Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 12. 21 mars 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1890 IDUN
Mâtiné gifves Maria bebâclelsedag â Dramatiska
teatern af den populäre och framstående skåde-
spelaren vid nämnda teater hr Ossian Hamrin.
Programmet upptager bland annat en nykompo-
nerad komisk scen och duett med kör och orkester
af Isidor Dannström, Ernst Lundquists 1-akts-
bagatell »Småflickor» (fruarna Hartman och Bæck-
ström) samt den välkända komedien »Sparlakans-
lexor» med hr Almlöf i hans gamla glansroll som
Mörk. 1 sistnämnda stycke medverka för öfrigt
hr Svante Hedin och malinégifvaren själf.
Iduns
Mode- och Mönstertidning
har slagit sq an och blifvit så väl mottagen,
att första kvartalets alla nummer af den mer
än 10,000 exemplar starka upplagan äro to-
talt utgångna och ej vidare kunna anskaffas
_ För att tillmötesgå från många håll utta-
lade önskningar vilja vi beträffande Mode- och
Mönstertidningen göra
följande medgifvande :
De af Iduns prenumeranter, som för längre
tid än årets första kvartal prenumererat på
Idun ensam (utan Modetidningen), men livilka
från och med aprilkvartalet äfven önska få
Iduns Mode- och Mönstertidning, utan att be-
höfva för densamma erlägga den högre afgif-
len (kr. 3: 75 till årets slut), böra gå till
väga på följande sätt fcr att erhålla Mode-
tidningen för den lägre (= halfva) afgiften:
Prenumereren på Iduns Mode- och Mönstertid-
ning vid närmaste postanstalt och erläggen den
högre afgiften (för 3/4 år 3: 75, 1/2 år 2: 50,
1/4 år 1: 25) samt insänden prenumerations-
kvittot till Iduns Redaktion, så återsända vi
med omgående till Eder halfva afgiften (med
afdrag af postportot). Detta är det enda
sätt, hvarpå de, som prenumererat på Idun
ensam, kunna erhålla Modetidningen till det
för Iduns abonnenter afsedda lägre priset.
Posttjänstemännen måste nämligen hålla sig
till den utfärdade postlaxan, och där slår före-
skrifvet, att prenumeration skall ske på en
gång ä båda tidningarna, för att Modetidnin-
gens lägre pris skall erhållas.
Därför böra ock de, hvilkas prenumeration
utgår med innevarande kvartal, skyndsamt för-
nya densamma samt då på en gång prenume-
rera å båda tidningarna, på det de må komma
i åtnjutande af Modetidningens lägre pris (65
öre pr kvartal, 1: 25 för 1/2 år, 1: 90 för
3/4 år).
Märken väl: Ofvanstående medgifvandc
gäller endast för dem, som verkställa prenu-
merationen före innevarande månads utgång.
Och ju förr gjj-enumerationen sker, dess säkrare
ären I alt erhålla alla nummer. Sena prenu-
meranter riskera alltid att gå miste om ett
eller annat nummer, alldenstund upplagan är
begränsad.
Profnummer af Modetidningen kunna er-
hållas, om ett 4-öres frimärke insändes jämte
namn och adress.
D®?"“ Det är af vigt att skyndsamt förnya
prenumerationen. ~
Iduns Redaktion.
¥
Kräslighet misskläder ingalunda kvinnorna;
den är gynnsam för skönheten.
Brillant Savarin.
Striden om hjärtan.
Ur ett kvinnolifs historia
af
Johan Nordling.
1.
»Ur puppan».
j^mjet var eu tidig vårmorgon i slutet’af maj. So-
fsr len stod redan högt på himmelen, och där
dess strålar silade sig igenom den jungfruligt späda
grönska, som likt en lätt florsslöja svepte sig om
grenverket till de ståtliga lindarne på Stjärne-
holms parkterrass, ångade markens fuktighet upp
som en genomskinlig solrök, hvitken af morgon-
brisen blåstes ut öfver saltsjöfjärden, afkyldes och
följ ned på nytt i ett fint duggregn...
Öfver det stora adelsgodset hvilade en förnäm
tystnad. På slottsbyggnadens hvita fasad voro
ännu de gröna spjälluckorna slutna för hela raden
af fönster, liksom blundade den med alla sina
ögon. Högst upp i det egendomliga, tvåspetsade
tornet öfver portiken glödde det gamla urets kop-
partafla som af eld.
Så rasslade och knäppte det plötsligt af rostiga
kettingar och hjul inom det. Det var »varseln»,
som Sonja brukade kalla det. Och 3 minuter efter
— det slog icke fel — lyftes hammaren under tak-
hufven och förkunnade för godsets folk den nya
arbetsdagens ingång med fem taktjämna slag, som
i den tysta morgonstunden gåfvo genljud tvärs
öfver den vida fjärden ända borta i »Trollberget».
