Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 15. 11 april 1890
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
178 I DU N 1890
1872 öppnade sig för Harriet ett nytt och
lönande fält för hennes intelligens, dä » The
American Literary Bureau af Boston» gaf
henne i uppdrag att i de förnämsta städerna
inom Förenta staterna hålla en cykel af 40
föreläsningar ur sina egna verk. Sedan hon
med den största möjliga framgång afslutat
denna tournée, företog hon följande år en
andra till städerna i Vestern.
Den förnämsta tilldragelsen under senare
delen af hennes lif var firandet af hennes
sjuttionde födelsedag. Detta föranstaltades
af hennes förläggare i form af en trädgårds-
fest, till hvilken alla Amerikas namnkunniga
skrifställare och lärde inbjödos. Denna fest,
som den 14 juni 1882 egde rum i Newtour-
ville, en förstad till Boston, utgjorde afslut-
ningen på mrs. Stowes ofientliga lif. 1886
förlorade hon sin älskade make.
Striden om hjärtan.
Ur ett kvinnolifs historia
af
Johan Nordling.
(Forts.)
a
)a gingo de arm i arm, än hvar för sig sida
h vid sida; ibland — när de kommo till den
* aflägsnaste och minst skötta delen af par-
ken — var vägen så igenvuxen af högt, fuktigt
gräs och doftande ormbunkar, att han måste gå
före och rödja väg, och hon kom hack i häl efter.
Litet emellan gjorde hon en »afstiekare» åt ena
eller andra sidan efter någon vacker blomma, något
lint, krusigt blad eller vajande gräs, eller också
måste de prompt stanna ett tag för att se på den där
gamla lummiga eken, som var ihålig på ena sidan
och ett sådant utmärkt gömställe för »kurra göm-
ma», eller den där lilla viken nere vid stranden,
< där de förr alltid hade haft hela barkbåtsflottiljen
förankrad, eller den där höga, skrofliga klippan,
som varit röfvarborg och vitne till så många
djärfva, mer eller mindre lyckade stormningar,
och hvilket allt hon mindes så väl, »åh ! så ut-
märkt väl».
Hur de då gingo, kommo de slutligen fram till
»grottan», som låg i bortersta delen af parken.
Såsom geologisk märkvärdighet var den af mycket
anspråkslös natur: ett stort rullstensblock, som
låg alldeles på kanten af en lodrät berghäll och
sköt ut däröfver som ett tak, på ena sidan af
naturen stöttadt af ytterligare ett block och på
den andra af obarkade, hvita björksträfvor, för-
enade af en spalier och öfvervuxna med Ampé-
lopsis, tät som en mur, grön, skiftande i den späda
vårfärgens bleka gult. Men där inne var det svalt,
skuggigt och skönt, bänkar af själfvuxen al och
den alra härligaste utsigt genom dörröppningen
mellan granarne och albuskarne vid stranden
långt ut öfver sjön, som låg glitterblank i afton-
solen.
När de hade undersökt alla de gamla välkända
ställena där inne i skumrasket, skräfvan, som
tjänat till skafferi, det lilla vkrypinet» vid bak-
väggen, som varit kök, och den sluttande sten-
hällen på golfvct, där de brukat bädda syskon-
säng af löf och mossa, och voro riktigt ordent-
ligt uthvilade, gingo de åter fram i solskenet
därutanför.
Strax bortom grottan stod klätterbjörken alldeles
invid sjöstranden. Det var ett gammalt hederligt
träd, ett sådant där, som tyckts i all sin tid ha
bemödat sig att växa riktigt bekvämt för barn-
ungar att klättra i, med glest, stadigt, långslut-
tande grenverk, en massä bekväma klykor till
sittplatser och mycket skuggande löf i toppen.
Efter den korta stammen voro klotsar fastspikade
som trappsteg.
De stannade i skuggan där under, tego båda
med ens, liksom väntade hvar och en, att den
andra skulle säga något, och stodo så en stund
helt tysta bredvid hvarandra i det nedtrampade
gröngräset. Sonja kastade litet emellan långa
blickar upp åt trädet och såg ut, som om hon
hade något mycket viktigt på hjärtat, men som
var svårt att komma fram med.
»Hvad tänker du på, Sonja?» frågade slutligen
Kurt.
»Jo, ser du, Kurt», hon stammade en smula
och rodnade aldrig så litet, när hon mötte hans
frågande blick, »det är för märkvärdigt, men —
men — jag skulle så rysligt gärna vilja klättra
upp i trädet, bara en liten, liten bit, ser du. Jag
vet nog, att det är alldeles fasligt illa tänkt, nu
när jag är stora damen, som både pappa och du
och alla säga, men jag kan omöjligt rå för det.
