Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 15. 11 april 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
176 I DU N 1890
läsarinnor med några små uppsatser, som, tillämpade
i praktiken, skola visa, att man med ringa kostnad
och alltid med vinst kan drifva denna lilla »binä-
ring», och mången gammal gumma skulle, om hon
förstode sig rätt på saken, kunna hafva sin goda
bergning af ett eller annat tjog höns.
Vi skola då först se till, huru nu i allmänhet hön-
sen skötas, och hvad vinst däraf kan uppstå. Då
man lägger sig till med höns, köper man ofta en
eller ett par här, andra där, oftast utan att veta ens
deras ålder, långt mindre om de äro flitiga äggläg-
gare. De inspärras — nej förlåt ! — insläppas sedan
1 det för dem bestämda »hönshuset», som vanligen
utgöres — åtminstone på landet — af en af ribb
gjord afplankning i ladugårdens mörkaste hörn och
ofta nog går buren ej längre ned än på halfva väg-
gen, hvarigenom det i buren blir så mörkt, att hön-
sen om vintern blott lemna sina pinnar för att söka
få någon föda, som tillsattes dem på golfvet, där
någon rengöring aldrig på vintern kommer i fråga.
Att de under sådana förhållanden skola vantrifvas
är naturligt, och de »hämnas» också detta på det
enda sätt de kunna — genom att ej lägga ägg förrän
fram på våren, då ljusare dagar locka dem ut i det
fria.
Knappast något af våra husdjur är för sin trefnad
och afkastning så beroende af ljus och renlighet
som just hönsen, och det är därför ej underligt, att
man, med de begrepp man ofta, — för att ej säga
oftast, har om dessa djurs kraf på skötsel, får så
dålig afkastning af dem, hvilket gjort, att många
eljes praktiska och förståndiga personer fått sådant
förakt för dem, nämligen då det ej är fråga om ägg,
ty sådana vilja de nog hafva. Första vilkoret för
en rätt hönsskötsel är, att man skaflar dem en ljus
och varm bostad. En med kreatur besatt ladugård
är härtill nog tjänlig, men då skall hönshuset göras
vid ett fönster åt söder samt räcka från golf till
tak och därjämte vara så stort, att man får beräkna
2 kvadratfots golfyta för hvarje höna. Bäst är för
hönsens trefnad, om de om dagame få gå lösa i
ladugården, men detta är sällan tillåtet, utan är bäst
att i så fall göra en liten ventil å fönstret, hvarige-
nom de vid blidväder kunna utsläppas och har man
så utanför på en fläck undanskottat snön, så att de
få krafsa på bara marken, så må de ganska bra, ty
i snö vilja de ej gärna gå, och om de det måste, få
de ofta reumatism eller kramp i benen, hvilket stun-
dom är ganska svårt att bota. På så sätt kan man
utan några kostnader alls få ett rätt användbart
hönshus.
Om man däremot ej har en ladugård eller ett fårhus
— som äfven är bra — att tillgå, så kan man, som
jag af egen erfarenhet vet, med ringa kostnad upp-
föra ett litet hus åt sina höns af timmer; innan-
för timret lägges på cirka ’/? fots afstånd från det-
samma en innervägg af sämre bräder, och däremellan
fylles och packas torr sågspån. Golfvet måste också
vara dubbelt med sågspån som fyllnad; likaså taket.
Bäst är att lägga hela huset hvilande på 4 stenstap-
lar, på det råttor, som gärna draga sig dit, där höns
finnas, ej må komma in. Ett sådant hus för 50 st.
höns går färdigt till circa 70 kronor. Golfytan kan
i ett sådant beräknas till l’/2 qv.-fot för hvarje djur
af vanlig storlek och 2 qv.-fot för större. Ett stort
fönster, som om vintern förses med dubbelfönster,
anbringas åt söder, och under detsamma en öppning
för utgång, äfven den med dubbla luckor. Ett så-
dant litet hus har stora fördelar. Hönsen värma
själfva upp detsamma tillräckligt ; de trifvas däri1 väl
med god skötsel ; det är lätt att hålla rent hos dem
o. s. v.
Till hönshuset hör äfven en hönsgård. Bäst är
naturligtvis, där så är, att hönsen få ströfva fritt
omkring, men det låter sig sällan göra, ty de för-
öfva därunder åtskilligt ofog på åker och trädgård
samt äro utsatta för rofdjur af flere slag.
