Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 12. 21 mars 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1890 I DU N 133
fall vill jag inte se ut som en fågelskrämma,
därför att jag är tillsammans med främmande.»
En engelsk dams resdräkt tycks snarare säga:
»Hvem vet! Det kan bli regnväder: jag
kryper in i en säck.»
(Forts. o. slut i nästa n:r.)
Om vården af burfåglar.
(Belönadt svar å prisfrågan VIII.)
B
ör våra små, bevingade vänners trefnad, de må
nu heta kanarie- eller andra lyxfåglar, är för-
nämsta vilkoret burens snygghet samt dagligt
ombyte af bad- och dricksvatten,
Buren måste vara så rymlig som möjligt, antingen
den är afsedd att hysa en eller flere invånare, i syn-
nerhet bör den vara duktigt tilltagen i höjden samt
försedd med pinnar, gungor o. dyl. af ihåligt trä,
till ex. fläder, på hvilket man utstuckit märgen med
en grof strumpsticka. I den sålunda uppkomna
håligheten kryper dä den ohyra in, som i så hög
grad kan plåga fåglarne och till och med kan för-
orsaka deras död. Dessa parasiters förekomst upp-
täcker man genom att granska allra öfversta delen
af buren, då man ser ett hvitaktigt stoft, som under
loupen visar sig vara lefvande varelser. För att af-
lägsna snyltgästerna måste hela buren med pinnar
och tillbehör allra minst en gång hvar tredje månad
skållas i kokhett vatten eller ånga samt därefter
torkas och beströs med persiskt insektpulver.
Burens botten bör dagligen beströs med sand eller
gärna groft grus, som är mycket omtyckt af fåglarne.
Badkaret bör hälst sitta utanpå buren och utgöras
af en fyrkantig zinkreservoar, hvars tre sidor och
tak bestå af glas, medan ingången från buren befin-
ner sig på den ena sidan af kvadraten. I häckburen
får aldrig badkaret finnas inuti buren, emedan då de
späda ungarne löpa fara att drunkna däri. Likaledes
böra, för att undvika att mat och dryck förorenas,
behållarne för frö och dricksvatten hänga utanpå
buren, dock så att djuren bekvämt kunna räcka dem.
Fåglarnes matsedel är ju ganska enformig, men
den kan med mycken fördel varieras på många sätt.
Så äro t. ex. kokt potatis, äpplen, smultron, grön-
kål, sallat med flerè grönsaker samt i synnerhet ost
ett gärna sedt tillägg till den vanliga dieten, som bör
bestå af sammanblandadt roffrö, kanariefrö och en
mindre mängd hampfrö. Bakverk böra gifvas med
försiktighet, om det finns kryddor uti, i all synnerhet
är mandel farlig. Bland- grönsakerna är persilja ett
dödande gift för fåglarne.
Kanariefåglarnes häckningstid inträffar i februari
och fortfar till midsommar, under hvilken tid man,
om lyckan är god, kan hinna fostra upp 4 kullar
ungar af samma föräldrar. För ändamålet väljer man
en större bur, som ställes i någon undangömd, fred-
lig vrå af rummet, hälst på golfvet, och öfverhöljes
med ett stycke papp eller tyg. Högst uppe i buren
fastgöres stadigt det blifvande boet, som bör bestå af
en rund korg af ståltråd —- ej af trä, som samlar
upp ohyra. Korgen får ej vara mer än 12 centi-
meter i genomskärning och fodras med en bit ylletyg.
Nu insläpper man det äkta paret i sin nya bostad,
men det händer emellanåt, att »lite gnabb» och små
tvister förekomma makarne emellan innan, de lärt att
draga jämnt under det äktenskapliga oket. Stundom
går det så hett till, att fjädern ryker omkring, i syn-
nerhet om frun råkar vara mera bedagad än herrn,
då hon gärna vill taga husbondeväldet.
För att nu främja den husliga friden och trefna-
den i det nya hemmet, måste man se till, att dess
skafferi är väl försedt, och ett halft hårdkokt ägg
med kvarsittande skal måste dagligen offras på den
goda sämjans altare. När några dagar gått, hafva
lynnena hunnit foga sig efter hvarandra, de husliga
scenerna bli allt mera sällsynta, och snart börjar herrn
med mycken ifver att draga till bo. Nu måste man
på buren upphänga små bundtar oblekt, så kalladt
ljusveksgarn, sönderklippt i 10 centimeter långa bitar.
