Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 14. 4 april 1890
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1890 I DU N 163
delar omlagra sig till väsentligt nya före-
ningar, »mättade föreningar» eller »salter»,
hvilka i sin mellanställning icke vidare hafva
samma åtrå att förstörande inverka på andra
ämnen.
Och med denna lilla inblick i kemiens my-
sterium hoppas förf., att fläckfiendernas för-
stånd ljusnat så pass, att äfven följande kan
med fördel uppfattas.
Om tyget, klädet, fuktats genom en syra
(såsom ättiksyra, citronsaft o. d.), borttages
den uppkomna fläcken genom tillsättande af
en ringa kvantitet af någon bas, t. ex. soda-
lut, ammoniak, potaska. Men märken väl,
mina damer, att lika galet som ni bjuda
till att göra, då ni ställa till skurning och
stök, medan »herrn» är hemma (ty då vinna
ni i att få rummen rena, men förlora i det
»herrn» mister humöret), — lika galet göra
ni, om ni i välförlåtlig ifver tillsätta för myc-
ket af de neutraliserande reagenserna! Ty
då finns ju återigen en ny sak, som verkar
befläckande, nämligen öfverskottet på basen.
C4ån därför den gyllne medelvägen och till-
sätten lagom!
Förf. skulle vilja indela fläckarne i två
slag.
1) Enkla, som kuuna tagas bort med ett
enda fläckmedel, utan att klädernas färg för-
störes. Ex. lerfläckar, rost, smutsfläckar.
2) Krångliga, hvilka måste behandlas i
flere omgångar med olika lösningsmedel och
som oftast karaktäriseras däraf, att färgen i
någon mån förstöres och måste återställäs.
Ex. vagnssmörja, blandad med rost, såsfläc-
kar m. fl.
En underafdelning till denna grupp är:
mycket krångliga och innefattar fläckar, som
finnas på smärre gossars hvardagskläder. Yi
afråda hvar och en att befatta sig med detta
slag af fläckar!
I det följande några anvisningar till fläc-
kars uttagande.
Begagna alltid först nageln samt gå sakta
öfver tyget med en borste. Bland enkla
fläckar behandlas :
Fettfläclcar, stearinfläckar o. d. bäst genom
att stryka däröfver med ett icke alltför varmt
strykjärn med läskpapper som mellanlägg.
Ett knifsblad, värmdt öfver en lamplåga, gör
samma tjänst. Om en sista återstod envist
hänger kvar, begagnas en blandning af sprit
och eter eller bensin. I detta sista fall bör
anmärkas, att bensinen sprider lättantändliga
ångor.
Socker eller sirapsfläckar lösas i varmt
vatten.
Färgfläckar i terpentin.
Järnoxid (= rost)- och bläckfläckar lösas i
oxalsyra eller i en lösning af surt oxalsyradt
kali. I båda fallen oskadligöres oxalsyran
efteråt med ett par droppar ammoniak.
Kopparvitriolfläckar, erg, spanskgröna lösas
i ljum ammoniak.
Kvieksilfverfläckar behandlas med klorkal-
cium (ej klorkalk!) och natronlut vexelvis.
Lapisfläckar, märkbläck borttagas från klä-
der och händer genom behandling med vexel-
vis ammoniak och varmt vatten en längre
stund. Cyankalium eller sublimat kunna an-
vändas; men båda äro ytterst giftiga och
kunna dessutom ej fås på apotek utan recept.
Svettfläckar borttagas bäst med tennsaft-
lösning.
Fläckar af starka oorg. syror begjutas med
ammoniak eller, bättre, sodalut, och om de
ej äro flere dagar gamla, låta de vanligen
återställa sig.
Kaffe- och chokladflädcar äro svåra att få
bort, i synnerhet om drycken varit mjölkla-
gad. Man försöker med tvål och varmt vat-
ten; eljes är äggula, blandad med litet sprit,
bättre.
Af krångliga fläckar må anföras:
Punschfläckar, i hvilka finnas sockerämnen
och citronsyra. Man bör därför med varmt
vatten draga ut sockret, hvarefter man med
ammoniak neutraliserar citronsyran. Häref-
ter fuktas stället med litet eter, som full-
komligt återställer färgen. Denna eterbehand-
ling är lämplig i alla de fall, då färgen ef-
ter fläckens borttagande ej genast återställes.
