Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 11. 14 mars 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
120 IDUN 1890
man i sanning häpna öfver modets outtrött-
liga fantasi att hitta pä allt upptänkligt och
genast kasta det igen för att taga något nytt.
— Alla medel äro försökta för att göra fi-
guren längre, större eller smalare, för att om-
vexlande skyla eller visa den så mycket som
möjligt. Det har funnits tider, då hufvudet
har varit det viktigaste, och det har sett ut,
som om damerna hade samlat alla sina jor-
diska skatter ofvanpå sin hjässa för att, om
möjligt, lägga en aJn till sin längd. Det har
funnits tider, då ingen kunde få sin figur att
upptaga nog rum, som om hvar enda dam
hade till uppgift att så mycket som möj-
ligt chikanera sin nästa, och på andra tider
ha damerna glidit genom mänskligheten, smala
och åtsnörpta som skuggor.
Under renässansen belastade sig damerna
till ytterlig grad med smycken, som i före-
ning med de höga sammetslifven och de
enorma, hjulformade kragarne måtte ha utgjort
en daglig pröfning att bära. I direktoriets
tid var det en period, då damerna satte en
ära i att bära så litet som möjligt af allt,
både kläder och smycken.
En afton, då en stor skönhet ur den för-
näma världen uppträdde i ett sällskap, en-
dast inhöljd i en tunn florsklädning och med
en kamé om halsen, föreslog värdinnan, att
damerna skulle gå in i hennes sofrum för
att se efter, hvad den fabelaktiga dräkten
kunde väga. Man fann, att dess hela vikt
belöpte sig till ett par skålpund, och från
den aftonen blef det ett slags sport i fina
världen, att damerna öfverbjödo hvarandra i
lätta dräkter, som man jämförde genom att
väga dem i värdinnans privata rum.
Det är icke så länge sedan, som kejsarin-
nan Eugenie i sin makts och skönhets glans
beherskade moderna från cirkeln af sin kri-
nolin, och icke många år därefter hörde jag
en ung dam säga, i det hon med en medlid-
sam blick betraktade en tafla, som föreställde
en revy af alla det franska hofvets damer:
»Stackars varelser!» — det lät så beklagande,
som om hon hade sett dem föras till guillo-
tinen.
Det är alldeles otroligt, till hvilka narrar
modet kan göra de förståndigaste människor.
Man skulle tro, att det var en formlig troll-
makt, som med en enda blick hypnotiserade
oss allesamman, så att vi blindt följde dess
minsta vink.
En och annan har försökt emancipera sig,
att samla omkring sig modiga och själfstän-
diga människor, som funnit det för galet att
så där dansa efter modets pipa, men försö-
ken ha hittills aldrig lyckats, annat än i myc-
ket trånga kretsar, och alltid, efter en kortare
eller en längre tid dött hän. Saken är den,
att de reformerande damerna så godt som all-
tid ha velat införa ett slags uniform, en dräkt
passande för alla, och det finns icke någon
dräkt, som passar för alla. I vår tid, då
man mer än någonsin sträfvar efter person-
lighetens rättigheter inom alla områden, är
det en underlig motsägelse att vilja tvinga
alla damer, att bära samma dräkt.
Att vissa förändringar för sundhetens skull
både skulle vara önskliga och möjliga, därom
är alldeles icke fråga, men det finns häller
ingen grund att föreskrifva en uniform, och
som oftast en mycket smaklös uniform, för
att däri intvinga unga och gamla, vackra
och fula.
Hvad än en ung och mycket vacker kvinna
tar på eller ej, kan nästan vara det samma,
men ungdomen varar icke länge, och mycket
vackra äro mycket få. Så godt som alla
behöfva i sin klädsel tå någon hjälp till att
visa sin personlighet i ett fördelaktigt ljus,
och jag påstår, att denna lust att visa sig
så litet frånstötande som möjligt — för att
använda ett mildt uttryck — alldeles icke
är fåfänga. När man annars i allt annat
bör försöka att vara sina medmänniskor till
behag, hvarför skulle man då icke också
glädja dem genom att visa dem en ordentlig,
nätt och smakfull toalett eller åtminstone
icke genera dem med det motsatta? Ja,
herrarne skratta åt oss, men vi bry oss icke
en smula därom.
För att börja med början, erkänna säkert
alla, att ordning och renlighet äro lika nöd-
vändiga för ens person som för allt, hvad man
sysselsätter sig med. En dam, som icke vår-
dar sina händer och sitt hår, som fäster
ihop sina kläder med knappnålar o. s. v.,
kan icke göra anspråk på att räknas med
till ordentligt sällskap. Så mycket veta sä-
kert alla, och blott genom att erkänna nöd-
vändigheten af denna förutsättning erkänner
man, att toaletten har sin stora betydelse.