En inhägnad för hönsen fås bäst och billigast af
s. k. stängselduk, uppspikad på pålar omkring den
plats, där hönsen skola vistas. Den bör göras så
stor man har tillfälle och råd till, på det hönsen må
så litet som möjligt sakna sin frihet. Till tak är
billigast att själf knyta ett nät af s. k. »patejtråd»,
med maskor af circa 4 dec.-tums längd, hvilket spän-
nes öfver platsen och sålunda hindrar hökar och
kråkor från att taga höns och kycklingar.
Sedan vi nu sålunda ordnat ett hönshus med dito
gård, torde vi få tala något om hönsens skötsel. Jag
har förut sagt, att hönsen fordra renlighet och ljus,
och upprepar det ännu en gång. På golfvet måste
finnas ett par tums lager torr sand, som hvarje mor-
gon omröres med en kratta, för att frisk sand må
komma upp, och ombytes en gång hvarje vecka.
En lång vattenho och två dito mathoar, som städse
hållas rena, den förra försedd med friskt — ej allt-
för kallt •— vatten. Mat gifves dem om vintern 2
gånger dagligen och för öfriga delen af året 3 gånger
dagligen. Den bör bestå af omväxlande ämnen : korn,
hvete, hafre; gröpe, utrördt med ljumt vatten, på
vintern. Man måste alltid laga så, att de få t. ex.
»blötfoder» d. v. s. gröpe och vatten eller dylikt
ena dagens morgon och afton och på middagen säd
och andra dagen tvärtom. Kokt potatis är äfven ett
utmärkt foder. Hampfrö, gifvet 1 à 2 tekoppar åt
40 à 50 höns strax på morgonen, har jag funnit vara
ypperligt för att om vintern få hönsen att flitigt
värpa.
Dessutom gäller för hönsens såväl som för kornas
afkastning, att det lönar sig mera att hafva färre
djur och fodra dem väl än att hafva många och
fodra dem illa. På sommaren kunna de nog, om
de nämligen få gå fritt omkring, skaffa sig en gan-
stor mängd föda själfva, men instängda i en höns-
gård måste man äfven då gifva dem fullt tillräckligt
med mat och dessutom laga så, att de hafva skydd
för allt för stark värme och regn samt aska att
mylla sig uti, hvilket aflägsnar ohyran från fjädrarna.
(Forts. o. slut i nästa n:r.)
Vår almanack och våra
namnsdagar.
Kåseri af KarI Benzon.
■
|)ed ytterst få undantag kunuen I, mina
i damer, hvarje år fira er födelsedag
— de få undantagen utgöras nämligen blott
af dem bland eder, hvilka haft oturen att i
likhet med den snillrike tonsättaren Rossini
göra sitt inträde i världshvimlet den 29 febru-
ari under ett skottår. Men med namnsda-
garne är det icke så beställdt. Därutinnan
har vår gamla hederliga almanack visat er
en klandervärd brist på uppmärksamhet. Och
jag ställer mig gärna på er sida i en strid
mot denna vördnadsvärda och i många fall
berättigadt populära urkund.
Såsom förhållandena nu gestalta sig, hafva
de bland eder, som äro mödrar, tvänne ut-
vägar. Med pliktskyldig vördnad för det
bestående kunnen I välja ett af de i alma-
nacken förekommande namn åt lillan. Och
då är ju saken klar. Framtida blomsterhand-
lare skola prisa ert förutseende, och så skola
äfven våra bröder, de tyska fabrikanterna af
gratulationskort. Men I kunnen äfven med
förakt för de af kungl. vetenskapsakademien
gifna anvisningar välja ett namn, som visser-
ligen måhända icke tillhört något kanonise-
radt helgon, men som mera tilltalar ert skön-
hetssinne, äfven om detta tillvägagående
kommer att bidraga till blomsterhandelns och
kartongtillverkningens ruin.