Solfläckar bortskaffas med en lösning af
äggula i terpentin, hvarpå tyget tvättas med
en oxalsyrelösning, eller kanske bättre vin-
syra.
TJrinfläckar behandlas först med ammoniak
och därpå med oxalsyra.
Såsfläckar innehålla fettämnen, svaga sy-
ror, samt blod. Behandlas därför först med
litet varm sodalut, som utdrager de feta äm-
nena och på samma gång neutraliserar sy-
rorna. I blodet finnes järn, som väl är den
hufvudsakligaste fläckande beståndsdelen. Man
löser därför, ut järnet med oxalsyra, som se-
dan neutraliseras med en ny tillsats af soda.
Om tyget är färgadt med ponceau eller
skarlakansrödt och soda eller andra starka
baser användts till fläckens uttagande, måste
man sedan använda litet tennlösning, för att
färgen skall bibehållas.
* *
*
Slutligen må anföras några tvättningsme-
toder för tyger och väfnader. »Eau de Ja-
velle» är ej att rekommendera till annan tvätt-
ning än sådan af halmflätade saker, ty den
stora klorhalten gör tygfibrerna svaga. S. k.
kemisk tvätt, hvarvid alltid användes denna
eller liknande vätskor, skadar därför alltid
tyget.
Sammet renas från smuts genom gnidning
med linnelappar och smör, hvarpå tvättas i
terpentin, som fullständigt utlöser och aflägs-
nar smöret. Silkesplysch tvättas med lut eller
ammoniak.
Hjortshinnshandskar och mössor tvättas i
äggulevatten. Samma artiklar af får- eller
getskinn tvättas med mjölk och soda.
Röda ylletyger tvättas med fördel i en bland-
ning af 1000 viktsdelar regnvatten, 32 kalium-
oxalat, 16 soda och 5 potaska. Om icke
färgen skulle vilja bibehålla sig, tillsättes 2
delar pulveriserad cochenille. Denna metod
begagnas vid många tyska fabriker.
* *
*
Och nu känner sig förf. lugnare. Förlå-
ten mig, mina damer, om någon af eder nu
kommit att känna någon tyngd på sitt sam-
vete. Säkert är, att jag med mina råd me-
nat väl, ty i vår på kapital fattiga tid är
fläckgnideri en ytterst samhällsvådlig sak.
Esel.
Det finns något, som är förmer än en vacker
kvinna, och det är en vacker och blygsam
kvinna. Pythagoras.
Kvinnan är så föga skapad för lögnen,
att hennes drag ännu länge bibehålla ut-
trycket af oskuld, äfven sedan hon förlorat
den. Edv. de Pompery.
Iduns månadsrevy.
/5<«rå uppfordran af en vredgad brefskrifvare, »tit.»
3LfJ X. Y. Z., måste jag denna gång börja med att
bedja Iduns läsarinnor om tillgift för några blunder,
begångna i min föregående revy. Min stil var näm-
ligen där ej stiligare, än att sättaren satte »Shovnitza»
i stället för »Slivnitza»,och själf var jag så lättrogen,
att jag af ett sensationstelegram lät förleda mig till
den uppgiften, att major Panitza blifvit arkebuserad
(eller hängd), då han i själfva verket ännu lär lefva.
Jag får således afgifva det fordrade »pater psccavi»,
i det jag lofvar att hädanefter bättre vårda min
handstil oeh sätta mindre förtroende till sensations-
telegram.
