Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 10. 7 mars 1890
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1890 I DU N 109
I forna dagar.
Strödda blad ur minnets album, samlade
af Mathilda Langlet.
3.
Hans nåd oeh hennes nåd.
(Forts, och slut.)
H
n gång togs apoteket i anspråk på ett
i sätt, som icke så snart glömdes.
Det var en eftermiddag i oktober, då en
sådan där liten kaffebjudning pågick. Hans
nåds dotter ocb måg med familj hade af någon
anledning kommit på besök midt i höstrusket
oeh prästfamiljen blifvit bjuden för att säll-
skapa med dem. Allt gick sin vanliga gång.
Herrarne spelade »träkarl» inne i kammar-
herrns enskilda rum. Damerna stickade på
sina spetsar, och de små flickorna spelade
»svälta räf» med ett par bildsköna, blyga barn,
som kallade hennes nåd grand’ maman och
nego och kysste på band lika flitigt, som nå-
gonsin de små prästgårdsflickorna.
Bäst man så satt i allsköns ro, kom kap-
tenen-svärsonen blek och ängslig in i förmaket
och gaf sin hustru en vink. Hon reste sig
och de båda gingo ut i salen och samtalade
halfhögt och ifrigt. Hennes nåd förstod väl,
att något ovanligt var på färde, men låtsade
om ingenting, och när hennes dotter, lika blek
som tnannen, bad henne komma ut ett ögon-
blick, förlorade hon ej kontenansen —■ det
gjorde hon för öfrigt aldrig —- reste sig med
en artig ursäkt och gick med sina vanliga små
lätta steg ut i andra rummet.
Några minuter förgingo, och så blef det en
hisklig uppståndelse. Man sprang efter eau-
de-cologne, nervdroppar, slagvatten — hennes
nåd hade för första gången i sitt lif förlorat
kontenansen : hon låg afsvimmad där inne i kam-
marherrns rum.
Ännu några minuter och lugnet var åter-
ställdt, utan att tjänstfolket, som befann sig i
nedre våningen, behöft tillkallas. Pastorn kom
in i förmaket och talade sakta med sin fru,
hvarefter båda, sedan de vexlat ett par ord
med fröken Agatha, som darrande och gråtande
tryckte de små systerbarnen intill sig, i all
tysthet med sina små flickor vandrade hemåt.
* *
*
Icke förrän många, många år därefter fick
Tinnie veta, hvad som tilldragit sig.
Dåligt klädd, uthungrad, med blödande fotter,
hade en ung man i mörkret smugit sig in i
den förut omnämnda imposanta förstugan och
letat sig väg in i det svagt upplysta rum, in-
nanför hvilket herrarne sutto vid spelbordet.
Obemärkt steg han fram till tröskeln, osäker
om huruvida han skulle våga sig in eller ej.
Pastorn, som satt midt för dörren, råkade se
upp, och i tanke att främlingen var en föro-
lyckad sjöman — sådana uppträdde ofta här —
som sökte hjälp, sade han trankilt:
»Det är visst någon, som vill tala med kam-
marherrn. »
Hans nåd såg nu också upp och reste sig
från stolen, men sjönk ned igen.
»Herbert!» hviskade han.
»Mon père/» utbrast mannen och tog ett
steg in i rummet.
Hans nåd sträckte afvärjande händerna ifrån
sig. Den främmandes ögon gnistrade, och han
mumlade något mellan tänderna, som lät unge-
fär så: »Alltid dig lik! Yta, yta, yta! Utan
hjärta ! »
Pastorn förstod genast situationen. Det var
nämligen en offentlig hemlighet, att kammar-
herrn, för att kunna fördelaktigt bortgifta sina
döttrar och för den äldste sonen, han med
konunganamnet, skapa en lysande framtid, utan
barmhertighet skickat de yngre sönerna ut i
världen att sörja för sig själfva, så godt de
kunde.
