Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 14. 4 april 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
160 IDUN 1890
alla »affaires de coeur» och har fått ordet
om sig att vara en hjärtlös varelse.
Men hon har börjat förlora något utaf sin
aplomb; hennes öfvertygelse börjar att rub-
bas, och emellanåt finner hon sig hågad att
betrakta Resen, som hon anar vara orsaken
härtill, såsom sin personliga fiende.
Rudows och Resen hafva nu varit tillsam-
mans uti tre veckor; om åtta dagar skola de
förra lemna badorten.
Resen stadfästes allt mera uti sitt beslut
att, söka vinna Cecilia och denna har börjat
erkänna för sig själf, att hon hyser ett ovan-
ligt intresse för honom, men ännu hafva inga
preliminärer gjorts från någonderas sida, och
sålunda stå sakerna, en solig eftermiddag, då
de sitta vid hafsstranden i klippornas skugga.
Konversationen går trögt. Alla tyckas
njuta utaf sitt »dolce far niente», utom Flossy,
som i röda strumpor och hvit klädning lik-
nar en stork, och som vandrar invid vattnet
för att med ett segelgarn och en hvit sten
försöka förmå några krabbor att låta fånga sig.
Carl har inrättat det på det komfortablaste
med hufvudet på sin moders knä och har
dragit hennes arbetspåse för ansiktet samt
sofver. Friherrinnan är djupt intresserad utaf
sin engelska roman.
Resen ligger också utsträckt, med hufvudet
hvilande på Cecilias klädningsfåll, som han
obemärkt dragit till sig.
Han hör hennes hjärta slå, han lyssnar
till hvarje andetag och hör läderbältet kring
hennes midja knäppa därvid; han inandas
den svaga violdoften, som strömmar från hen-
nes klädning, och fattas af en vansinnig läng-
tan att taga henne uti sina armar och fly
bort, långt bort härifrån. Han suckar otåligt.
»Hvarför suckar ni, baron?» frågar Cecilia,
som därigenom väckts ur sina tankar.
»Coeur content soupire souvent,» dekla-
merar han med patos och reser sig upp i
sittande ställning ; han gifver Cecilia en så
längtansfull blick, att hon rodnar och vänder
bort hufvudet. Hon har suttit och betraktat
honom medan han slumrade, som hon trodde,
och har haft en nästan obetvinglig lust att
smekande stryka sin hand öfver hans hår.
I detta ögonblick höres fröken Flossy upp-
stämma en jubelsång, som förkunnar, att nå-
gra krabbor med list blifvit lockade ur det
våta, och hon kommer ilande för att trium-
ferande visa sitt byte för Resen.
»Skola vi ro ut?» föreslår denne plötsligt.
Friherrinnan och Carl, som hvar och en på
sitt sätt njuta utaf sin sysselsättning, afböja
förslaget och Flossy har, uppeldad utaf sin
framgång, redan återvändt till sin krabbfångst,
men Cecilia, som återfått en plötslig säkerhet,
säger, att hon vill följa med. Detta är nu
alldeles, hvad Resen önskat och beräknat.
Cecilia etablerar sig vid rodret, och båten gli-
der snabbt på vattnet, framskjuten utaf Re-
sens jämna, kraftiga årtag.
»Er arm är alldeles återställd nu,» me-
nar Cecilia, beundrande hans styrka.
»Fröken Cecilia,» ber Resen, »sjung någon-
ting ! »
Cecilia har en behaglig mezzosopran samt
frågar nådigt hvad han önskar höra.
»Ack, sjung m:me de Rothschilds: Si vous
n’avez rien à me dire!»
Hon efterkommer hans begäran.
De förblifva bägge tysta, en stund, plötsli-
gen ser hon upp, och deras blickar mötas.
»Cecilia!» hviskar han.
Hon sitter tyst; orörlig som en blixt har,
medar hon sjöng, det medvetande slagit henne,
att hon varit blind hitintills, ty nu fattar
hon, att hon älskar honom, älskar honom af
hela sitt hjärta och hela sin själ; men mot-
sägelseandan kommer också till henne; ännu
vill hon ej besegras.
Han böjer sig fram emot henne, tager
henne uti sina armar, en sekund till, och hans
läppar skola hvila mot hennes.
Hon känner blodet med en förut ej anad
glöd genomströmma ådrorna, allting svindlar
för hennes ögon och, med en sista kraftan-
strängning skjuter hon honom sakta bort.
»Baron, ni glömmer er!»
»Glömmer jag mig! Cecilia, jag älskar
er, ni vet ej, kan ej fatta, huru mycket jag
längtat att få säga er detta; ni kan ej förstå,
huru innerligt jag älskar er, min älskling, har
jag förolämpat er?» säger han afbrutet, osam-
manhängande, med rösten skälfvande af un-
dertryckt lidelse.
Men nu har Cecilia återfått sin jämnvikt
och beherskar så till vida situationen, att hon
fortfarande ej vill låta honom segra för
hastigt.
»Ni behagar skämta, baron, och på ett
mindre passande sätt,» säger hon torrt.
Resen bleknar. »Cecilia, ni vet, att det ej
är skämt; ni förstår, att det är allvar; min
kärlek till er är ingen känsla, som låter
drifva gäck med sig!»
»Baron Resen, låtom oss afbryta samtalet;
vill ni vara god att sätta mig i land; det
börjar blifva kyligt,» tillägger hon ironiskt.
Resen är utom sig.
»Jag ber er Cecilia, jag bönfaller, hör
mig ! »
»Baron!» hotade hon.
