Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 12. 21 mars 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
136 I DU N 1890
Mat och matlagning.
För Idun af 0. H. O.
B
olien om, såsom vi i vår föregående upp-
sats (Idun n:r 7) visade, »för mycket
och för litet skämmer allt», så finnes där-
jämte en hel hop andra omständigheter, hvil-
ka vi måste taga med i räkningen, då det
gäller att af mat och matlagning draga all
den vinst och nytta, en god och klok hushåll-
ning bjuder oss. Yi måste nämligen i allra
första rummet ihågkomma, att endast den föda,
våra matsmältningsorgan verkligen smälta,
kommer vår kropp till godo, men att allt,’
som icke smältes, är, med afseende på krop-
pens näring, som om det aldrig anrättats och
förtärts. Egna vi vederbörlig uppmärksam-
het åt denna fundamentalsanning, följer ock-
så, att vi böra söka underhålla våra matsmält-
ningsverktyg i ett sådant skick, att de icke
slitas alltför hastigt, underkastas en alltför
hård medfart eller rent af misshandlas.
Hvaije synd vi begå mot denna regel häm-
nar sig svårt, och då vårt syndaregister i
detta hänseende lupit upp till en viss grad,
som visserligen för olika individer kan vara
ganska olika, uteblir straffet aldrig, och vi
hemsökas af alla dessa rubbningar i vår or-
ganisms välbefinnande, som börjande med mat-
lustens aftagande genomlöpa hela skalan af
oordningar i matsmältningen och i nervsyste-
met, hvilka nedstämma lynnet, förbittra lif-
vet och till och med kunna göra det outhärd-
ligt. Mången grymhet och stor orättvisa har
sålunda haft sin grund i matsmältningsrubb-
ningar; Voltaires påstående, att Bartolomeus-
nattens fasor hade till bidragande orsak, att
Carl IX af Frankrike led af svår förstopp-
ning, har verkligen mycken sannolikhet för
sig, och själfmord till följd af försummade
inälfskatarrer äro tyvärr icke alltför sällsynta.
Hvem har icke hört talas om hypokon-
drien, detta svarta spöke, som fördystrar en
människas hela tillvaro, gör henne omöjlig
för allt umgänge med sina medmänniskor
och till en plåga för sig själf? Hvem har
i våra dagar icke hört klagomålen öfver den
växande nervsvagheten och nervretligheten?
Därmed vare visserligen icke sagdt, att dessa
båda plågoandar hafva uteslutande sin grund
i oordningar i matsmältningsverksamheten, men
säkert är, att dylika oordningar i icke ringa
grad bidraga till att förhöja deras plågsamma
verkningar. Icke utan skäl sjunger en fransk
skald, Dorat:
»Hur smälter ni? med skäl det frågas;
Om illa, jämmerligt ni plågas
Och fröjd och gamman eder svika
Och bort till sagolandet vika ;
Kan snille älskvärdhet medföra,
Så kan blott magen lycklig göra.»
Nu torde säkerligen mången af mina ärade
läsarinnor icke vilja gå in på den mening,
Dorat här uttalar, och vi vilja visst icke hel-
ler påslå, att lifvets lycka uteslutande ligger
i en god matsmältning, ehuru det ingalunda
kan nekas, att en sådan icke litet bidrager
till att njuta af lifvet.
 andra sidan säger en tysk läkare och
framstående forskare vid namn Seigel följande
tänkvärda ord, som hafva en djup psykolo-
gisk betydelse:
»Såsom de dödlige nu en gång. äro beskaf-
fade, skulle de helt säkert vara missbelåtna
med en helt och hållet smältbar föda, af
hvilken matsmältningsorganen icke kvarlem-
nade något till bildande af dessa biprodukter,
hvilkas fysiska beskaffenhet hos en vid gröfre
kost vau mänuiska väcker afund hos hvarje
hypokonder, som trots sitt rikhaltiga, fina
kök icke lyckas nära sig väl och undgå de
oupphörligt växlande ytterligheterna af för-
stoppning och diarrhé.» Till en sund mat-
smältning och därmed sammanhängande rik-
tig och beståndaude kroppsnäring hör därför
också det regelbundna aflägsnandet af mat-
smältningens återstoder, hvilka genom sin form
och sin massa verkligen lemna en tillfreds-
ställande känsla af önskad- lättnad.