»Det är bäst att säga till hennes nåd,»
tillrådde pastorn, och det var då kaptenen
hemtade sin svärmor.
Darrande som ett asplöf gick hon fram till
honom, såg honom i ögonen och sade:
»Hvad har du gjort?»
»Deserterat,» svarade han, »och får man
mig fatt, dinglar jag från rånocken inom en
timme. »
Hon vacklade ett par steg tillbaka och föll
afsvimmad i svärsonens armar.
Men hon hemtade sig snart: hon var ej van
att duka under för småsaker. Hennes första
ord, då hon slog upp ögonen, var: »låt ej tjän-
stefolket veta något!» Och när jungfru Stafva
en halftimme senare kom för att servera téet,
underrättades hon, att prästfrun af ett hastigt
illamående tvingats att genast begifva sig hem,
och för öfrigt syntes inga spår af att något
ovanligt förefallit.
Mellan hennes nåds kabinett och fröken
Agathas rum låg en liten förstuga, hvarifrån
en sällan begagnad trappa ledde till ett rum,
dit knappast någon annan än hennes nåd nå-
gonsin satte sin fot •— det var hennes hand-
kammare. Här förvarades de finaste sylter och
sydfrukter, alla läckerheter, som endast vid
högtidliga tillfällen fingo förekomma, samt dess-
utom det finaste portvinet och andra dyrbar-
heter. Hit, till denna af hela huset vördade
helgedom, fördes nu den förlorade sonen.
Men inga gödda kalfvar fingo slaktas till
hans ära, intet gästabud tillredas. I nattens
mörker smög han uppför trappan till moderns
rum, och länge sutto de båda där och talade
ömt med hvarandra. Däruppe sof han också
för första gången sedan sin flykt från det en-
gelska skeppet under tak och i ordentlig bädd.
Modern låg på soffan. Men före dager väckte
hon honom och fördolde honom där nere i sitt
Sanktuarium. Ty hon måste ju om morgonen
ligga själf ordentligt i sin säng, på det icke
Gustafva skulle fatta misstankar !
Huru många dagar och nätter detta pågick
vet man ej, men när Gauthiod på resa till
Lybeck signalerades, steg kammarherrn, åtföljd
af en resande herre, som tidigt på förmidda-
gen anländt till fots från en närbelägen herr-
gård, ned i stora rundbåten och lät ro sig ut
till fartyget. Den resande gick om bord, vif-
tade ’ett farväl till kammarherrn och gick därpå
genast ned i sin hytt.
*
Så berättades det, men pastorn och hans
fru medgåfvo aldrig i hela sitt lif, att det låg
någon sanning i allt detta.
Det var »bara historier», sade de. Och
kanske det var så ock.
Det sades också, många år senare, att kam-
marherrns yngste son, Herbert, var en välbe-
ställd sjökapten, bosatt i New York och gift
med sin redares dotter.
Men det var kanske också »bara historier».
* #
Hennes nåd dog många är före hans nåd.
Den senare tog afsked från sin syssla, flyttade
till Stockholm och lefde där intill den höga
åldern af icke långt ifrån hundra år, ömt
vårdad af fröken Agatha, den dotter han alltid
ringaktat, för det hon icke förstått göra ett
godt parti. Hans nåd var nu så godt som
barn på nytt, men påminte sig dock icke så
litet från forna dagar. Och när Tinnie, nu
själf vorden gammal, under sista året af hans
lefnad besökte honom, erinrade han sig henne
fullkomligt, men att hon var gift och moder
till vuxna söner, kunde han ej få klart för
sig, utan han frågade, nu som när hon var
en liten flicka: »parlez-vous français — cou-
lamment?»
