Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 12. 21 mars 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
134 1890
en kapplöpning störtat med sin häst, varit
sjuk och ordinerats hafsbad, och att de där-
för uppsökt denna lilla obemärkta badort
för att fä vara i lugn och ro, »far from the
madding crowd,» tillägger hon småleende.
»Men huruledes kommer ni hit, baron?»
Resen förklarar, att han brutit sin arm
förra vintern och nu skickats hit för att
återvinna styrka; han säger, att han finner
luften utmärkt, baden härliga, naturen hän-
förande o. s. v., men glömmer, troligtvis af
distraktion, att tillfoga, att han anländt hit
endast för tvä dagar sedan, och att han idag
pä morgonen, uti kraftiga, men ej synnerli-
gen eleganta ordalag, lofvat sig själf att re-
dan i morgon fly denna gräsliga afkrok och
1 stället begifva sig till Marstrand eller Ly-
sekil.
Men nu talar han med en sann entusiasm
om denna stilla, idylliska vrå, hvilket har
till följd att Cecilia, som finner badorten högst
tråkig, småler misstroget.
Han observerar henne från sidan och
finner henne hafva en omisskännelig Kate
Greenawaytyp med sitt ljusa, vågiga hår,
sina bruna ögon med långa ögonfransar, den
skära hyn och en en liten förtjusande mun,
plötsligen upptäcker han, att äfven han utgör
ett observationsföremål, hvarpå de båda ut-
brista i skratt.
»Nå?» frågar fröken Cecilia öfverlägset.
Han tiger.
Hon har redan bestämt, att han ser bra
ut, han har ett par muntra gråblå ögon, en
vacker näsa och ett energiskt, usch, så ener-
giskt, drag kring munnen, vackra välformade
fötter och smala kvinliga händer, som dock in-
gifva en känsla af seg styrka. Ögonen äro
dock det vackraste uti hans utseende och
omedvetet citerar hon högt:
»Ein graues Aug,
Ein schlaues Aug.»
Han ser förvånad ned på henne, men fort-
sätter därpå med orubbligt allvar, och med
en blick in uti hennes bruna ögon:
»Auf schelmische Launen
Deuten die braunen!»
Hon stannar cch ser förtretad på honom.
»Ursäkta,» säger han ångerfullt, »men ni
började ju.»
Hon rodnar. Hvad det kläder henne, tän-
ker Resen.
»Tycker äfven ni om Mirza Sebaffy,» frå-
gar hon något förlägen.
»Ja mycket!» försäkrar Resen med själf-
känsla.
Cecilia tviflar dock härpå.
De anlända nu till den af friherrinnan
Rudow bebodda villan, om man nota bene
vill gifva namn, heder och värdighet af villa
åt det rödmålade huset, som för resten ligger
pittoreskt inbäddadt i skogen och i omedel-
bar närhet af vattnet, som man ser framskimra
mellan träden. En med slingerväxter öfver-
vuxen veranda löper utmed husets framsida
och förlänar åt den lilla byggnaden ett må-
leriskt utseende. Framför verandan finnes
en gräsplan, som dock för tillfället tyckes
vara förvandlad till cirkusarena, ty en lurf-
vig pony galopperar klumpigt omkring, riden
utaf en märkvärdig företeelse, hvars rätta
skepnad och natur tyckas vara omöjliga att
definiera vid första påseende. När hästen
får se Cecilia och Resen, tvärstannar den
plötsligt med den påföljd, att företeelsen från
hans rygg hamnar hufvudstupa i gräset. Lif-
liga applåder och bravorop ljuda inifrån ve-
randan. Cecilia skyndar fram, åtföljd af
Resen.
I DU N
»Seså Flossy, jag ser, att du lyckligtvis ej
skadat dig, men hvad är detta nu för ett
nytt upptåg?» säger hon och försöker att se
strängt på delinkventen.
Denna, som befinnes vara en lofvande ung
dam, om åtta års ålder, iklädd långa, svarta
strumpor, en ytterst kort, hvit klädning och
en röd lawn-tennis-hatt öfver sitt i pannan
tvärklippta hår, som förlänar henne ett ut-
seende à la van Dyck, stiger upp, djupt för-
närmad, och skakar gräs och grus utaf sig
samt knyter handen emot verandan, hvarpå
hon mönstrar Resen med en onådig blick.
»Hvem är det? Presentera honom för
mig!»
Cecilia fullgör detta med orubbligt allvar:
»Baron von Resen, min syster Florence Ru-
dow. »
Resen bugar sig ceremoniöst, oeb fröken
Flossy svarar med en nonchalant helsning.
Cecilia och Resen utbrista i skratt, hvilket
inbringar dem en förkrossande blick.
De gå nu in på verandan, där de finna
friherrinnan Rudow sysselsatt med något bro-
deri och hennes son Karl utsträckt på en
Chaiselongue. Han stiger raskt upp, när han
ser sin syster inkomma med en gäst. Karl
Rudow påminner mycket om Cecilia, och de
tre syskonen hafva en påfallande likhet med
modern, en dam, engelska till börden, med
förnämt utseende och ett älskvärdt, intagande
sätt. De hafva alla samma- vackra, bruna
ögon och mjuka, melodiska tonfall.
Presentationen försiggår; Cecilia omtalar,
huru de träffats, och såväl friherrinnan som
Karl äro förtjusta öfver detta afbrott uti det
något enformiga badlifvet, ty de lefva ute-
slutande för sig själfva och hafva ej någon
gemenskap med de, för resten mycket fåta-
liga, badgästerna.