Visserligen finnas i vår almanack kvin-
liga dopnamn, hvilka ännu kunna göra an-
språk på användning. Bland én mängd slagg,
sådant som Potentia, Appollonia, Mormessa,
Zenobia, Krispina etc. etc. träffa vi under-
stundom juveler sådana som Maria, Anna,
Elisabet, Klara m. fl. Dock tilltror jag mig
kunna försvara den beräkningen, att högst
tjugufem af de i almanackan förekommande
kvinliga, dopnamnen ännu kvarstå i allmänt
bruk. I hela januari finnes väl näppeligen
flere än ett mitt och förmodligen i många
andras tycke välljudande — Gunilla. Prisca
vore en ren oartighet, ty det betyder ju gam-
mal, och Agneta samt det pompösa Emeren-
tia torde väl få anses som antikverade. Mo-
nika, den fräjdade kyrkofadern Augustinus’
moder, hvilken fått släppa till namn åt den
fjärde maj, kunde lika gärna utbytas mot
Harmonika, hvilket låter lika bra och i vår
mekaniskt-musikaliska tid vore mera popu-
lärt, Corona skulle ni nog dra er för att
använda som dopnamn, äfven om er herre
och man sätter aldrig så stort värde på en
cigarrsort med samma benämning. Barbara
är lika fult som den musikaliska vidrigheten
Barna-bas, men man vågar väl ej slopa detta
namn af fruktan för att stöta det högt ly-
sande sällskapet Par Bricoll för hufvudet.
Skönhetssinnet måste väl hysa antipati mot
Antipas, på samma gång det tycker, att man
borde »ursila» sådana otympligheter som Ur-
sila!
För att sluta med några allvarsord i en
fråga, som härmed icker första gången af-
handlas: skulle det icke vara en lätt upp-
gift för dem, hvilka hafva almanackens öden
i sina händer, att slopa det gamla latinska,
grekiska och hebreiska tyranniet? Våra mo-
derna europeiska språk — men framför allt
de gammalnordiska — erbjuda ju rikligt
material för reformer. Jag nekar icke till,
att namnförrådet i flere af de europeiska
storstaternas kalendrar erbjuda ett barbari,
jämförligt med vår egens. Men dem tjänar
dock den i de flesta fall kvarstående helgon-
kulten till ursäkt. Vi däremot, som höjt oss
ur katolicismens mörker, vi, som vilja gälla
för att vara ett af jordens mest upplysta folk
— skulle icke vi när som helst kunna slå
in på en bättre väg?
Hjältemod i hemmet.
Huru onyttigt vårt lif förefaller oss ibland!
Hvad vi längta efter ett tillfälle att utföra nå-
gon stor handling. Vi tröttna på hemlifvets
dagliga kretsgång och inbilla oss, att vi skulle
vara mycket lyckligare i andra förhållanden.
Vi tänka på lifvets stora stridsfält och önska,
att vi vore hjältar! Vi tänka på det goda,
som vi skulle kunnat göra, om vår lott fallit
annorstädes. Vi glömma, att världen består
inga titlar så höga som fader, moder, syster
eller broder. Inom hemmets helgade område
hafva vi många tillfällen till hjältemod. Dag-
liga handlingar af själfförsakelse för en annans
väl, milda tröstande ord för andras bekymmer
eller vård om de sjuka kan allt förefalla som
ingenting, dock, hvem förmår säga det goda,
som därigenom kan uträttas. Våra minsta
ord kunna lemna intryck på andra till godt
eller ondt. Vi så dagligen den säd, som skall
frambringa någon slags skörd. Väl vore det
för oss, om det blir en skörd, som vi med
glädje och stolthet kunna inberga. Om någon
af den kära hemkretsen under kommande år
kan se tillbaka och, uttalande vårt namn, säga:
»Hennes ord och exempel förberedde mig till
ett nyttigt lif — henne har jag att tacka för
min nuvarande lycka,» då kunna vi ju säga:
jag har ej lefvat förgäfves.
1SÉL
DräktreformKföreningen*
’f^Aenna förening, som stiftades 1886, och hvars
Vlgl styrelse alltsedan nitiskt verkat för den upp-
gift föreningen satt sig före, torde förtjäna
här något närmare omnämnas. Såsom af namnet
framgår, är föreningens mål att motarbeta det myckna
i den nuvarande kvinnodräkten, som är rent af skad-
ligt, och att åstadkomma praktiska, bekväma och
ändamålsenliga, samt med hygienens fordringar öf-
verensstämmande klädedräkter för kvinnor och barn.
Den föreställningen gör sig tämligen allmänt gäl-
lande, att föreningens verksamhet inskränkt sig till
framläggandet och förordandet af den s. k. fornnor-
diska kvinnodräkten — hvilken för öfrigt alls icke
* Man har till oss framställt en begäran, att vi i
Idun skulle intaga denna ur tidskriften »Dagny»
hemtade uppsats. Vi göra det med nöje, emedan vi
anse, att saken i fråga är värd all uppmärksamhet
och allt understöd.
Red.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
