Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 14. 4 april 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1890 I DU N
soaré å k, operan tisdagen d. 8 dennes med intres-
santa tablåanordningar sång och musik.
Baronessan Katharina von der Osten-Sacken, bördig
från Salzburg, kommer under nästa vecka att här-
städes anordna några recitationer af tyska författare.
Ofverallt, där hon uppträdt, i Tyskland, Danmark
och Finland, har hon rönt de amplaste ioford för
sina uppläsningar.
Striden om hjärtan.
Ur ett kvinnolifs historia
af
Johan Nordling.
(Forts.)
S
å fattar den gamla Sonjas mjuka lilla flick-
hand och håller den upp, tätt under sina
ögon. Förvånad följer Sonja minspelet i gummans
rynkiga ansikte, som vexlar i hastig skiftning, me-
dan hon studerar de fina linierna i handens skära
hud. Först forskande ifver, så djupt, nästan hot-
fullt allvar — Sonjas hjärta börjar häftigt klappa;
hvilket ungt flickhjärta skulle ej ha gjort detsam-
ma! — och sist (hon andades åter!) ett skimmer
af ljusning i den gamlas drag.
»Ja, det är rätt — så är det — det är rätt»,
talade fru Berg lågmäldt, som för sig själf, utan
att lyfta blicken från den darrande lilla hand, hon
höll i sin. »Jag har ej bedragit mig; det är omöj-
ligt. Jag har läst det förr otaliga gånger; det står
skrifvet så tydligt i detta kött och blod, som vore
det tryckt i bok.»
Plötsligt höjer hon rösten och sätter sina mörka
ögon, brännande som eld, rätt in i Sonjas :
»Det var detta jag ville säga er i dag, fröken
Sonja, i dag när ni upphör att vara ett barn. Jag
har sedan åratal studerat ut det i er hand, utan
att ni vetat det. Det är bäst att möta striden be-
redd ; ty en stor strid förestår er. Jag varnar er,
jag förbereder er. Dem, ni högst älskar på jorden,
skall en kvinna, en ond kvinna, stjäla ifrån eder.
Men strid, strid och ni skall vinna dem åter i en
härlig seger. Ja, jag vet det, jag läser segerns
tecken i er hand!»
Men Sonjas käcka lilla ansikte blir helt blekt,
och de röda läpparne darra. Då slår den gamla
plötsligt sina armar om hennes lif och drar henne
ned i sitt knä, öfverhöljer henne med smekningar,
med ömma, tröstande ämma, oroliga <?rd. »Milt
barn — älskade Sonja — mitt hjärtas guld —
skrämde jag er — bief ni förskräckt? — Ja, det
var dumt, det var oförlåtligt att säga er det —
ännu. Ni kunde ej bära det. — Men jag ville så
väl — ville varna er i tid. — Kära mitt barn —
hör — tro ej en gammal gummas skrock ; gör det
ej –––- »
»Men Sonja springer med ens upp, spänstig och
rak. Hon kastar trotsigt sitt liufvud tillbaka, och
hennes kind får åter färg, när hon brister ut:
»Jo, jag kan bära det och längtar efter striden!»
III.
Öfverraskningen.
Klockan fyra körde en lång rad af glänsande
vagnar ned till Stjärneholms järnvägsstation, öfver
hvars tak, dagen till ära, den artige inspektören
låtit hissa en fladdrande flagga. En hop folk från
grannskapet hade samlats på perrongen, nyfikna
att bevittna de grefliga gästernas ankomst; mest
var det kvinnor och barn.
När Sonja, som i en lätt liten jaktvagn själf
kört för sin far, vid dennes arm steg ut på per-
rongen, blef där en allmän uppståndelse. Alla
ville se den kära, vackra fröken, och hvar hon
gick fram, hördes halfhöga hviskningar och lof-
prisande ord.
Grefven log, stolt och smickrad å Sonjas väg-
nar, men hon själf syntes ovanligt allvarsam och
gick, utan att se sig åt höger eller venster, tyst
fram och åter vid hans arm, upptagen af sina
egna tankar. Till sist kunde grefven icke undgå
att förvånas åt hennes fåordighet och frågade i
ömt bekymrad ton :
»Hvad är det åt min älskling? Du förefaller så
underligt tyst och allvarsam — du, min alltid
muntra lilla fågel — och till på denna dag!»
’»Jag!? Ahnej, kära pappa, jag endast tänkte
på, på––– ja, just ingenting särskildt —, om
jag skall bekänna», svarade Sonja och tvang sig
till att le.
Sanningen var den, att den gamla fru Bergs
spådomskonster ännu lågo henne i tankarne : »En
kvinna, en ond kvinna», men hvilken? — hon
grubblade och grubblade.