Men nu blifver Resen för omvexling or-
dentligt ond.
»Fröken Rudow,» säger han hastigt, »ni
betänker ej, att ni befinner er uti mitt våld,
här uti båten!»
Cecilia biter sig i läppen, men svarar oför-
skräckt: »Bahl än sedan; ni är ju gentleman!»
»Hm!» afbryter Resen, »det beror på,
hvad ni svarar, ty, Cecilia, jag har beslutat,
att ni skall svara mig, här genast, klart och
tydligt, om ni vill blifva min hustru eller ej!»
detta är oförståndigt af honom, ty nu är det
Cecilias tur att blifva ond.
»Ni vill tvinga mig! Nej, och tusen gån-
ger nej, säger jag, hellre dö!»
»Nå ja, som ni vill då,» säger Resen med
undergifvenhet, hvarpå han slungar årorna
och rodret långt ut på hafvet.
»Är ni vansinnig?»
»Alldeles ej,» upplyser Resen. »Nu får
ni er önskan uppfylld att hellre dö än blifva
min hustru, ty snart drifva vi utåt öppna
hafvet och ingen ser oss från stranden, så
att vi skola snart omkomma.» Detta sista
yttras med ett förhoppningsfullt tonfall, hvar-
efter han går och sätter sig i fören, tänder
en cigarett och stirrar i luften.
Ihärdig tystnad.
Cecilia, som simmar utmärkt, bryr sig ej
om hotelsen ; därtill har hon märkt, att bå-
ten, som ej är längre än 500 meter från
land, drifver längs utmed stranden, och att
således ingen fara är tänkbar; men inom sig
beslutar hon att ej dröja för länge med ka-
pitulationen.
Resen röker fortfarande under tystnad, och
Cecilia funderar.
»Hvarför hoppar ni ej i vattnet, baron,
och simmar i land; lemna mig åt mitt öde,
ni kan säkerligen få en annan hustru,» före-
slår hon mildt.
Resen svarar ej på detta välvilliga förslag.
Tystnaden fortfar.
Cecilia försöker. »Baron!» Intet svar.
En halftimme förgår sålunda; båten går
sakta fram.
»Om några minuter äro vi på Blåskäret»
säger slutligen Resen med dyster tillfredsstäl-
lelse, »och där slås troligen båten sönder.»
»Nonsens,» menar Cecilia, »Blåskäret lig-
ger långt härifrån,» men hon anser dock stun-
den vara inne att gifva med sig.
»Baron, kom hit, jag ber er. Sätt er här
hos mig och låtom oss underhandla, » föreslår
hon.
Han efterkommer hennes begäran och sät-
ter sig på toften vid hennes sida.
»Eftersom det är slut för oss båda om
några timmar,» förklarar hon, i sin ifver
läggande sin hand på hans arm, »så är det
väl bäst ändå, att jag nu,» hennes hand flyt-
tas upp på hans skuldra, »först som sist,»
hon lägger plötsligen sina armar om hans
hals, »säger er, att jag gärna blifver er hu-
stru, och att jag älskar dig och har älskat
dig nästan från första ögonblick, som jag såg
dig.» Hon böjer sitt hufvud ned till hans,
som hon dragit ned och gifver honom nu
själfmant en kyss, en lång glödande kyss.
Resen trycker henne jublande till sig, han
kan knappast fatta sin lycka, och glömsk af
den tragiska situation, hvaruti de befinna
sig, uppför han sig precis liksom alla föräl-
skade unga män gjort allt ifrån världens be-
gynnelse.
De ryckas ur sin lycksaliga dröm genom
båtens häftiga törn mot stranden, dit de så
småningom drifvit.
»Hallå, godt folk! Hvad taga ni er till?»
frågar Carl, som en lång stund åsett båtens
besynnerliga framfart, och som, ett ofler för
sin nyfikenhet, gått längs med vattnet för att
utröna orsaken härtill.
»Hvar äro årorna?»
»De hafva fallit öfver bord,» svarar Re-
sen med en munter blick på Cecilia, som
rodnar.
Carl betraktar dem misstänksamt. Plötsligen
synes han fatta rätta sammanhanget, kastar
sin mössa i luften och utför en slags glädje-
fandango, under det han ropar: »Flossy,Flossy,
kom hit; din aning har besannats!»
Ett halft år senare står att läsa i diverse
tidningar, under rubriken: Fashionable news.
I går sammanvigdes å Hågerums slott där-
varande egarens, baron Rudows, äldsta dotter,
Cecilia, med godsegaren, friherre Reinhold von
Resen. Omedelbart efter vigseln anträdde
de nygifta sin weddingtrip, som skulle stäl-
las till Yalta på Krim. — Tärnor och mar-
skalkar voro o. s. v
Påskfirandet i hemmet.
Belönadt svar å prisfrågan n:r XV.
0
m alla våra högtider kan det sägas, vi
_
_ må för öfrigt i förhållande till dem stå
på hvilken ståndpunkt som helst, att de äro
hemmets, familjens egendom och höra till dess
skönaste föreningspunkter. Först och främst
gäller ju detta om julen, men hvar och en af
de öfriga högtiderna borde äfven komma till
sin rätt i detta afseende. Låtom oss därför,
vi kvinnor, som i första hand fått oss ålagdt
att inom hemmets värld stilla och oförmärkt
sprida glädje ooh trefnad, låtom oss söka att
göra den nu ingående påskhelgen så angenäm
för våra närmaste, som det är oss möjligt.
Och de mödrar, som måhända frukta att genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
