Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 15. 11 april 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1890 IDUN 175
Att vår förlofning är uppslagen tillkänna-
gifves härmed.
Stockholm den 20 maj 18—.
Constantia Pettersson. Balthasar Svärdsköld.
Tycken I, mina damer, yngre, fördomsfria
damer förstås, att min idé är — en smula
extravagant kanhända? Jag tror knappt
det! Det är bara konsekvens. Man upply-
ser allmänheten genom tidningarna om alla
möjliga familjeangelägenheter, som jag nyss
uppräknat, man gratulerar också genom tid-
ningarna, man tackar »för visadt deltagande
i min djupa sorg», man har ingenting emot
att det står: »middag gafs i gâr af» etc. etc.
eller »välvilja mot underhafvande» etc. —
kort sagdt, allmänheten får gärna veta och
tala om allt möjligt, utom — en uppslagen
förlofning! Den får man blott hviska om.
Medgifven, att detta är bra inkonsekvent.
Gillen I mitt förslag, så följen det, ehuru
jag innerligt önskar, att I slippen det. Och
för att slippa det, så tänken eder för mer
än en gång, innan I förlofven eder, och mer
än en gång, innan I bryten er förlofning.
Vera.
Hem Iif.
Af Lisseg.
I.
»flpktom till oss och ät middag i dag, Selma
lilla, så ska’ vi ha riktigt lifvadt, både
Malla och Knut ha ledigt torsdagseftermidda-
garna, » sade Thilda Stålblad till sin kusin
Selma, då de möttes på gatan.
»Tack, snälla Thilda, jag vet inte ...»
»Äh, prata! Kanske lillan ska’ be sin mam-
ma om lof först, hva’sa?» Thilda satte sin
lilla trubbnäsa i vädret och knyckte till på
nacken, så att plymen i hatten svängde på sig,
äfven den. »Jag skall just säja dej, att det
är inte så roligt hemma jämnt, inte. Malla
vill vara ett så’nt hjon öfver mig, kan tänka,
och Knut bråkar så — usch då, och mam-
ma ...»
»Kära du, börja nu inte så där igen,» af-
bröt henne Selma skrattande, »om ni inte i
det hela hölle så mycket af hvarandra, skulle
jag ingenting säga, men du vill nog inte mista
någon af dem, eller hur?»
»Mista någon, hu, så du tar till! Jag skall
väl hålla af mina närmaste, vet jag, och dess-
utom så skäms de inte för sig, ska’ jag säga.
Knut är en riktigt präktig pojke, vet du, det
säga alla människor, och Malla har då ett
så’nt hufvud så, och — ja, det få vi tala om
sedan. Nå, du kommer väl?»
»Ja, tack, jag kommer väl då.»
Flickorna skildes åt.
Revisor Stålblads bodde på norr, trefligt och
komfortabelt hade de, men Selma trifdes inte
rätt hos farbroderns. Hennes far hade sin
verksamhet på Östermalm, den lilla familjen
var förmögen, hemmet stilla, vänligt och godt;
hon förstod sig ej på tonen i sin farbrors hem.
»Nå, god dag, lilla Selma,» helsade fastern,
när hon kom, »det var riktigt snällt; hur kom
du på en sådan god idé?»
»Jag bjöd henne ju, mamma,» skrek dot-
tern, som kom inrusande, »mamma är då jämnt
så glömsk. Minns inte mamma, att jag sa’
det, när jag kom hem?»
»Hu sa’ — hur kan Thilda säga det, det
gjorde du visst inte.»
»Joo, jag gjorde det, jag måtte väl veta, hvad
jag säger, åtminstone,»- utropade Thilda.
»Du sade det inte, kom i håg det,» sva-
rade modern öfverlägset.
»Usch, hvad mamma är stygg; jämnt ska’
mamma säga emot mig, jag måtte väl veta
hvad jag sa’,» utbrast Thilda halfgråtandé.
»Ja, det är detsamma nu,» sade modern,
ännu mera retsamt öfverlägset, »sitt nu, Selma
lilla, gubben och barnen komma väl snart.»
»Ar nu Malla barn också, det var då det
märkvärdigaste jag hört på länge,» småmutt-
rade Thilda i ett hörn.
»Där ha vi ju både Malla och Knut, —
kära barn, så ni gå på!» Orden ställdes till
de inträdande, som smågrälade i tamburen.
Fru Stålblad hade själf gått ut och öppnat.
Malla var »banktjänsteman», Knut i samma
»verk» som hans far.
»Torka af dina fötter — så du ställer till,
Knut,» började Malla igen,
»Fröken bråkstake, besvära sig inte, mina
fötter ä’ så fina, som om jag aldrig varit ute.»
»Nå det var då lustigt, är du nu inte smut-
sig om fotterna heller, då måtte jag ha blifvit
blind!»
»Knut är bra, kom in och helsa på kusin
Selma nu,» ljöd moderns öfverlägsna röst.
»Ja bevars, om mamma har lust att få sin
salongsmatta nedsolkad, så gärna för mig,»
sade Malla stucken.
»Usch, hvad det drar, Knut stängde inte
tamburdörren,» utropade Thilda.
»Jo, det gjorde jag.»
»Nej, det gjorde du inte.»
»Käbbla nu inte, kära barn, öppna åt pappa,
skynda er, han kommer i trappan, Mari kan
inte gå ifrån.»
»Knut, gå och öppna,» sade Malla.
»Det måtte väl Thilda kunna göra,» tyckte
Knut.
»Kors, hvad du är ogin och lat!»
»Jag får väl gå själf då.» Modern reste
sig gravitetiskt, men Selma var redan i tam-
buren och släppte in sin farbror.