Mars månad, den gamle »kungamördaren», har i
år framkommit med händelser, i jämförelse med
hvilka både major Panitza och hr X. Y. Z. trängas
betydligt i bakgrunden. Den 16 mars, således nästan
på dagen samma ominösa »idus martii», som for-
domtima bief Cæsars dödsdag, fick telegrafen till alla
ändar af världen frambära det sanna sensationsbud-
skåpet, att Bismarck afgâtt från sin ställning som
rikskansler och ledare af den tyska politiken, ja från
alla sina ämbeten, och att den väldige mannen så-
lunda nu är att betrakta som politiskt död. Den
gången var man väl i början något böjd att misstro
telegrammets riktighet; ty man är ej van att riktigt
kunna tänka sig det nyskapade tyska kejsardömet
och den dit hörande europeiska storpolitiken utan
den gamle »järnkanslerns» ledande hand. Men hän-
delsen egde nog sin riktighet, hur plötsligt den än
kom, och man har åtminstone fått en liten antyd-
ning om, huru den småningom blifvit förberedd.
Den unge tyske kejsaren, hvilken man i början
trodde sig kunna beteckna som ett helt vanligt »löjt-
nantsgeni», har mer och mer lagt i dagen en själf-
ständig tankegång och en öppen blick för tidens kraf,
särskildt i den sociala frågan. Därom vittnar den
på hans initiativ sammankallade internationella ar-
betarkonferensen, hvilken, trots åtskilliga motigheter
i början, ändå kommit till stånd och under denna
månad varit i verksamhet. Kejsarens förut öppet
framställda program i den sociala frågan och hans
därpå följande grepp att i handling befordra hennes
lösning öfverensstämde ej med Bismarcks system
och föregående handlingssätt. Det måtte äfven till
någon del hafva missförståtts af valmännen, åtmin-
stone så till vida att socialister i större antal än
vanligt blifvit invalda i riksdagen, isynnerhet i Ber-
lin. Bismarck har med anledning däraf gjort kej-
saren föreställningar, hvilka torde hafva uppfattats
som alltför närgångna. Därtill kommer nu äfven,
alt den gamle rikskanslern gjort väl tydliga ansat-
ser att af sin ätt grunda en, så att säga, ärftlig rege-
ringsmakt; man har sagt så många stickord om
»Bismarcksdynastien» och »majordomusätten», att
äfven de måtte hafva något verkat. Möjligt äfven,
att kejsar Fredriks vålnad bringar både samvetsagg
och hämnande nemesis.
Under utvecklingen af den nya socialpolitiken har
kejsar Vilhelm allt öppnare lagt i dagen sin afsikt
att lösgöra sig från sin gamle mentor. Han omgaf
sig med män som för herrarne Bismarck, den äldre
och den yngre, ej voro rätt behagliga, och han tog
sig för att konferera med ministrarne omedelbart,
med förbigående af rikskanslern. Det sista var mer,
än den gamle Bismarck kunde smälta. Han begärde
sitt afsked, för den händelse ett sådant förhållande
skulle fortfara. För en sådan afskedsansökan hade
gamle kejsar Wilhelm I mer än en gång fallit till
föga; senast var det 1877, då han’ på en sådan an-
sökan helt enkelt nedskref svaret »Niemals», men
lät Bismarck få både den arbetslindring och de fri-
are händer, som denne önskade. Nu däremot bevil-
jades ansökan helt tvärt, och det måhända till stor
öfverraskning för sökanden.
Bismarcks efterträdare var redan utsedd och är nu
presenterad för allmänheten, som därvid ärligt kan
helsa honom med ett: »fägnar mig alt göra herrns
bekantskap». Ty icke har general Caprivi förut varit
synnerligen bekant för den stora allmänheten ; till
de mest framstående männen från de stora krigs-
händelsernas dagar hörde han icke. Han lär vara en
renommerad och rutinerad militär, så att de hohen-
zollerska knekttraditionerna tyckas till och med bättre
bevarade under honom än Bismarck, som väl fick mi-
litärtitel, men ändå var »civilist» och nu alldeles lär
afstå från att vidare bära uniform. Äfven grefve
Herbert v. Bismarck har afgått från sin statsmini-
sterpost.
Icke så alldeles resigneradt lär Bismarck finna sig
i det honom ålagda ödet att afträda från den poli-
tiska skådeplatsen. Den af honom beroende, till
hvarje hans vink lystrande »reptilpressen» redde sig
till angrepp mot kejsar Wilhelm, liksom den förut
angripit kejsar Fredrik. Men denna gång motades
angreppet rätt barskt redan i sin första begynnelse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:35:09 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1890/0171.html