Detta garn drager nu hanen ned i buren, kardar
det med sina klor och anstränger sig ofantligt för
att åstadkomma ett mjukt läger åt sin sköna, något
som dock ej lyckas honom, utan honan får sjelf lof
att taga i tu med aibetet. Nu går det raskt undan,
och på en dag kan hon hinna få hela boet färdigt,
om man blott tillser, att materialier ej fattas henne.
Sedan honan lagt fyra till sex små spräckliga ägg,
måste hon troget rufva dessa under 14 dagar, och
under tiden matas hon af gemålen. Det hårdkokta
ägget får ej heller nu fattas. Ibland händer det,
att hanen byter plats med honan, medan hon hin-
ner flyga ned och stöka om sin toalett en smula och
få sig en matbit.
Ar nu liggtiden ute, får man höra ett svagt, pi-
pande läte från boet, och om man sakta för modern
till sidan, får man skåda ett litet, naket vidunder till
fågelunge med stora, blinda ögon, som sitta utanpå
hufvudet. Nästa dag kommer en unge till och föl-
jande dag en, tills alla äggen äro kläckta. Om nå-
got rötägg finns, måste det nu aflägsnas. Med stor
ömhet mata nu de små foräldrarne sin afkomma, och
efter 8 dagar börja ungarne kunna se och fjädern
sticker ut som pinnar på de späda kropparne. Snart
äro de färdiga att flyga ur boet och bli fullfjädrade,
men dessförinnan kommer en farlig tid för dem.
Ungarnes stora blodpennor äro nämligen en stor
läckerhet för deras far, som är nog grym att plocka
sina barn på hvarenda fjäder, om han får hållas.
För att hindra detta, flyttas genast ungarne i en an-
nan bur, som fastsättes tätt intill föräldrarnes, så att
dessa fortfarande kunna mata sina barn genom spje-
lorna. På samma gång försöker man lära de små
att själfva äta och gifver dem för den skull krossadt
hampfrö och finhackadt, hårdkokt ägg —■ vatten får
ej fattas. Snart hafva deras näbbar hårdnat, så att
de kunna äta okrossadt frö, och de unga hanarne
börja nu muntert kvittra och jollra. Önskar man
nu få goda sångare, anskaffas en duglig läromästare,
hälst en Hartz-fågel, och alla sämre sångare aflägs-
nas så långt, att ungarne ej kunna höra dem. Sång-
lärarens bur ställes nederst på golfvet, och ofvanpå-
denna ställas ungarne, hvar och en i sin bur och
den ena buren på den andras flata tak, så att de
sjungande ej kunna se, utan endast hörå hvarandra.
Till sist några anvisningar om sättet alt tämja
fåglarne. För detta ändamål utväljer man en eller
flere af de små blinda ungarne och lägger dem i ett
bo, liknande det hvari de föddes och invändigt fylldt
med bomull, hvarmed också de små öfverhöljas och
hållas mycket varma; i synnerhet är detta af vikt
under natten. En gång i timmen matas de med
en blandning af krossade skorpor — ej kryddade —
och hårdkokt ägg, tillsatt med litet ljumt vatten och
socker. Yid matandet begagnar man en gåspenna,
på hvars spets man tager litet af blandningen, kitt-
lar ungen på näbben, då han spärrar upp sitt gap,
dit man lätt kan sticka ned födan. Efter omkring
14 dagars förlopp börja de själfva kunna äta och
försöka på, om vingarne bära dem. Nu löna de sin
fostrare rikligen för hans lilla möda genom den stora
tillgifvenhet och smeksamhet, de i alla sina lifsdagar
hysa för den, som varit dem i fars och mors ställe.
Karin.
Sommaridyll.
För Idun
af Dolly Roon.
-Spolen glittrar på vattenytan ocli bränner
glödhett på klipporna, men här till
denna vrå, under de skyddande hängbjörkarna,
hafva de heta strålarne ännu ej mäktat att
framtränga.
En ung dam sitter på den mjuka mossan
med en bok i handen, men allting tyder på
att denna ej fängslat hennes intresse, ty hon
blickar, halft drömmande och halft otåligt,
ut på den solbelysta taflan.
Hennes tankar måsle ej precis vara utaf
de angenämaste, ty hon skrattar försmädligt
och kastar plötsligen, med en åtbörd af för-
akt, sin bok långt bort i solskenet, där den
i fallet öppnar sina blad för solens inkvisi-
toriska blickar och blifver liggande, glän-
sande hvit uti det skarpa ljuset.
