Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 14. 4 april 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
162 I DU N 1890
den gamle finske majoren, befälhafvare på Skan-
sen ocb »kommendant» i uniform ocb trekantig
hatt med plymager, postmästaren, lotslöjtnanten
och tullinspektorn, alla i full gala, hade också
infunnit sig för att uppvakta kronprinsen.
Den öfriga befolkningen hade placerat sig,
dels utmed vägarne, dels i lämpligt belägna
fönster, för att få se en skymt af härligheten.
Tinnie och hennes syster hade fått plats i ett
fönster hos »tant Charlotte», där landsvägen
gick alldeles intill väggen och man följaktligeD
hade god utsikt.
Tinnie satt där i spändaste väntan. Att få
se en verklig, lefvande prins, en prins, som
snart skulle blifva kung, det måste dock vara
märkvärdigt; att kungar och prinsar ej mera
gingo omkring med guldkronor på hufvudet, det
visste Tinnie redan. Men någonting särskildt
utmärkande måste de väl ändå hafva. Och i
en förgylld vagn skulle de naturligtvis åka —
det var då det allra minsta.
Nu — nu komma de! Pojkarne spriDga,
gummorna kifvas om främsta platsen — där
kommer en vagn! Nej, det var bara kammar-
herrarne, upplyste någon. Se där — nu, nu
är det verkligen prinsen ! Fyra bruna hästar
i bredd, icke i spann, en vacker resvagn, klädd
med blått kläde iuuti, en lång, smärt, mörk-
lockig herre i uniform och bredvid honom en
spenslig, äfvenledes mörklockig gosse i blå
kläder och med en bred, snöhvit skjortkrage
nedvikt öfver jackan.–––- Var det verkligen
alltsammans? Ja, det var icke mer, och icke
en minut räckte synen, och dock fäste den sig
så djupt i den lilla flickans sinne, att hon,
fast kanske femtio år sedan de3s förflutit, dock
kan se den, som vore den från i går. Det
klara solskenet, den glesa skuggan af körsbärs-
träden innanför det röda staketet, folkhopen,
ofantlig för orten, uppgående till 60—70 per-
soner, den ståtlige officern och den lille prin-
sen med sin oskuldshvita krage — allt står
så lifligt för hennes själ. Ej heller har hon
glömt den underliga känsla, som grep henne
just då. En prins, ett barn som hon, endast
några få år äldre och dock så upphöjd öfver
andra dödliga — det var ju för underligt!
Och nu skulle han ut till sjös, på det vilda
hafvet, och där skulle det icke det minsta
hjälpa honom, att han var prins. Tinnie tyckte,
att någonting sammanpressades inom henne, och
hon ville gråta, men kunde icke.
»Hvarför är inte hans mamma med? Ville
hon inte följa med och taga afsked af honom?»
frågade hon på barns vanliga, frågvisa sätt.
»Jo», upplyste tant Charlotte, »men hon
fick väl inte.» »Fick inte?» upprepade Tinnie
med stora ögon. »En prinsessa!» »Ja, kära
du, ingen får så litet följa sitt eget tycke som
en prinsessa.»
»Åh–––––– h! Stackars den lille prin-
sen, som har bara sin pappa med sig!»
Vagnen hade redan försvunnit, och de ny-
fikna skingra sig, med undantag af några poj-
kar, som klättrat upp på plank och staket för
att kunna se ned på gården, där vagnen körde
in. Och nu skulle man skynda sig hem för
att få se emharkeringen från »stora hron», där
slupen från fregatten skulle hemta den höge
kadetten. Tinnie sammanträffade på gården med
sin mamma, som i posthuset haft en ändå för-
delaktigare plats och riktigt väl fått se den
»söte» kronprinsen och den ännu sötare lille
prinsgossen.
Hon såg saken från den sidan.
Efter en stund vimlade »stora bron» och
stranden däromkring af folk. En stor slup
närmade sig, framdragen af åtta roddares jämna,
taktfasta årtag. Slupen var i aktern beklädd
dyrbara last syntes raskt aflägsna sig från
bryggan.
»Si, nu manuar dom rå!» utropade Hedda!
»Så vackert!»
I ett ögonblick stod på den flaggbeprydda
fregattens alla rår och stänger, där en män-
niska kunde stå, besättningen uppställd och
hurrade så ljudeligt, att ett eko däraf trängde
fram till den klippiga stranden. Det var en
vacker syn, en sådan, som man aldrig glöm-
mer, men Tinnie förstod sig ej rätt därpå —
med mörkblått kläde, och vid styret satt en
officer i lysande uniform. Knappast hade han
och några andra officerare sprungit upp på
bryggan, förrän kronprinsen med sin son och
sin uppvaktning, förstärkt med förutnämnda
»honoratiores», närmade sig genom folkhopen,
som vördnadsfullt vek åt sidan.
Ännu några minuter, och slupen med sin
efteråt har hon bättre uppfattat den. För
ögonblicket tyckte hon, att de där, på detta
afstånd otroligt små figurerna, som tycktes stå
hand i hand, där de aftecknade sig mot den
ljusa sommarhimmelen, på ett frappant sätt
påminte om stjärnbilden tvillingarne, notabene
så som denna tecknas i almanacken.
Snart var slupen framme, och de furstliga
gästerna ombord. Den stora dagen — eller
snarare dagens stora händelse — var förbi,
folket skingrade sig, och enhvar gick till sina
sysslor. Men det var med en viss värme i
hjärtat man återgick till sitt hvardagslif. Att
hafva varit så nära en kunglig person ansågs
på dessa enkla tider såsom en så stor förmån,
att det väl kunde vara något att minnas och
glädja sig åt. Pastorskan hade en gång i ung-
domens tider varit på en hörsbal och stått all-
deles bakom ett fruntimmer, med hvilket kung
Karl Johan några ögonblick samtalat, och det
hade gjort epok i hennes lefnad. Nu skulle
det allt blifva många, som räknade tiden före
och efter sedan prinsen var här.