Jag känner en så oemotståndlig lust. Ack, hvad
det skulle vara roligt!»
Kurt skrattade högt.
»Ja, hvarför skulle du egentligen inte kunna
göra det?» sade han.
Sagdt och gjordt. Hon skickade upp Kurt före,
och när han var lyckligt framme och ropade från
toppen, att det var en »sådan utmärkt plats där-
uppe precis för två stycken», klättrade hon efter.
Hon var vig och stark. Den snäfva, moderna
klädningen hindrade henne en smula, men det
var i det hela en tämligen måttlig konst att komma
dit upp, och det dröjde ej många minuter om,
förr än hon satt sida vid sida med Kurt och gun-
gade högst uppe i trädtoppen, där det var mycket
löf, mycket mygg och mycken utsikt, om man
tittade ut emellan kvistarne.
Kurt kunde ej låta bli att skratta, när han
tänkte på, hur lustigt det måtte vara, om någon
såge dem bägge två, »gamla människorna», klättra
som skolpojkar så där uppe i höjden. Han hade
då icke varit med om slik en galenskap på den
dag han mindes, sade han åt Sonja, och sä skrat-
tade de igen, så att det gaf eko långt bort i berg-
knallarne .. .
H- ■*[’
*
Men den tidiga vårkvällen föll på, och de ljusa,
bjärta, ungdomligt lysande färger, som majdagarne
ymnigt strött ut öfver parkens växtlighet, begynte
förtona i en unisont skär nyans, den en sval,
genomskinlig vattenånga, som steg upp från sjön,
svepte om dem.
Trötta efter de barnsligt uppsluppna lekar, till
hvilka de nyuppväckta minnena som i en ljuf
yrsel drifvit dem, gingo nu Kurt och Sonja med
dröjande steg den bakre parkvägen tillbaka emot
trädgården. En behaglig domning smög sig öfver
dem båda efter den stormande munterheten nyss;
ej ett ord vexlades dem emellan. Men allt efter
som Kurt Stråle kände den unga flickans hand
allt tyngre stödja på hans arm, när hennes hög-
vristade lilla fot till sistone tröttats af den långa
dagens friluftsstrapatser, eldade en underlig värme
upp hans blod. Han förnam en spänstighet af
ungdomlig styrka och trotsigt mod, sådant han
aldrig förr erfarit ens öga mot öga inför den
hotande faran; men denna styrka omfattade med
all sin kraft, likasom inneslöt ett enda mål —
den unga flickan vid hans sida. Hvilken våld-
samt lockande håg kände han ej att draga henne
tätt, tätt intill sig, att beskyddande smeka öfver
den bruna flätan med sina starka händer, att
aldrig, aldrig åter släppa henne ...
Den mjuka mossan, ännu däfven af vårens syra,
förtog ljudet af deras steg, och Kurt hörde tydligt
flämtningen af hvarje andedrag, som Sonja drog;
han lyssnade girigt och spändt därtill. Skulle
han ej kanske ock få höra hennes hjärta klappa?
* *
Emellertid hade den gamle grefven, som strängt
upptagits af att underhålla alla sina gäster, medan
kaffet, likören och cigarrerna serverats ute å teras-
sen, plötsligt till sin stora bestörtning funnit, att
både Sonja och Kurt helt pliktförgätet försvunnit,
och begagnade ett ledigt ögonblick att gifva sig
ut och söka dem.
Det var, som om han anade, att de flytt sin
kos åt parksidan, och han vek af efter strand-
vägen och kom så fram till drifhuset, som låg
nere emot sjön på gränsen till parken.
Trädgårdsdrängen gick utanför och gräfde i
sparrislandet.
»Har du sett till fröken Sonja?» frågade grefven.
»Ja, herr Kurt och fröken ä’ där inne i drif-
huset; de ha väl varit där en god halftimme nu
snart», svarade han.
Kurt med Sonja i drifhuset, det var för besyn-
nerligt, och så länge sedan! Kurt för sin del
brukade då knappt komma med sin fot dit in på
hela året annars, ty blomsterskötsel var något,
som ej intresserade honom, och som han aldrig
befattade sig med. Grefven började få märkvär-
diga aningar och kände sig riktigt litet enerverad,
när han sakta öppnade dörren till växthuset.