När vi då skola tala om själfva kläde-
dräkten, se vi, att Frankrike, d. v. s. Paris,
är och förblir upphofsorten för alla nya mo-
der. Den största smak och den största om-
vexling finnas i Frankrikes hufvudstad. Vis-
serligen har. t. ex. Berlin sedan fransk-tyska
kriget börjat högtidligt förklara, att för fram-
tiden är det Berlin, som kommer att bestäm-
ma moderna. Men sådant afgöres ieke genom
militärdespotism, och ingen tror på, att Ber-
lin eller Tyskland har det minsta att säga i
modesaker. I Paris kläda sig damerna bäst,
och där finns den största variation på dagens
moder. Hemligheten ligger just egentligen i
detta: där finns så mycket att välja på. Det
är icke ett slags hattar, ett slags koftor eller
kappor, som bestämma modet; där finns så
godt om allting, och en hvar kan kläda sig
efter sin smak och sin person. Naturligtvis
har modet många paradoxa infall, många
nycker för dagen, som visa sig i tusen små
öfverdrifter af alla slag; men ingen må tro,
att damerna i Paris, de verkliga damerna,
äro ifriga efter att genast uppsnappa och
pryda sig med den sortens modespratt. De
äro för det slags damer, som blott önska
vinna en alltför stor uppmärksamhet, eller
för främlingar, som taga allt i Paris för goda
varor och sätta en helig plikt i att genast
upptaga de sista fem minuternas modeinfall.
Skillnaden på Paris och Stockholm är huf-
vudsakligen den, att medan man i Paris kan
se hela skaror af moderna damer med t. ex.
hvar sin mycket olika kappa, ser man i
Stockholm trehundra damer med samma
kappa. En kappa har kommit från Paris
med tre knappar på fickuppslaget och en
kordong öfver bröstet, och genast bära tre-
hundra damer kappor med tre knappar på
fickan och en kordong öfver bröstet. Det
är icke så få, som skulle anse det vara en
djärf och oförsvarlig själfständighet att blott
sätta två knappar på fickan, om den invigda
kappan från Paris har tre.
(Forts.)
Kvinnorna fylla konversationens och lifvets
mellanrum likt den halm, som instoppas i
porslinslårar; halmen räknas för intet, men
utan den skulle allt gå sönder.
Fru Necker.
Agathe Hithier.
Af Pontonnié Pierre.
muntraste varelse under Guds klara
var Agathe Hithier. Intet skratt
var så friskt, intet öga så strålande som hennes.
Hvem var då Agathe Hithier?
En gammal jungfru, tvätterska, strykerska!
Skulle du, kära läsarinna, för att anlita
hennes hjälp någonsin uppsöka hennes lilla bo-
stad i provinsstaden, sä vänd icke om på
tröskeln i tro, att du gått orätt.
Jag vill på förhand säga dig, hvilken syn
här väntar dig.
Först ser du ett hastigt virrvarr, hvars en-
skilda detaljer först så småningom träda tyd-
ligt fram för din blick. Borta vid spiseln
sitter antagligen en ung flicka, sysselsatt med
att skala potatis. I ett hörn af rummet står
en stor strykugn, där en annan ung flicka
sysslar med att värma järnen. På bordet lig-
ger tvätt, som stänkes, och vid ett strykbräde
står en flicka, livilkens flinka händer ge plag-
gen glans och form. Innan man hinner fram till
detta bord, passerar man förbi flere smala, hvita
sängar, som stå rundt omkring längs väggen,
den ena vid sidan af den andra, halft dolda
bakom tarfliga omhängen.
Du blir naturligtvis förvånad och dina ögon
söka ovilkorligen den gamla Agathes.
Hon 3måler skälmskt, — hon småler alltid
på ett så förunderligt sätt.
»Ni önskar veta, hvem som sofver i dessa
sängar? —- Min familj!»
»Er familj?»
»Ja visst, mina döttrar. Här se ni fyra
af dem, men jag har många flere.»
Flickorna se ut att vara mer än lofiigt unga
för en så gammal moder.
»Jag håller af dem,» fortsätter hon, »men
för att föda dem alla, om också bara under
några dagar medan de vänta, måste vi arbeta.»
»Medan de vänta?»
»Ja just det. Mina flickor kunna inte alla
stryka, och arbete finns inte alltid tillräckligt
för att kunna hålla det stora hushållet vid
makt. Därför sprida vi oss öfver hela staden,
den ena arbetar här, den andra där. Då vi
finna en ordentlig plats för en flicka, släppa
vi henne ifrån oss där.»
Och hon blef mer och mer vältalig.
»Hvad tror ni väl, det skulle bli af de
stackars barnen, om jag inte toge mig af dem?
Många skulle gå till botten. Jag öppnar mitt
hus för alla, som inte ha någon plats och ej
kunna få arbete. Jag säger till dem: »Kom
ni bara, det reder sig nog alltsammans, vi
hälla litet mera vatten i soppan och taga litet
mindre smör. Det märker man inte. Yi äta
bröd och potatis, men en säng åt er står all-
tid till reds, och det är ju hufvudsaken. »
Så talade gamla Agathe, då jag, för att lära
känna henne, hade med mig till henne några
saker till tvättning och strykning.
»Ser ni,» berättade hon, »inte alla mina
döttrar äro väluppfostrade och älskvärda. Här
har jag t. ex. en, som arbetade -hos en söm-
merska, som gaf henne afsked. Men hon har
lofvat’ att hädanefter vara flitig och ordentlig.
Inte sannt, Francis?»
Francis, en liten blondin på aderton, nitton
år, hade blifvit mycket röd och tycktes ha
största lust att låta tårarne rinna.
»Ah, nonsens, man hvarken gråter eller är
förtviflad hos mor Agathe. Du vill ju nu bli
snäll och duktig!»
Hon förde mig afsides och hviskade till
mig: »Stackars barn, man bör inte vara ond
på dem. De ha ofta hvarken kännt far eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
