Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 12. 21 mars 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1890 I DU N 135
att utan tafatthet röra sig bland människor,
att njuta af den tillåtna glädjen med mätta
och att, utan koketteri och beräkning, otvun-
get, men med tillbörlig tillbakadragenhet, um-
gås med det andra könet.
Därför ännu en gäng: lätom oss unna
ungdomen dess glädje!
Ju/ie B.
Damernas dag.
Ett litet kåseri frän riksdagsläktarne.
g
ära kusin Elsa, du har sä många gån-
ger uttryckt som din oförgripliga me-
ning, att det skulle vara så »festligt» att
en gång få komma upp och se, hur »farbrö-
derna» ha det på riksdagen, och redan se’n
länge vidtalat mig att bli din ciceron vid
lämpligt tillfälle. Nåväl — ett lämpligare
tillfälle än i dag kan du ej gärna önska dig!
En damernas dag! — en kvinnosak skall få
sitt öde afgjordt, och »farbror» F. T. Borg,
en gammal det täcka könets riddare och dess
intressens förkämpe, skall slå sitt stora slag
för den kvinliga äktenskapsålderns höjande
från 15 till 21 år.
Ja, du har ju redan sett i Idun, på hvilka
grunder och med hvilka skäl han vill kämpa
för sin sak. Om du delar hans uppfattning,
det har jag inte vågat fråga dig. Det kan
ju ges så många rent personliga hänsyn.
Men att du respekterar det ärliga syftet —
åh, du vet nog hvilken hög tanke jag har
om ditt lilla hjärtas instinkt.
Så — godt — du har redan hatt och
kappa på, din långa boa, som klär dig så
förtjusande, den lilla mjuka muffen af yfvig
lo. Det är ett vårväder för öfrigt, luften är
hög och klar, och öfver Riddarholmen ligger
bländande solljus, som kommer kyrkans kop-
partak att glöda likt eld och obarmhertigt
blottar de gamla ämbetsverkens förfallna
skröplighet.
I sällskap med Riddarholmskyrkan —
förnäm granne! — ligger så den byggnad,
där Sveriges öden hvälfvas af Sveriges delege-
rade — vårt riksdagshus. Nu är det visser-
ligen utdömdt, och om vi lefva, du och jag,
få vi kanske en gång följas åt till ett plenum
midt i bruset mellan Norrströms flodarmar;
men i dag ännu svajar den tretungade flag-
gan öfver detta gamla tak, och den bistre
militärposten bevakar ingången i Riddar-
holmskyrkans skugga.
Först en fransysk visit i andra kammaren,
för att vi sedan må få god tid att dröja i
den första, dit naturligtvis dagens intresse
främst koncentrerar sig, då det är här motio-
nären själf kommer att kämpa för sin sak.
Yi stiga ut på underhusets referentläktare —
ty när du sällskapar med en tidningsman,
kan en slik undantagsförroån komma dig till
godo. Annars får du vackert-nöjas med den
vanliga åhörarläktaren, där trängseln dock
gemenligen plägar vara ganska besvärlig och
där värmen »står högt i tak».
Du tittar nyfiket fram öfver barrièren, och
djupt under dig glänsa »farbrödernas» kala
hjässor i snörräta linier likt en plantering
frodiga champignoner, ordnade på rad. Jag
vet inte, hvarpå det beror, men i andra kam-
maren hålla sig medlemmarne ganska ordent-
ligt på sina platser under debatten, då du
däremot strax i den första skall finna, att
hvari nu än den »parlamentariska ordningen»
består -— icke är det i en ordning till rum-
met.
Sannerligen — vi kommo just i grefvens
tid! Talmannen, herr Wijk, uppe å estraden
höjer sin väldiga klubba till besegling -å en
vanlig s. k. »bordläggning», och nu stiger
den föredragande notarien fram och uppläser
med ljudelig stämma den Borgska motionen.
Som du känner, har frågan så till vida kom-
mit baklänges in i riksdagen, att det förbe-
redande lagutskottet utan vidare afstyrkt den.
Och icke kunna vi hemta mycken förhopp-
ning om dess framgång ur minen i de väl-
vise gubbarnes trumpna anleten.
Ack nej, vi bedrogo oss ej! Att aflifnings-
processen dock skulle göras så kort och utan
alla förmildrande ceremonier — det hade du
knappast förmodat, Eller hvad menade den
mörka skuggan, som för ett ögonblick drog
öfver dina vackra ögon, kusin Elsa, annat
än det — nog voro väl dock våra intressen
en liten smula större affär värda?!
Fem minuter — en enda ropandes röst i
öknen, en enda stackars vanmäktig, minuts-
lång protest —- och herr Borgs välmenande
motion var hvad man på konstspråket kallar
»strypt» — strypt med »acklamation» — i
Sveriges riksdags andra kammare.
v *
-Î-
Ny tablå och dock densamma. Du har
rätt: interiören till sina stora drag är ju täm-
ligen liknande! Samma hvitmenade, tvålofts-
höga sal, samma snörräta rader af rödklädda
karmstolar och gulbetsade pulpeter med smäl-
lande klaffar, öfver våra hufvuden samma
sväfvande glasballonger för de elektriska båg-
lampor, som i mörka tider sprida ljus i för-
handlingarna, och samma evigt brinnande gas-
lanterniner, som påstås sörja för luftvexlingen.
Men se’n de första ytliga intrycken förgått,
finner du snart väsentliga skiljaktigheter.
