Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 11. 14 mars 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1890 I D U N 121
mor och ha växt upp ungefär som det kunde
falla sig. IFrancis har inga föräldrar, sömmer-
skan, som hon var anställd hos, ville att hon
skulle arbeta dag och natt och har gjort henne
alldeles modstulen, det förstår ni nog. Jag
måste hitta på någon plats åt henne, där man
behandlar ’henne bättre.»
»Ni tager er således an alla flickor i sta-
den, som äro utan arbete?» utbrast jag.
»Ja, det vill säga, jag söker göra för dem,
hvad jag kan,» svarade hon med ett vällju-
dande skratt. »Ser ni, de rika gifva mig
mycket arbete. De veta, att jag har svårt att
taga mig fram, men vi äro två raska arbeter-
skor, Constance och jag, för oss går det undan
ur händerna.»
»Hvem är Constance?»
»Constance?» — Hon smålog åter. ■—- »Con-
stance är en stackars flicka, som kom till mig
från fängelset, men nu är hon en ängel —
en ängel, säger jag er,» upprepade hon helt
entusiastiskt. »Hon hade stulit, utan att i grun-
den veta, hvad det är att stjäla.»
»Ni taga således emot alla, utan skillnad?»
»Ja, det är jag tvungen till. Kunna de
stackars öfvergifna väl alltid skilja mellan godt
och ondt? Man bör lära dem, det och det
söker jag att göra, så länge de äro hos mig.
De veta ju så väl, att jag inte är rik, och att
jag tager emot dem, bara för att de äro fatti-
gare och olyekligare än jag. Och det gör dem
rörda. »
»Men ni blir säkert ofta bedragen?»
»Ja, ja men, det kan nog hända, att det
inte alltid lyckas mig, men på det hela taget
har jag ändå stor tur.» Vid dessa ord strå-
lade hennes ögon, och en tår tillrade ned öf-
ver den skrynkliga kinden, men leendet åter-
vände snart.
»De äro ej elaka, det får ni inte tro. När
de inte arta sig, sedan jag skaffat dem plats,
få de bära följderna däraf och äro att beklaga.
I alla fall ha de då i några dagar haft ett
godt och anständigt tillhåll. Många af dem
ha djupt bedröfvade kommit tillbaka, emedan
de ej kunnat behålla den goda plats, jag skaf-
fat dem — jag finner nämligen alltid sådana
platser, ty man hjälper mig att hålla stae-
krarna fria från nöd och elände. Nå, hvad
skall jag då göra, jag sluter dem till mitt
hjärta och tager åter emot dem. De ha ju
ingen annan än mig, och jag kan ju inte låta
dem dö af svält.»
Agathe Hithier berättade allt detta så en-
kelt! Jag lade nu märke till, att alla de unga
flickorna hade vändt sig möt oss och andäk-
tigt lyssnade till hennes ord, och det förekom
mig, som om jag såg hoppet blomstra i alla
dessa ansikten och en god, fast föresats stråla
i allas ögon.
»Men pengarne? Hur kan ni anskaffa dem?»
»Du gode Gud! Då vi någon gång äro
för många här, äta vi vårt bröd utan sofvel,
men därför äro vi lika förnöjda och om nat-
ten sofva vi de rättfärdigas sömn. Men det
är bara under mycket dåliga dagar, sådant sker.
Constance och jag arbeta flitigt, och då ha vi
för det mesta så mycket, att vi kunna koka
en god soppa och få litet stekt fläsk och po-
tatis. »
Jag lemnade henne mitt lilla paket med
tvättkläder och sade ingenting mera; jag erfor
en djup blygsel och kände mig så ringa.
Hur mycket glad, verksam människokärlek,
hur mycken sann rättsinnighet och barmhärtig-
het, hur mycken oskrymtad godhet hade jag
icke funnit hos denna fattiga, obildade stry-
kerska i provinsstaden.
Nellie Bly.