Af daglig erfarenhet veta vi, hvilket infly-
tande hvarje människas personliga förhållan-
den, sinnesstämning, ålder och kön utöfva på
födans smältbarhet. Det är icke osannolikt,
att kroppens behof af eller tillgång på de
olika näringsämnena förmår påverka deras
uppsugning ur tarmkanalen. Säkert är, att
kroppens större behof af föda hos människor
som arbeta strängt och långvarigt, äfven höjer
hans förmåga att tillgodogöra sig månget slags
föda; vid kroppsrörelse smältas lättare och
fullständigare hårdsmälta födoämnen än vid
ett stillasittande lefnadssätt, och mången an-
rättning, som under andra omständigheter
skulle hårdt tynga på matsmältningen, för-
drages rätt väl på resor. Men icke blott
kroppsarbete och stark rörelse, utan äfven
långvarigt talande, sjungande och all hjärnans
verksamhet, den må föranledas af tänkande
eller af glädjens och hoppets upplifvande sin-
nesrörelser, höja näringsbehofvet. Därnäst
göra sig väderlekens inflytanden gällande. Då
luften är kall, förbruka vi mera af våra
kroppsämnen och behöfva i ty följd också
rikligare föda, hvarför äfven näringsbehofvet
vintertiden är större än under sommarvärmen.
Äfven luftens renhet befordrar icke litet nä-
rings-, förbruknings- och afsöndringsförlop-
pen i vår kropp, alldenstuud den befordrar
andhemtningen och den i lungorna försiggå-
ende omsättningen af syre och kolsyra. Till-
räckliga bevis härför hafva vi i den utmärkta
matlust, som människan erhåller i höga bergs-
trakter eller vid hafskusten och till sjös.
Den rena, friska luftens inflytande sträc-
ker sig. äfven in i våra rum och inatsalar.
I luftiga, väl vädrade rum är gästernas mat-
lust större, än om luftväxling saknas. Denna
omständighet gifver oss en vink, som sjuk-
vårdare alltid borde följa lika samvetsgrannt
till fromma för den sjuke, soin värdshus- och
hotellvärdar följa den till fromma för sin
kassa. Man kan bestämdt icke på ett bättre
sätt hindra en sjuk eller tillfrisknande från
att få någon matlust än genom att låta ho-
nom eller henne vistas i en fördärfvad och
allt för oren luft.
I våra stora städer med all den fattigdom,
som råder i dem se, vi också afskräckande
exempel på verkan af dålig och förskämd
luft på matlusten och matsmältningen hos
de afmagrade, bleka barn och kvinnor och
äfven män, som tillbringa sina dagar i illa
vädrade arbetslokaler, nätterna i illa upp-
värmda, illa vädrade och stundom äfven öf-
verbefolkade rum. Därvid spelar, noga taget,
själfva födan, förutsatt att den icke är allt
för illa tillredd, en underordnad roll, och
vi må aldrig förgäta, att människan lättare hjäl-
per sig fram med grof och enkel kost än
utan tillgång till ren och frisk luft.
(Forts.)
Kvinnorna styra oss, därför böra vi söka
göra dem fullkomliga. Ju insiktsfullare de
äro, dess upplystare blifva vi. Af kvinnans
odling beror mannens vishet. Sheridan.
Kokett.