Han stannade som förstenad midt i dörröpp-
ningen och stirrade rakt framför sig med den
tydligaste förbluffning målad på sitt gamla gråskäg-
giga ansikte. Han kom sig hvarken för med att
gå framåt eller tillbaka.
Och dock skulle den tafla, som upprullades
inför hans ögon, ha väckt hvarenda rättrogen
målares entusiasm och beundran.
Det var ett vackert drifhus, högt i tak, bredt
och rymligt. Aftonsolen låg in efter fönstersidan,
lyste bjärt och varm på solfjäderspalmernas stora,
vaggande blad och de mörka, stela ficuslöfven.
De spräckliga caladierna bredde närmast fönstren
ut sin färgprakt, delvis skuggade af cactusarnes
och euphorbiernas taggiga, osköna former uppi-
från de hängande hyllorna vid taklisten. Gången
i midten var strödd med fin, hvit hafssand och
den rappade muren till ugnarne klädd med en
fäll af frisk, frodig vintergrön. Efter de smärta
pelarne, som uppburo glastaket, slingrade sig
klätterfuchsior med hängande röda och hvita blom-
mor, och midt i gången gungade från det hvälfda
takets högsta resning en rad amplar af obarkad
hassel, fyllda med grön, fuktig mossa och stora,
tropiska ormbunkar.
Längst hort i andra ändan af drifhuset var en
lummig berså af mörk, tät, slingrande murgrön.
Sonja stod vänd ifrån solsidan; ljuset, som smög
sig in mellan murgrönsrefvorna, lyste i flammor
på den åtsittande, mörka klädningen och den
bruna, tjocka flätan, som tungt föll henne efter
ryggen ända ned om midjan. En jättebukett af
sköflade drifhusblommor låg vid hennes fötter.
Hon hade slagit bägge armarne om hans hals
och knäppt ett par små, hvita händer om hans
nacke; han stod med en min af varmaste’ ömhet
i de klara ögonen lutad öfver henne och lyss-
nade leende till hennes förtroliga hviskning. Hvad
hon hviskade, det kunde ej grefven höra; men
när hon slutat, tog Kurt hennes lilla runda huf-
vud mellan sina stora händer och kysste henne
så häftigt, så häftigt — »en — två — tre — fyra
gånger.
Detta var dock nästan för mycket att stillati-
gande åse för en far, och ett plötsligt utrop und-
slapp grefvens läppar.
De båda älskande sprutto förskräckta till, Sonja
släppte sitt tag, och de vände sig om.
Skola vi bekänna det — den tappre martisso-
nen, som utan att blekna stirrat döden i hvitögat
mer än en gång, han kände nu modet svikta, när
han i dörren skymtade farbroderns högresta gestalt,
blef blossande röd, och borrade förvirrad blicken
i backen. Men när han så åter lyfte den och
fick sikte på Sonja som med en den allra skäraste
nyans af rodnad på sina kinder, ett halft litet
löje i mungiporna och en hel fråga i de stora,
bruna ögonen väntande blickade honom upp i
ansiktet, fattade han mod med ens, slog beskyd-
dande sin arm om hennes lif, drog henne tätt
intill sig och sade till den gamle med en klang
af dämpadt jubel i rösten-.
»Nu är Sonja min — ni nekar mig ju henne
ej — säg, säg, att ni icke gör det!»
Då går fadern fram och kysser Sonjas panna.
»Och du — hvad säger då du, min egen älsk-
ling?»
Men Sonja kan ej få svar öfver sina darrande
läppar för den mäktiga rörelse, som spränger
inom henne, då hon kastar sig till faderns
bröst och, medan ljufva tårar — den stora, nya
känslans första vårsvall — skölja öfver hennes
glödande kinder, snyftar detta enda ord:
■»Pappa...»
Hvad göres väl vidare vittne behof?
Den gamle grefven smeker ömt öfver dotterns
nedböjda hufvud.
»Den största öfverraskningen blef dock min till
sist», sade han »på denna öfverraskningarnes
dag. Dess bättre var den af det glada slaget.
Blif lycklig mitt barn, och Gud välsigne eder!»
(Forts.).
Huru oändligt mycket skulle icke just kvin-
norna med sitt medfödda veka, soliga, skick-
liga, medlidsamma, förståndiga och vänliga
sätt kunna verka i mänskligheten, som blöder
ur otaliga sår. Hvad de kunna, det bevisa
många af dem, men ännu flere stå kanske få-
fänga på torget. Funcke.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:35:09 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1890/0186.html