- |§S
-jplija, så ser hon ut, älskvärda läsarinna, denna
pSjr modiga lilla amerikanska, hvars namn så
nyligen legat på hvar mans — och, vi förmoda,
ej minst hvar kvinnas — läppar, sedan hon efter
en resa jorden rundt på endast 72 dagar, 6 tim-
mar och 11 minuter frisk, glad och välbehållen
återkommit till sin utgångspunkt, Newyork!
Hvem är denna Nellie Bly, och huru kom hon
till att resa jorden rundt?
Hon är en ung medborgarinna af den stora
transatlantiska republiken, begåfvad med en järn-
helsa och en järnvilja, en högst aktningsvärd flicka
för öfrigt, som försörjer sig och sin gamla mor
med tidningsarbete för den bekanta, vidt spridda
morgontidningen » World». Den lilla kvinliga re-
portern är en typisk amerikanska, som aldrig tve-
kar i sitt yrkes utöfning, aldrig ryggar tillbaka
för hinder, som icke strida mot naturlagarne och
de tio budorden.
I höstas framkastades frågan, på huru kort tid
man nu kunde resa jorden rundt. Vore det möj-
ligt för en resande af kött och blod att taga lof-
ven af Phileas Fogg i Jules Vernes roman? Frå-
gan dryftades, beräkningar anställdes, och slutli-
gen erbjöd sig egaren af den ofvan nämnda tid-
ningen, som dagligen utkommer med jordklotet
afbildadt å ömse sidor om frihetsgudinnans stod,
att bekosta resan för ett par oförfärade fruntim-
mer, som vore villiga att praktiskt bevisa möjlig-
heten af en resa jorden rundt på mindre än 80
dagar, vintertiden till på köpet. Vilkoret var, att
ett fruntimmer skulle resa österut, ett annat vester-
ut, och att de skulle åtaga sig resans mödor och
ansvar på egen hand, ensamma, sålunda styrkande
det djärfva påståendet, att en i frihetens luft upp-
fostrad ung amerikanska är i stånd att sköta sig
själf under alla förhållanden.
Detta var något, som passade för Nellie Bly.
Hon mottog anbudet och reste österut, den upp-
gående solen till mötes i likhet med Phileas Fogg,
medan den andra kvinliga resanden styrde kosan
vesterut. Huru Nellie Bly ur denna täfling gick
ut med en lysande seger, det känner nu hela
världen. Ej häfler ämna vi här offra tid och ut-
rymme att följa henne steg för steg på hennes
jätteroute: Newyork, Southampton, London, Ca-
lais, Brindisi, Suezkanalen, Colombo, Singapore,
Honkong, Yokohama, San Francisco, Newyork.
Vi vilja i stället som kortast förtälja, huru
entusiasmerade landsmän helsade den modiga unga
kvinnan välkommen åter till amerikansk jord.
Så snart hon landstigit i San Francisco, mötte
hon ombudet för World, som visste, att Central-
Pacifikbanan var ofarbar i bergstrakten till följd
af en snöstorm, och som hade fullmakt att be-
ställa extratåg öfver Södra Pacifikbanan, på det
att intet naturhinder måtte stäfja Nellies framfart
genom amerikanska kontinenten, ett afstånd af
öfver 500 svenska mil. Resan från San Francisco
till Newyork tillryggalades på mindre än 5V2 dagar;
tåget for tidtals 10 svenska mil i timmen," och en
gång var Nellie sjelf på lokomotivet och styrde
det i dess svindlande fart. Om ock Nellie gjorde
resan för ärans skull utan arvode, så är detta
intet bevis på Worldsegarens njugghet. Nej, World
är mycket frikostig och sörjde för henne på det
omtänksammaste samt gaf henne en mottagning,
värdig en regerande drottning. En skara heders-
gäster inbjödos att den 25 jan. på förmiddagen
på extratåg resa henne till mötes till Filadelfia,
och bland skaran af tidningsmän fanns äfven ett
ombud för staden Newyorks borgmästare, som
skulle å hans vägnar helsa den resande välkom-
men hem. Nellie var helt ogenerad och ganska
kry, trots resans mödor och ehuru hon på tåget
dikterat sina reseminnen åt en stenograf till långt
in på natten. Hon öfveröstes med blommor och
tal ; hon log, svarade kort och godt på oratoriska
grannlåter och tycktes alls icke löpa någon fara
att blifva hufvudyr öfver hyllningsgärden.