»M°n är kokett», är ett yttrande man bra
elfe«® ofta får höra. Men hvad menas då
med en kokett? Jo, det är en kvinna, som
genom sin toalett, sina väl beräknade rörel-
ser, blickar, ord och småleenden söker spänna
så många manliga individer som möjligt för
sin triumfvagn. Icke sannt?
En kokett är fullkomligt medveten om sin
makt, hon vet, hvilken färg, som kläder henne
bäst, hur hon skall kamma sitt hår; hon
förstår att placera en rosett, ett smycke, ett
band, så att de åstadkomma förvånande
effekt, hon kan utveckla den mest retsamt
förtjusande nyckfullhet och är alltid kall som
is och leende älskvärd just i rätta ögon-
blicket.
»En_kvinna, som ej är kokett, är tråkig,»
yttrade en gång en herre, »n. b. om hon ej
är allt för gammal och ful.»
Hade han rätt?
Jag vet icke, men jag vet, att det ligger
i kvinnans natur att vilja behaga, och jag
vet också, att kvinnorna ej borde vara så
redo att uttala förkastelsedomen öfver en lyck-
ligare medsyster med de ordenr »hon är för-
färligt kokett.»
Mina damer, jag undrar om icke den gamla
svenska afunden sticker fram en smula? I
voren kanske lika »koketta» som hon, om I
kunden — men »de äro sura» sa’ räfven.
»Hon är förfärligt kokett», sägen I med en
ton, som hade hon öfverträdt alla tio buden
på en gång. Hon kände sin tjusarmakt, och
hon begagnade den — var det felet så stort?
Kommen ihåg, mina damer, det är mänsk-
ligt att fela, men gudomligt att förlåta. För-
låten henne, att hon är en firad kokett!
Hvem vet dessutom, hvad som gjorde henne
därtill. Kanske döljes under baldrottniugens
glänsande, kalla, flärdfulla yta ett varmt
hjärta, kanske dölja de leende läpparne, de
blixtrande ögonen ett blödande sår, ett bit-
tert aggande minne, en smärtsamt bekämpad
kärlek. Hvem vet? Dömen därför ej en
kokett allt för hårdt ! Vera.
Teater och musik.
Kungl. operan har återupptagit Rossinis melo-
diösa opera »Barberaren i Sevilla». Reprisen, kan
anses som synnerligen lyckad. Fröken Petrini,
hvilken här har sin andra debutroll, gjorde Rosi-
nas parti mycket förtjänstfullt, och om hon än ej
kan sägas i denna roll hafva lyckats fullt ut lika bra
som i Lakmés, så beror detta därpå, att den senare
antagligen bättre lämpar sig för hennes naturell. Hr
Strandberg sjöng Almavivas svåra koloraturparti
med den alltigenom goda musikaliska uppfattning,
som utmärker denne sångare. Hrr Strömberg, Lin-
den och Johansson som resp. Bartholo, Figaro och
Bazil förtjäna äfven loford.
K. Dramatiska teatern gaf i lördags för första
gången Strindbergs genialiska skådespel »Mäster
Olof». Direktionen förtjänar härför allmänhetens
tack. Detta skådespel borde vara stående på vår
främsta talscens spellista. — Utförandet var i
många delar förtjänstfullt. Hr Skånberg utförde
titelrollen på ett sätt, som vittnar synnerligen för-
delaktigt om denne unge skådespelares begåfning.
Han rönte ock välförtjänt erkännande härför. Bland
de öfriga böra särskildt framhållas fru Fahlman
och fröken Klcfberg som resp. Kristina och Mar-
gareta, bröderna Petris mor; likaså hrr Hillberg
och Bceckström som biskop Brask och domini-
kanermunken Mårten. Den senare var i all syn-
nerhet förträfflig. Hr Hillberg förtjänar särskildt
beröm för den goda iscensättningen af stycket. —
Författaren blef efter ridåns nedgång föremål för
lifliga ovationer och måste Here gånger framträda
och mottaga den fulltaliga publikens hyllning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