Iduns månadsrevy.
en sociala rörelsen har nu vunnit en sådan
utsträckning, att den blifvit föremål för såväl
regeringarnas som folkrepresentationens omfattande
reformsträfvanden; det är då tid, att den icke heller
lemnas ur sikte af pressen, som i denna fråga, åt-
minstone inom vårt land, hittills iakttagit en reser-
verad tystnad. Intresserad är man dock, äfven om
man tiger och afvaktar. För närvarande är upp-
märksamheten förnämligast riktad på Tyskland, där
den sociala rörelsen har, så att säga, sitt hög-
kvarter. Rörelsens intensiva makt har här drifvit
regeringen till de brutala tvångsåtgärder, som inne-
fattats i socialistlagen, medan man på samma gång
sökt vidtaga åtgärder, måhända mer välmenande än
effektiva, till den sociala frågans lösning. Tvångs-
åtgärderna hafva emellertid mot sig uppkallat ett till
det yttersta förbittradt motstånd och väckt ogillande
inom frisinnade kretsar. Sålunda lyckades regerin-
gen ej att vid den senaste riksdagen genomdrifva
socialistlagens förlängning, och hon måste hålla god
min, så godt hon kunde, i detta nederlag.
Initiativets kraft syves emellertid den unge kejsar
Wilhelm ej sakna. I skrifvelse af den 4 februari
till furst Bismarck förkunnade han: »Jag har be-
slutit räcka handen till förbättring af de tyska ar-
betarnes ställning, så långt de gränser tillåta, som
blifvit uppdragna mot denna min omsorg genom
nödvändigheten att på världsmarknaden sätta vår
industri i stånd att upptaga konkurrensen och där-
igenom betrygga arbetarens existens». Han förklarade
sig vilja bringa till stånd »én internationel öfver-
enskommelse mellan de länder, som beherska världs-
marknaden».
Och detta var ej tomma fraser blott. Bismarck
fick i uppdrag att ofördröjligen inbjuda »alla de re-
geringars kabinett, som hafva lika andel i arbetare-
frågan» till en konferens. I skrifvelse till vederbö-
rande minister antydde kejsaren därpå de grundsat-
ser, som han ville framlägga som basis för förhand-
lingarna.
»Det är», skref han, »en af statsmaktens uppgif-
ter att reglera tiden och stället för arbetet, så att
man kan vaka öfver upprätthållande af sundhetens,
sedlighetens fordringar, arbetarens ekonomiska behof
och deras lika berättigande inför lagen.»
Inbjudning till konferens har också utgått till
flere regeringar, men af dem mottagits med viss re-
servation; isynnerhet har England med tvekan ocb
förbehåll mött inbjudningen. Midt under dessa för-
handlingar inträffade de nya riksdagsvalen i Berlin,
och till allmän öfverraskning hafva socialisterna där
vunnit en afgjord seger, i det ej mindre än 17 af
deras partimän blifvit invalda.
Bismarcks politik, som gick ut på att med tvång
nedtrycka rörelsen, medan regeringen företog sina
sociala reformer, har därigenom lidit ett nederlag.
Och det ser ut, som den gamle rikskanslern blifvit
rätt missmodig däröfver. Det talas nu om, att han
är trött och ej längre känner sig situationen vuxen.
Flere tecken synas båda, att han nu ämnar afstå
från de inrikes ärendenas ledning för att i stället
hädanefter inskränka sin verksamhet till utrikes-
politiken.
Det hemlighetsfulla intrigspel, hvarigenom Ryss-
land åt alla håll söker befordra sin maktutveckling,
har pä Balkanhalfön varit verksamt i förening med
major Panitzas sammansvärjning. Det var väl ej för
Rysslands intressen, som Panitza försökte sitt atten-
tat, men Ryssland sökte däraf draga fördelen, och
furst Alexander har med dristig slughet sökt blotta
dessa anläggningar. Som kapten hade Panitza ut-
märkt sig i slaget vid Shonitza 1885, till hvars lyck_
liga utgång han högst väsendtligt lär hafva bidragit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:35:09 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1890/0117.html