Tinnie satt länge vid fönstret och såg på
fregatten och tänkte på, hur det skulle bli för
den lille, prinsen, när det blåste på sjön, så
som hon visste, att det kunde blåsa, och un-
drade, om han skulle visa sig mycket mcdig
och som en verklig prins, sådana som hon
läste om i sina böcker. Efter en stund gick
hon och ställde sig vid faderns skrifbord.
»Pappa», sade hon, »blir den lille prinsen
aldrig kung?»
»Nej», sade fadren och såg upp från sin
skrifning, »det blir han nog inte; han har två
äldre bröder.»
MeD han blef ändå kung.
En liten lektion i kemi
för damer.
B
|ina bästa damer, förlåten en olycklig
g mans tilltag att försöka våga sig in
på ett område för eder verksamhet, men hö-
ren skälet!
Efter ett par års dagligt arbete i afsikt
att få tillräckligt stor kassa för att skaffa
mig en snygg frackbeklädnad, har jag ändt-
ligen sett den dag randas, då min kära cor-
pus blifvit iklädd densamma vid festligt till-
fälle. På frackdräkten följde — egendomligt
nog — tämligen snart en fästmö, och, mänsk-
ligt att döma, borde jag väl nu vara så godt
som halfvägs i himlen. Men . . .
Jag var borta på en bjudning och frac-
ken med mig. Men fästmön var hemma,
och så kom det sig att.. . att jag uppförde
mig så, att jag fick stearin på ärmen. Mor-
gonen därpå, då jag vaknade (jag vill tala
om, att jag utom fästmö bland mina närma-
ste kvinliga bekantingar räknar en gammal
hushållerska), höll min allt-i alla på att af
alla krafter gnida ocli gnugga på stearinfläc-
ken, utan att tänka efter om den därigenom
kunde fås bort. Jag bad henne på det be-
vekligaste att låta bli, men med en blick,
som kunde ha bragt en bankofullmäktig från
koncepterna, sa’ hon bara:
»Han ska’ va’ lugn, han!»
Jag anhöll så hjärtligt att få förklara mig,
men då sa’ hon:
»Ge mej si, jag tror en droppe ättika
skulle göra’t.»
Men de 7 eller 8 droppar ättika, hvarmed
hon experimenterade, de gjorde blott en stor,
röd fläck (rätt fin färgton för öfrigt), och
hvad jag gjorde, — det minns jag ej.
Och nu till saken, i rättvisans namn! (För-
låt min ifver, men jag är förargad!). Som
min städerska gjorde, så göra de flesta i
samma välvilliga afsikt: energiska gnidningar,
gnuggningar, blötningar, — åb, en krokodil
skulle med sina tårar komma Nilen att gå
öfver sina bräddar, om han kände faktum.
Men, — lycklig han!
Med all respekt för kvinnans energi och
goda vilja så fara dock kläderna hiskligt illa
af att ständigt gnuggas, blötas i terpentin,
bensin, fläckvatten, sodalut och kanske en
hel del andra rara saker om hvartannat, utan
att den snälla, lilla kvinnan tänker på att
först göra sig reda för: hvaraf kommer fläc-
ken? Hvaraf består den?
Hvar människa vet, att vatten — om än
kokhett — ej förmår lösa lett eller »feta
ämnen». Fläckvatten, som så ofta användes,
kan icke häller lösa dylika ämnen, men har
däremot ofta den föga angenäma egenskapen
att öka på fläcken, i synnerhet om tygets
färg är ömtålig. Och har så den välvilliga
husmodérn visserligen vunnit sitt ändamål att
krångla bort den befläckande materien, så tän-
ker hon dock ej på att restaurera den lilla
— ofta rätt betydliga — färgskiftning, som
uppkommit genom användande af själfva re-
ningsmedlet. Hon är ju så hjärtinnerligen
glad i sitt sinne öfver att hafva fått bort
den otäcka fläcken »till allra största delen»,
— utom en liten skiftning, som resterar.
Men kanske den färgskiftningea just är en
väsentlig förändring hos färgstoffet, hvilken
för alltid sitter, där den sitter!
Om nu mina älskvärda damer och fläck-
fiender vilja höra, skall jag här gifva ett högst
beaktansvärdt råd (förlåt,att det är så enkelt!):
Tänken väl efter, hvaraffläcken möjligen kan
bestå, och väljen sedan medel därefter.
Fjäsken aldrig obetänksamt i väg med
medel, som blott göra fläcken värre. Ofta
är nageln det enda som behöfs för fläc-
kens borttagande, och i alla händelser är en
sakta skrapning (men mild som sunnanvin-
den!) med nageln det första, som bör för-
sökas.
Om de ej förut veta det, så hoppas dock
förf., att det med en hårsmån fattningsgåfva
är möjligt för resp. husmödrar och öfriga att
förstå, det samtliga de ämnen, hvaraf vår
jämmerdal, jorden, består, kunna hänföras till
tre kategorier, åtminstone är det för oss nog
att känna dessa tre: baser, mättade förenin-
gar (= salter) och syror. Af dessa inverka
i vanliga fall icke baserna på hvarandra,
lika litet som syrorna på hvarandra. Men
syror och baser inverka på hvarandra ke-
miskt, d. v. s. så, att deras grundbestånds-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