Hon måste hafva vanan att tänka högt,
ty sträckande sina armar i luften säger hon
gäspande: »O, livad de äro enfaldiga, dessa
berättelser; hvarför skulle jag också medtaga
honom hit!» (med honom, menar hon troligt-
vis boken) »Hu då! Sådana idéer!»
Härefter sjunker den ùnga damen tillbaka
uti ett slags apatiskt tillstånd och betraktar
liafvet med en missnöjd uppsyn. Omsider
tillsluter hon ögonen för att helt prosaiskt
.slumra till, men efter en kort stund tvingas
hon, genom ett lätt buller, att åter öppna
dem.
En främling har stannat vid den föraktade
hoken, som han upptagit, och 5 hvilken han
synes bläddra med stort intresse.
Med minst lika stor uppmärksamhet be-
traktas han utaf den unga damen. Det är
en hög, smärt figur, iklädd en sval hvit fla-
nellskostym och med hatten tillbakaskjuten i
nacken, han har ett solbrändt ansikte med
vackra, regelbundna drag.
Efter ett par minuters läsning synes dock
den för resten rätt naturliga tanken falla ho-
nom in, att boken måste tillhöra någon, och
att den således, på ett eller annat sätt, ham-
nat på denna plats. Han ser efter på titel-
bladet om något namn står skrifvet, men för-
gäfves. Boken har troligen blifvit tappad
af någon, som möjligen ej är så långt borta,
hvarpå han ser sig spejande omkring, tills
ett sakta prassel leder hans blickar till de.t
rätta stället.
Han går fram, artigt helsande, och åter-
lemnar boken, sägande:
»Jag antager, det är er tillhörighet, min
fröken.» Han dröjer en sekund vid titeln,
men som han tyckes varà en man med ob-
servationsförmåga, har han med berömvärd
snabbhet låtit sina blickar fara öfver hennes
obehandskade händer och besluter sig. då han
ej där funnit den omiuösa släta guldringen,
för ofvannämnda tilltalsord.
»Jag tackar er, det är verkligen min bok,»
svaras honom nu, matt och likgiltigt.
»Den låg i solskenet, som sig bör, uti sitt
rätta element,» fortsatte främlingen, hvilken
ej tycktes vara obenägen att konversera.
»Hm!» säger fröken, »jag kastade dit den!»
»Kastade!» Han ser frågande på henne.
»Just så, den retade mig med sitt solsken
och sin glädje, och så förpassade jag den
bort, ut i den mörka, sorgliga världen, där
må den se till, huruledes den reder sig med
sina teorier,» förklarar fröken med en anstryk-’
ning af lifssmärta.
Främlingen skrattar muntert.
»Kallar ni detta för den mörka, sorgliga
världen; beskåda då denna solbelysta tafla
framför er, med sina praktfulla ljuseffekter,
se trädens härliga grönska, lyssna till fåglar-
nes sång, skåda er egen ungdoms fagra bild
uti vattnets spegel och =— —»
Han stannar förvirrad, ty fröken skickar
honom en förkrossande blick, som tyder på,
att han i sin ifver att vederlägga hennes
lifsåskådning gått för långt, och som gör ett
tvärt afbrott på hans vältalighet.
»Jag ber om ursäkt, att jag — att jag,»
— stammar han. »Får jag kanske lof att
presentera mig själf, mitt namn är Resen,
Reinhold von Resen.»
»Nej verkligen!» utropar hon högst intres-
serad.
»Jo, jag försäkrar,» säger han hoppfullt.
»Är ni då släkt med baron Resen på Öf-
verby? »
»Han är min farbror.»
»Således är ni min intima vän, Charlotte
von Resens kusin ?»
Ett ljus uppgår för honom.
»Alldeles rätt, och jag vågar således antaga,
att jag har äran att tala med Charlottes vän-
inna, fröken Cecilia Rudow?»
Fröken böjer hufvudet jakande, och efter
ett ögonblick frågar hon dröjande, »vill ni ej,
baron, komma in och dricka te med oss?»
»Med nöje,» svarar han, ytterst tillmötes-
gående.
Hon stiger upp, ihopsamlar boken, para-
sollet o. s. v., hvilka saker han anhåller att
få bära, men ernår endast ett kyligt afslag.
Under vägen omtalar hon, att de, hennes
moder jämte son och döttrar, skola vistas
här ute några veckor, emedan sonen, som vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