»Jaså, är Selma anställd här som portvakt,
hva’? Välkommen, min flicka; finns ingen an-
nan som kan öppna?»
»Mari är hindrad, kära du.» Frun såg så-
rad ut.
»Och därför skall lilla Selma sköta hennes
syssla, alldeles i sin ordning, söta du, förträff-
ligt anordnadt, isynnerhet när man har en
nittonårig son, som går i rummet och drar.
Ja, ja, jag säger ingenting, min lilla vän; törs
jag fråga, om vi få mat snart?»
Selma hade just ingenting sagt på hela ti-
den, hon var rädd för hvarje ord, rädd att
det skulle väcka nya strider, och fast hon
visste, att de ej hade några rötter, plågade de
henne ändock, ovan som hon var vid dylikt.
Man satte sig till bords.
»Hvad i all världen är det här för soppa,
min vän? I min barndom hotades vi med
något som kallades ölsoppa till middagen, när
vi varit svåra och olydiga ; fråga din far, om
han minns det, Selma lilla. Jag kan aldrig
påminna mig, att hotelsen gick i verkställighet.
Är det här sådan soppa, min söta du, hva’?»
Revisorn sköt bort sin tallrik.
»Selma, mitt barn, och ni andra med, jag
ger er lof att slippa äta mer.»
»Nej, snälla farbror, det är den bästa kött-
soppa jag ätit på länge, vill faster ge mig en
portion till?»
Fru Stålblad smålog åt henne och uppfyllde
hennes begäran, men teg oafbrutet och såg
djupt förnärmad ut.
»Försök inte att skära den här steken, den
är seg som gammalt läder,» började revisorn
igen, »hvar har ni fått den ifrån, är det en
gammal häst?»
»Söta du, jag sade åt kokerskan att ta af
slaktarens bästa stekkött, mer kan jag verkli-
gen inte göra. En annan gång kanske du är
god och köper själf, så kanske det blir bättre, »
sade frun ironiskt.
»Nej, jag tackar pliktskyldigast, jag trodde
frun brukade se efter sådana saker i ett hus.»
Så fortgick middagen. På eftermiddagen
var det litet bättre. Sedan farbror och faster
tagit sin middagslur voro de något blidare;
snart gick också revisorn.
Ungdomen musicerade litet, pratade utan
allt för störande meningsutbyten, spelade säll-
skapsspel, åto apelsiner, drufvor och nötter.
Så skulle Selma hem, men då började det igen.
»Hvad går du för väg?» frågade Malla.
»Genom tunneln,» sade Selma.
»Nej, då är det mycket bättre att du går
hela Mästersamuelsgatan öfver Stureplan, så
slipper du den där otäcka tunneln,» sade
Thilda.
»Mästersamuelsgatan, hur kan Thilda vara
så dum,» skrek Knut till; »Hötorget och Ox-
torget är väl bra mycket bättre.»
»Äh, ni pratar, tunnelvägen är väl den bä-
sta, vet jäg, eller hur, mamma?» sade Malla.
»Ska’ du fråga mig, jag vet ju aldrig nå-
got,» svarade frun retligt och försmädligt.
»Nå, lilla kusin,» började Knut, »har du
inte haft bra trefligt i dag i en så älskvärd
och enig familj?»
»Ja, det är inte mitt fel,» skrek Thilda.
»Om vi ä’ eniga? Nej, det har du myc-
ket rätt i,» sade hennes bror skrattande.
»Om inte Knut vore så förarglig jämnt
ändå, alltid ska’ Knut reta mig, jag bryr mig
rakt inte om Knut en enda smul,» halfgrät
Thilda.
»Du ä’ då så enfaldig jämnt, Thilda,» nu
höjde Malla sin högvisa stämma, »ska’ du låta
reta dig af en näsvis pojke.»’
»Nej, ta’ hellre emot moralpredikningar af
en antikverad bankfröken,» ropade brodern.
»Knut!»
Men nu gick Selma, hon ville ej, att hennes
jungfru skulle fä lära känna tonen i hennes
farbrors hem. Nedkommen på gatan, drog
hon en lättnadens suck och skyndade glad till
sitt eget.
Några ord om hönsskötsel.
Af »Gallus».
S
et finnes väl ingenting, som åtminstone inom
den finare matlagningen spelar så stor roll
som just ägg. Skola några gäster bjudas,
strax ser husmodern efter på sin ägghylla, hvad den
säger om saken. Det skall bakas småbröd ; huru
skall detta tillgå, om det ej finnes ägg?* I större
städer, där man numera kan få köpa tämligen »säkra»
kontrollerade ägg äfven om vintern, där är saken ej
så bekymmersam, men på landet, där man vinter-
tiden ej för »allt smör i Småland» kan få ett färskt
ägg, förhåller sig saken annorlunda, och mången
husmor har nog fått ångra, att hon ej »lagt in» flere
ägg på sommaren och hösten.
Sannt är, att vårt kära Sverige med sina långa,
kalla och snöiga , vintrar ej är så särdeles lämpligt
för hönsafvelns bedrifvande, men en smula omtanke
och nit för saken kan ganska bra afhjälpa de olägen-
heter, som klimatet vållar.
Det är egentligen för att söka väcka intresse för
ett rationelt bedrifvande af hönsafveln vare sig för
äggproduktion eller åstadkommande af utmärkta kött-
djur för bordet, som jag vill uppvakta Iduns ärade
* Är därtill, som ofta händer i ett hushåll, någon
eller några af dess medlemmar ålagda af helsoskäl
att till frukost äta 1 à 2 ägg hvarje dag, så blir för-
hållandet ännu betänkligare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
