöra sam-
talsämnet. Alla sysselsätta sig blott med henne,
hon är hufvudpersonon, som till moderns stolthet
afgudas af alla. Från mormodern går hon till tant
Anna, från tant Anna går hon till fröken Emma
och så vidare ur hand i hand, tills raden är slut.
Emellertid har mamma kommit att tänka på ett
nytt konststycke, och när Elsa ändtligen åter hamnat
hos henne, lemnar hon henne ingen ro, förrän det
stackars plågade barnet äfven utfört detta under
allmänt »ack!» och »o!» från gästerna.
Att barnets ömtåliga nerver genom det evigajoll-
riga tilltalet och genom det oupphörliga trugandet
till handlingar, hvilkas betydelse det omöjligt kan
förslå, på fctt förskräckligt sätt måste öfverretas, faller
ej ett ögonblick de fåfänga, lyckliga föräldrarne in.
De ha hvarken öga för sin älsklings hjälplöst kring-
irrande, trötta blick eller öron för de suckar, hvarmed
barnet ger luft åt sin stora trötthet.
Med tiden blir den lilla stackarens friska, röda
kinder bleka, hennes ögon förlora den glans, som
brukar stråla ur små barns djupa, klara blick, och
hon blir allt likgiltigare för de smekningar och lek-
saker, hvarmed hon öfverhopas af de ömma föräl-
drarne.
Hon har för längesedan lärt sig gå och tala.
Hennes näpna pladder låter som en liten fågels
kvitter och de lyckliga föräldrarne tröttna naturligt-
vis aldrig att underhålla alla besökande med sin lilla
dotters förstånd och intelligens. Småningom märka
de likväl, att det ej längre är riktigt helt med
lilla Elsas helsa, men de finna ännu ingen förklaring,
öfver bvad som egentligen fattas det stackars barnet.
Det kunde ju inte gå någon nöd på deras älskling.
Hon blef ju så väl ompysslad, badades och prome-
nerades i friska luften ; hvad hon åt och drack till-
lagades samvetsgrannt efter läkares föreskrift och ändå
måste de tillstå, att Elsa ej var frisk. Hennes sömn
är orolig, hon är lättskrämd, vid ett oförmodadt
buller spritter hon till för att sedan brista ut i häf-
tig, krampaktig gråt, matlusten blir allt mindre, och
en dag öfverraskas föräldrarne af husläkarens diagnos,
att lilla Elsa lider af blodbrist.
Nu skola järnpreparat och maltextrakter häfva det
onda, och inga kostnader och mödor skys för att
förtaga blodbristen, men på den egentliga orsaken
till det onda tänker någon sällan. Den mycket upp-
tagne läkaren känner icke familjens lefnadssätt. till-
räckligt för att ana det rätta sammanhanget med
sjukdomen, och föräldrarne bruka genom sin illa
använda, öfverdrifna ömhet ofta göra barnet sämre
i stället för bättre.
Slutligen finna de förklaringen till sin älsklings
lidande i den öfvertygelsen, att barnet kanske är för
klokt, dess lilla hjärna proportionsvis för starkt ut-
vecklad. På detta sätt missbrukas ett vetenskapligt,
kanske välgrundadt rön som ursäkt för omedvetet be-
gångna synder. Tyvärr har det stackars barnet föga
godt däraf. Om föräldrarne icke genom läkaren eller
en lycklig slump göras uppmärksamma på sina fel,
kan barnet ofta hela sitt lif få lida af följderna af
föräldrarnes ömhet och —• vi förtiga ej det hårda
ordet -— af deras fåfänga. Lyckligast för barnet är
det kanske i de flesta fall, om en liten broder eller
syster kommer till världen, ty under omsorgerna
för den minsta »försummas» naturligtvis den först-
födda en smula. Onskligt vore, att många för-
äldrar visste, hur nyttigt detta »försummande» är
för deras barn!
Ofta hör man vårt tidehvarf kallas nervositetens
tidehvarf. Alla ha nu ömtåliga nerver, och Elsas
ömma moder får kanske sjelf hufvudvärk, när ett
ihållande skrik i hennes närhet erinrar henne om,
att äfven hon icke är fri frän århundradets onda.
Men att hennes dotter, den lilla späda varelsen, vid
hvilken hon är fästad med en till afguderi gränsande
kärlek, också kunde ha »nerver», det tänker hon inte
på, och tanklöst tillåter hon, att man ofta flere tim-
mar å rad talar till hennes älskling i de mest olika
tonarter, från den djupaste bas till den gällaste diskant,
tills den lilla icke längre vet till sig.
Nervositet och blodbrist stå, som man vet, i när-
maste sammanhang. Skulle det ej vara möjligt att
förekomma den senare, om man då och då erinrade
sig, att små barn äfven ha nerver? Föräldrar, som
ha blodfattiga barn, borde icke försumma att just i
detta afseende underställa sitt uppfostringssätt en
allvarlig själfpröfning.
Ty det är icke nog, att vi älska våra barn, vi
måste äfven tänka på, hur vi älska dem!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