»Och min öfverraskning, som i morse ej lem-
nade din nyfikenhet någon ro — den har du visst
alldeles glömt?»
»Du är då ingen människokännare, kära lilla
pappa! Förstår du då inte, att det är just den,
som gör mig tankfull», hakade hon sig fast vid
hans ord och slog honom lätt med sitt röda pa-
rasoll öfver armen ! Och grefven trodde henne.
Ty se — han var ingen människokännare.
Nen i detsamma hördes lokomotivets gälla hviss-
ling uppe från kurvan påkalla uppmärksamhet,
och det dofva bullret, som strömmade fram efter
skenorna, växte till brusande dån. En minut, och
ännu skälfvande af den starka farten, gnisslande
under bromsarnes tryck, stod den mörka raden af
vagnar framför dem, som ett jättelikt odjur plöts-
ligt hejdadt af någon hemlighetsfull makt i sitt
vildaste språng . . .
* ».
Bland alla dessa unga män i vårdade skägg och
glänsande hattar, i vårligt ljusa, eleganta resdräk-
ter; bland alla dessa distinguerade gråhårsaristo-
krater med nobel min; bland alla dessa vackra,
muntert glammande unga damer i brokiga dräkter,
som likt en hop fjärilar med ens svärmade ut ur
de öppnade kupéerna; i hela denna lysande sam-
ling af de väntade gästerna, som på de två korta
minuterna, tåget rasiade, af de ifrigt löpande, livré-
glänsande betjänterna togos om hand — bland
alla hade Sonjas öga genast träffat en ende och
såg så af de andra ingen mer.
Var det ett sinnets gyckelspel? Var det möjligt
— han och dock icke han!
Grefven kände hennes hand tungt hvila på sin
arm, och med en röst, som den glada rörelsen
gjorde osäker, hviskade hon vid hans kind:
»Pappa — det är ju Kurt ? Nej — jo — fort,
svara mig!»
»Ja», sade grefven, förnöjdt småskrattande åt
hennes ifver;» jag tror den dugde, öfverrasknin-
gen!»
Men Sonja hade redan släppt hans arm och
skyndade med glänsande ögon och ett ansikte,
som rodnade af glädje, emot en ung man, hvilken
i ena handen lastad med en nattsäck, med den
andra sökte bana sig väg till dem genom den just
på denna punkt tätast packade hopen, ansträng-
ningar som utfördes med mera kraft och synbar
ifver att à tous prix snabbt nå målet än med öf-
verflödigt undseende för de omgifvandes armbågar
och toaletter.
* *
På tre år hade de ej sett hvarandra, på tre långa
år som af den halfvuxna flickan vecklat ut en
blomstrande jungfru, af den nyutnämnde, litet
snobbige underlöjtnanten en stark, modig i farans
och strapatsernas skola härdad man. Kurt Stråle
var son af en aflägsen kvinlig slägting till grefve
Stjärne; tidigt föräldralös hade han tagits an af
Sonjas fader, som inackorderade honom hos en
gammal vän i Upsala, där han genomgick skolan.
Om somrarne delade han emellertid alltid ljuft
och ledt med Sonja ute å Stjärneholm, och fastän
han var hela sex år äldre än hon, uppstod dem
emellan en varm, oskiljaktig syskonförtrolighet,
som år från år genom gemensam lek och gemen-
samt arbete stärktes och växte till.
Emellertid hann gossen blifva man, medan ännu
Sonja trampade sina barnskor; lifvels allvar kal-
lade honom — han måste välja sig en bana. Han
var icke rik och måste se till att bryta sig en
egen väg. Ty allt för nobelt stolt och själfstän-
digt var hans lynne, att han skulle kunna be-
kväma sig att längre än nödigt äta sin välgörares
bröd.
Hans håg ledde honom in på den militära ba-
nan; och grefve Stjärne billigade hans val. Det
var en väg, som beredde goda utsikter för fliten
och arbetsamheten, lyckligt understödda af infly-
telserika relationer. Men än mer gillade Karl
Stjärne den käcke, unge fänrikens beslut, när
denne en dag trädde inför honom och yppade,
hur det tomma, ytliga hufvudstadslifvet i officers-
kretsarne ingaf honom afsmak, och att han beslu-
tit pröfva och härda sina krafter i ett verkligt ar-
1(15
bete, som fordrade både hängifvenhet och mod.
Han gaf sig ut att verka vid koloniseringen och
civiliseringsarbetet i Kongo.
Det var en hård dag för Sonja, när Kurt reste.