I samma ögonblick knarrade en låg liten bak-
dörr i den venstra flygeln, och en ung flicka, iklädd
riddräkt, steg ut pä borggården. Hon gick med
snabba steg fram mot den breda trappan, som
ledde ned från den öfre gården till parkterassen,
och i det hon med ena handen höll upp den långa
ridklädningen framför sig, piskade hon käckt de
glänsande slöfvelskaften med sitt ridspö.
Där nere under lindarnas kronor, glänste fjär-
dens vatten emot henne, blinkande som af pal-
jetter i guld; åt venster sträckte sig den vidtom-
fattaude parkens slrandlinie, en buktig vägg af
vårlig grönska, förtonande i den späda vegetatio-
nens delikata nyanser; den ljumma luften sjöng
af otaliga fåglars kvitter. Den unga flickan stan-
nade betagen, kastade det trotsiga lilla hufvudet
bakut och andades girigt och djupt.
»Så är jag då åter här, ändlligen åter,» utbrast
hon högt.
I stallet sysslade gamle John som bäst med att
rykta »Daphne», då Sonja Stjärne med ens stod
på tröskeln. Den gråskäggige stallknekten hade
så när tappat ryktborsten i förbluffelsen.
»Nej, hvad ser jag — fröken Sonja. Är fröken
Sonja redan uppe!»
»Ja visst! En god morgon, John,» svarar hon
gladt. »Kan man väl sofva en sådan dag som
denna, den första dagen på den nya sommaren.»
»Det kan nog så vara; men — men — jag tänkte,
att en sådan liten fröken skutte vara trött efter
resan, jag,» menade John och strök bort ett vän-
ligt grin och en tuggbuss ur mungipan med afvig-
sidan af handen.
»Ah, den resan är väl ingen Romresa. Några
timmars bekväm järnvägsfärd — klockan 3 i Stock-
holm och klockan 9 här.»
Sonja steg upp i spiltan och strök Daphnes fina
hals med sin behandskade lilla hand. Det ädla
djuret, den unga flickans största favorit och en
gåfva af hennes far, vände de stora kloka ögonen
emot henne och lade smeksamt hufvudet mot sin
herskarinnas skuldra.
»Så roligt att åter få vara tillsammans, du
Daphne. Nu skota vi riktigt svärma om i skog
och mark!»
»Men fröken tänker väl inte ut och rida ensam
heller,» invänder John med bestört stämma.
»Jo visst. Pappa ville jag ej låta väcka så ti-
digt, för han kan nog behöfva hvila på resan.
Och ensam är jag inte i sällskap med min kära
Daphne. Skynda du nu bara på, John!»
»Nej, vet fröken Sonja, fröken får förlåta mig,
men det vågar jag inte, aldrig i världen,» utbrister
den gamle trotjänaren i ifrigaste förskräckelse.
»Grefven skulle aldrig ursäkta mig det. Han skulle
aldrig tillåta det. Jag vågar det sannerligen inte!»
»Se så, John, var nu inte barnslig,» sade Sonja
med en obeskrifligt småförståndig min, som tog
sig helt lustig ut på det unga vackra ansiktet.
»Jag är ingen barnunge längre; jag fyller sjutton
år i dag, och pappa har alltid sagt, att då, när
137
jag blir sjutton år, då är jag en stor dam. Och
därför vill jag ock behandlas så. — Gå nu efter
sadeln, så slutar jag själf ryktningen.»
Och utan vidare ryckte den unga damen borsten
ur Johns hand, sköt honom ul ur spiltan och full-
bordade Daphnes morgontoalett med en kraft och
skicklighet, som skvallrade om, att fröken Sonja
visserligen ej för första gången tog i en rykl-
skrapa.
Motsträfvigt och suckande gick John efter sadel
och betsel, allt under det han ideligen ruskade på
sitt stora grålurfviga hufvud, halfhögt muttrande
för sig själf: »Sjutton år, ja, herre Gud, hvad ti-
den går.» — »Sjutton år, jo, det är just skönt
förstånd på ungdomen i de tiderna.» — »Det här
går aldrig bra, går aldrig bra!»
Men Sonja skrattade honom helt muntert midt
upp i talet, och han kunde ej i längden stå emot
»den kära frökens» glada pladder och bruna, vän-
liga ögon. Inom några minuter stod Daphne, glän-
sande och fnysande, -.ute på stallplanen ; hej —
lätt som en fjäder svingade sig Sonja i sadeln från
Johns kraftiga hand, och i ystra krumsprång bar
det i väg efter strandvägen, under det ryttannnan
på långt håll svängde sin jockeymössa till trö-
stande afsked åt stackars John.
Och den gamle hästkarlen kunde, trots all sin
farhåga, ej undertrycka ett leende af stolt bifall,
då hon försvann ur hans åsyn i kröken nere vid
ångbåtsbryggan.
»Oj, oj, den Daphne —jag är alls inte lugn för
det djuret, hon har sitt lynne för sig. Men som
en hel karl rider hon, det söta guds barnet; jag
gjorde det sannerligen inte bättre själf.»
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