CForts. och slut i nästa n:r.)
I baltiden.
är snön täcker ängarnas blommor och
solen vänder sitt strålande ansikte
ifrån oss för att lysa öfver lyckligare trakter,
sluta sig andra blommor till prydliga kran-
sar, och i ljusens och gaslågornas sken bildar
den blomstrande ungdomen glänsande led,
vackrare än alla ängars och trädgårdars blom-
sterkransar.
Jag tycker om baler och dans, jag förne-
kar det ingalunda. Jag sitter gärna som-
åskådarinna och betraktar de unga flickorna,
som med blommor i det glänsande håret se
så glada, så harmlösa, så muntra ut.
Stränga moralister fördöma dansen och
kalla den ett ohelsosamt och osedligt nöje.
Andra påstå, att det är den tänkande män-
niskan ovärdigt att tanklöst sno rundt som
en boll eller snurra, och i allt detta kan ju
ligga någon sanning.
Ett omåttligt dansande är för visso ohelso-
samt, och mången klandervärd känsla kan
utveckla sig i den så oskyldigt dansande
ungmöns bröst: afund gentemot den vackrare
och mera firade systern, fåfänga och öfver-
mod öfver egen skönhet, öfverdrifven upp-
skattning af ett flyktigt nöje.
Dessa känslor kunna uppstå, men det är
ingen absolut nödvändighet, att de skola göra
det. — Dem renom är allting rent, heter
det, och bland de glada, smyckade, i ung-
domens fägring blomstrande tärnorna, som
finna nöje i dansen, äro väl de flesta harm-
lösa och goda. Där dansen utvecklar afund,
fåfänga och högmod, skulle sannolikt dessa
känslor slå grodd och växa äfven utan den-
samma, ty ogräset i själen är såsom ogräset
på marken, det behöfver ingen särskild ans
och har bevingade frön, som föra det genom
luften, ja, genom stängda dörrar. Det har
långa rötter, och lika lätt som det gror,
lika svårt är det att utrota. Den, som tad-
lar dans och baler och anser dem som ett
fördärf för kvinnokönet, måste äfven klandra
och fördöma många andra saker. Ja, och
skulle man än utrota alla nöjen från jorden,
skulle dygden därför icke bli större. Bland
puritaner och pietister, bakom klostermurarne
och i Vestatemplen ha passionen och ond-
skan funnits, liksom hjärtats renhet och god-
het. Det goda är, Gud ske lof, en planta,
som kan slå rot i hvarje jordmån, liksom
den äfven behöfver vårdas i hvarje jordmån.
Människan har dansat, dansar och skall
dansa i alla väderstreck, hos alla nationer, i
alla tider.
Hos många folkslag höra dansen till den
religiösa kulten, hos de flesta är den ett na-
turligt uttryck af glädje, och just såsom så-
dant ser jag den så gärna.
Våra blaserade ynglingar förakta och und-
vika mycket ofta att dansa. Icke emedan
de hafva något bättre att göra, något större
att betänka, något värdigare att uträtta, nej,
ty värr! De sitta under dansen hällre vid
glaset eller spelbordet. Men den kvinliga
ungdomen tycker om dans, och de flesta un-
ga flickor skulle oskyldigt och gladt dansa
med hvarandra, om seden tilläte det.
Det egentliga behaget i dansen ligger i den
rytmiska rörelsen. Är ej ett blommande träd
vackrast, när vestanvinden sätter dess grenar
i rörelse, är ej ett sädesfält skönast, då det
böljar för de friska morgonfläktarne?
Men glädjen i dansen är kort och flyktig.
Endast några år, och blommorna, som nu
bilda den förtjusande krans, vi kalla bal, ha
blommat ut, andra ha utvecklat sig ur knop-
pens omhölje, medan de från i dag, som unga
fruar eller gamla ungmör, gärna eller ogärna
sluta sig till åskådarne.
Efter konfirmationen låter man den unga
flickan göra sitt inträde i balsalen och be-
traktar den på visst sätt som hennes inträde
i de vuxnas lif.
Men detta är ett misstag. Balens fröjder
är den oskuldsfulla ungdomens sista fröjder
— först med utträdet ur de dansandes skara
börjar inträdet i det egentliga kvinliga lifvet.
De späda gestalterna, som sväfva förbi
oss med blommor i håret, fira endast
bortläggandet af barnskorna. ’ Låt dem dansa.
Tiden, då de kunna få det, är kort, och lif-
vets allvar står redan vid balsalens dörr,
väntande på en hvai utaf dem för att räcka
dem handen, antingen i form af familjesor-
ger eller den ogiftas hårda ensamhet.
Men hvarje face af lifvet skall föra den
tänkande människan vidare i hennes sedliga
och andliga utveckling, och äfven ungdomens
flyktiga tid, under hvilken dansen var tillåten,
kan göra det, naturligtvis under förutsättning,
att den är naturlig och oskyldig. Den tad-
lade balsalen är på mer än ett sätt för yng-
lingen och flickan en dygdens och förståndets
skola —• gören den blott till en sådan, I
förståndiga mödrar, nyttjen den blott allvar-
ligt, I glada döttrar.
I balsalen kan skönheten lära sig behandla
sin af naturen mindre gynnade syster med
naturlig vänlighet, och hon skall göra det.
Den mindre vackra kan lära sig öfvervinna
den groende afunden. Alla kunna lära sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