Hon grät sina klara ögon röda, men hvad hjälpte
det! Sagdt var sagdt och beslut beslut; fastän
sannt är — Kurt kommer evigt att förneka det —
att en stor tår glänsande tillrade ned äfven i den
unge martissonens blonda mustasch, när han
kysste »lilla syster» till afsked på perrongen.
Och nu, hur underbart, var han åter här, den-
samme och dock icke densamme ! Åter stodo de
gamla lek- och barndomskamraterna hand i hand
och betraktade hvarandra länge med glänsande
ögon, som sökte de känna igen och åter inpränta
hvarje minsta drag. Och fastän det oroliga stim-
met bullrade rundt om dem, röster helsade, ro-
pade, skrattade, hörde de det knappast, sade själf-
va näppeligen ett ord.
Störst var öfverraskningen för Kurt; han hade
icke beräknat, att Sonja skulle hunnit bli så ut-
vecklad, han hade gömt henne i sitt minne, sådan
han såg henne för de tre åren sedan. Hur vac-
ker hade hon icke blifvit! Huru varmt lyste ej
hennes bruna ögon, hvilken täck och frisk rund-
ning öfver hennes kind! Och så det där glada,
gamla leendet kring munnen, det hade då åtmin-
stone de tre åren ej kunnat röfva bort af den
forna Sonja.
Aldrig förr hade det fallit Kurt in att föreställa
sig henne som en skönhet och att uppleta några
behag bland fräknarna och solbrännan, och ban
bief därför så förbluffad, som om någon vänlig
fé med ens skapat en skön prinsessa af det barn
till askunge, han väntat sig få se, Det fanns ju
icke en tum kvar af den forna flickans skrangliga,
kantiga former hos denna smidiga, mjuka gestalt,
som i den eleganta, åtsittande vårkappan afteck-
nade sig så väl i den klara majdagsluften.
* *
Ändtligen var den stora glänsande middagen
slut — »ändtligen» suckade Sonja. Ty hon hade
visserligen hela tiden haft Kurt vid sin ena sida
och fadern vid den andra, men alla de öfriga gä-
sterna hade äfven anspråk på hennes intresse och
uppmärksamhet, och hon längtade att få språka
ostördt med barndomsvännen.
»Om du visste, hur jag brinner af längtan att
åter få föra dig omkring i vår kära gamla park
härute» sade hon, när hon efter middagen trädde
sin arm under hans och drog honom med sig utför
terassen. »Mins du hur rysligt roligt vi ha haft
där tillsammans — många, många gånger, hur vi
hade lekstuga där borta i grottan, och vi lekte
herre och fru, och hade trädgård utanför med po-
tatis och reseda? Och den där klätterbjörken sen,
som var så utmärkt att klättra i och hade så
många präktiga, lummiga små sittplatser, minns
du den?».
Det var verkligen en utmärkt härlig park där
på Stjärneholm. Själfva slottet låg högt och fritt,
med den stora, vackra, gammalmodiga trädgården
terassformigt på sluttningen nedanför. Där den
slutade, tog sjön vid, och efter sjöstranden på si-
dan om trädgården sträckte sig parken långt, långt
bort utåt ägorna.
Där var kuperad och vexlande mark. Än öpp-
nade sig en liten grön, gräsbevuxen plan, som
lyste så saftigt i solljuset, där icke ekarne kastade
sin skugga, än trängde träden ihop sig i klungor
och snår, glesare och tätare, stora mörka, dystra,
susande granar, knotiga tallar och späda, hvit-
stammiga björkar. Än sluttade marken säfligt och
jämnt så småningom af nedåt’ stranden, så att
man kunde se långa sträckor mellan stammarne
på de uppkvistade träden ända fram till sjön, vas-
sen därute, båtarne, holmarne och skogen på an-
dra sidan. Eller också var där backe upp och
backe ned, med sten, moras, gröna mossbelupna
klintar, klyftor och språng, stora ormbunkar, gra-
nar och tallar, vilda, ogenomträngliga snår och
lodräta, stupande berghällar ned emot stranden,
där vågorna ideligen plaskade och brusade, så
snart där blåste aldrig så litet från sjön. Och
genom all denna vexlande mark, härs och tvärs
öfver äng och-backe, mellan furu och björk, under
ek och gran voro otaliga små slingrande gångar
upptagna. Oberäkneliga såsom naturen där om-
kring, togo de af åt höger, när man väntade, att
de skulle gå åt venster, stupade af ulföre, när de
borde stretat uppför, nyckfulla och just därför
dess mera förtjusande genom sitt så föga lagbundna
behag.
Att börja med följde Kurt helt tystlåten vid hen-
nes sida; han njöt utan ord af att låta kära gamla
minnen väckas i sitt inre af hvarje bekant före-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