Det ligger en annan norm öfver typerna där
nere, och det råder ett annat lif ibland dem.
Borgarens och odalmannens breda, trygga
drag ha förändrats i ämbetsmannens, militä-
rens, aristokratens mer förfinade och skärpta,
det godmodiga och tvärsäkra lugn, som å
den andra sidan rådde, finnes ej längre åter.
Det hvilar en viss nervositet öfver det hela.
Få ha lugn att förbli på sina platser Man
promenerar fram och åter öfver den ljud-
dämpande brysseln, man samlas i grupper här
och hvar, konverserar lågmäldt, diskuterar
man och man emellan och sprides på nytt,
allt under det förhandlingarna gå sin jämna
gång och de uppträdande, i regel tämligen
opåhörda, spilla sin bevisföring — för tal-
mannen och stenograferna. Yi befinna oss i
första kammaren.
Se dig omkring på läktaren; åhörarnes och
tidningsreferenternas äro här sammanslagna till
en, fastän med åtskilda platser. Afdelnin-
gen för de uteslutande åhörande är tätt pac-
kad — mest damer! I allmänhet visar en
god del af hufvudstadens täcka kön ett lif-
ligt intresse för riksdagens förhandlingar ge-
nom talrik närvaro; men i dag är det tyd-
ligt, att frågan särskildt lockat genom sitt
speciella kvinnointresse.
De tråkiga bränvinsdiskussionerna dra långt
ut, men vi begagna tiden till att orientera
oss. Och — ändtligen är dock ögonblicket
inne!
Det går en susning af vaknande intresse
öfver den församlade menigheten, man reser
sig bakom oss för att bättre se, och ur långt
fördolda kappfickor och hemliga tunikaveck
smygas fram koketta små fruntimmerskikare
i perlemor och elfenben, som riktas i nyfiken
förväntan mot talarplatsen å estraden.
Men hvar, hvar ha vi då herr Borg, hvi-
skas och frågas. Ett ögonblicks tålamod
ännu. Han reser sig redan från sin plats
nere i församlingen, där han lugnt inväntat
det afgörande ögonblicket, och nu — nu står
han där framme!
Ah, det är ju en ståtlig skickelse, denna
reslige gubbgestalt med det hvita, rikt yfviga
håret och det vackra, tvärklippta helskägget.
Han börjar sitt anförande, och allt efter som
Orden och tankarne rycka honom med, kommer
det både värme och hänförelse i hans röst
och en beherskad, måttfull liflighet i hans
gester, som ovilkorligen taga åhörarne med
sig — åtminstone uppe å läktaren.
’ Ty kollegorna där nere, de besvära sig då
ieke stort att följa med hans ord. Man språ-
kar ogeneradt vidare, om ditt och datt, om
Gud hvet hvad, och gör sig så »morsomt»
som möjligt! Vid en del pointer — jag,
vill ej säga hvilka! — finner man saken
lustig. Och naturligtvis, ’då den är lustig,
så skrattar man . . .
Herr Borg förmenar dock, att man må
hysa hvilken uppfattning i frågan som hälst,
är den till sin art af en sådan social
vikt, af ett sådant djupt kulturintresse, att
den borde höra till en af de allvarligaste,
en representation kap få att behandla. Kan
någon verkligen pC allvar påstå, att en 15
års flicka eger tillräcklig utbildning för att
stifta familj och fostra barn? Lagutskottet
har sagt, att kvinnan kan påräkna mannens
ledning i sin utveckling. Detta är dock icke
det rätta sättet att betrakta mannens och
kvinnans iubördesförhållande. Kvinnan bör
väl icke närma sig mannen som ett barn,
som behöfver stöd och ledning, utan som en
mogen, själfständig varelse. Och som ytter-
ligare stöd för sin motion och den däri ut-
talade meningen anför herr Borg uttalanden
af erkända auktoriteter på detta område,
prof. Seved Ribbing m. fl., hvilka beröra
den fysiska sidan af frågan och framhålla
vådan af för tidiga äktenskap.
Efter detta yttra sig verkligen ett par ta-
lare, biskop Billing och generaldirektör Al-
mén, så till vida för motionen, att de er-
känna dess innebörd af sanning och förorda
ett förmedlingsförslag — men intet hjälper!
Andra yrka afslag, bland dessa den »store»
landshöfdingen, herr Bergström. Och när
slutligen diskussionen förklaras afslutad, och
den långa strömmen af svarta rockar böljar
förbi talmansplatsen, hvar och en aflemnande
sin lilla sedel, sitt afgörande ja eller nej, be-
finnes det, att 48 röster afgå med neder-
lagets seger — nederlag för herr Borgs mo-
tion, förståendevis — under det 46 yrka på
frågans återförvisande till det förberedande
utskottet för en något grundligare utredning.
En liten svag skymt af hopp för vår snälle
»Helsingborgsfarbroders» mening kunna vi ju
dock, kära kusin Elsa, leta ut i den om-
ständigheten, att en så pass stark minoritet
till sistone ansåg den värd ett mindre lätt-
vindligt öde, och föll den, så föll den dock
»framlänges», som termen lyder. Och där-
för torde nog herr Borg, som är känd för
att vara en karl, den där ej ger tappt i en
ärlig strid efter första dusten, komma åter,
när tid randas, och kommer han igen, då
råkas äfven vi på nytt där uppe — eller hur,
Elsa? — du och din egen tillgifne
kusin Johan.
Wt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