En liten blek gumma, svartklädd, med glasögon
på näsan, aatt helt tyst i salongsvagnen, som for
Nellie till mötes till Filadelfia. Och då det efter-
längtade tåget från Vestern anlände, flaggprydt och
festligt, och den sorlande folkmassan vid statio-
nen stormade tåget och hurrade med fulla strupar
åt en flickaktig skepnad i rutig ulster och en jockey-
mössa på det vågiga håret, gick känslans våg högt
i den tysta, svartklädda gummans bröst, och det
hade hon i sanning större skäl till än någon an-
nan, ty hon var Nellie Blys mor.
Den högtidliga tystnad, som uppstod i salongs-
vagnen bland journalisternas muntra skara, då
mor och dotter möttes i det inre lilla förmaket
och firade sitt återseende, visar kanske bättre än
något annat hyllningsdrag, hvilken aktning Nellie
åtnjuter, och huru finkänsliga amerikanska män
äro i sitt bemötande af kvinnan i allmänhet.
Borgmästaren i Jersey City var på perrongen
midt i en folkmassa af öfver 10,000 personer, då
tåget stannade och Nellie steg ut under de vilda-
ste hurrarop och hviftningar med näsdukar. Hon
åhörde borgmästarens tal och mottog ett vagns-
lass doftande blommor, som följde henne från
tåget till ångfärjan, där hon satt bredvid sin mor
i en täckvagn. Folkmassan rusade efter henne
om bord; de ville se henne och gallskreko: »Ned
med vagnskuren! Ned med kuren!» Yagnstaket
nedfälldes sålunda, och Nellie gjorde folket till
viljes och stod under färden öfver Hudson, vif-
tande med sin lilla mössa i handen, kry och obe-
svärad som en pojke och grundligt solbränd midt
i vintern. Solbrännan var ett af hennes heders-
betyg.
Hör! . . . Från Batteryparken vid Newyorks
södra udde och från Brooklyn afskjutes kanon-
salut för Nellie Bly, den lilla blyklumpen, som
gått rakt på målet likasom kulan ur bössan i träff-
säker hand. Den duktiga tösen med det rediga
hufvudet under gossmössan och det oförfärade
hjärtat under den’ rutiga ulstern har med tillhjälp
af en tillräcklig portion af företagsamhet och mod,
de klingande skälen i plånboken naturligtvis ej
att förglömma, gått i land med hvad hon före-
tagit och rest ensam, till och med utan koffert
jorden rundt på 72 dagar!
Ett nationalminne och en
Beatriceutställning.
®
är maj, vårens månad, går in öfver nor-
diska bygder, har med den och en syd-
ligare vår för den italienska nationen randats
en tid af rik åminnelse — åminnelsen af en
af dess störste söner, en af alla tiders snill-
rikaste diktare, Dante Allighieri, och af den
ädla kvinna, Portinaris sköna dotter Beatrice,
som utöfvade ett så mäktigt inflytande på
skaldens odödliga verk.
Hvem känner icke Dantes Beatrice? Som
ung gosse såg han henne första gången vid
en majfest och träffade henne därefter högst
ett par gånger i sitt lif. Den kyska, ideala
kärlek, hon tände hos gossen, följde emeller-
tid skalden under hela hans lif och blef för
honom en aldrig sinande källa till den poe-
tiska inspiration, som nådde sin höjdpunkt i
hennes eget förhärligande i hans största verk,
— Vita nuova och La commedia divina.
Sex sekel äro nu gångna sedan Beatrices
död, men ännu lefver hon diktens lif. Och
hennes fosterland har ej ansett sig värdigare
kunna fira hennes minne än genom att un-
der hennes namn anordna en nationell expo-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
