Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 16. 18 april 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
190 I DU N 1890
alla dessa mer eller mindre främmande gäster,
som nu mindre än någonsin intresserade henne.
Ännu susade samkvämets larm som ett mono-
tont brus i hennes öron; ännu hade hon ju ej
fått en sekunds ro att samla, ordna, lugna alla
dessa nya, mäktiga intryck, som bestormade henne;
men när hon, uppgifven af trötthet, nådde fram
till sin bädd och, begjuten af det rosenröda sken,
som silade genom nattbordslampans silkesslöja,
oafklädd kastade sig ned på dess kuddar, trängde
ideligen som en allt beherskande melodi genom
feberns kaos återklangen af dessa enda ord —
»vi mötas — vi mötas i drömmen...»
* *
Efter en tung sömn spratt Sonja plötsligt upp,
vid att hon kände en hand fatta i sin. Genom
den skymning, . som de tätt sammanfällda gardi-
nerna bredde öfver rummet, igenkände hon Maries,
den franska kammarjungfruns hvitmössade hjässa,
som lutades öfver hennes hufvudgärd.
»Förlåt, förlåt, min kära fröken, att jag väcker
er. Fröken kan ju så väl behöfva sofva efter
alit bråket i går. Men grefven har sändt upp
Jakob med befallning, att han så fort som möjligt
vill tala med fröken i blåa salongen.»
Sonja gnuggade med små hvita knytnäfvar i
sina omornade ögon.
»Pappa —• — ja, pappa — hvad är klockan?»
»Ah hon är bara half tio.»
t,Bara, säger du Marie! Hur har jag kunnat
sofva så länge! Det är ju förfärligt!»
Och med ett enda språng var hon ,ur sängen.
»Men hvad är det då, Marie? Är det något
särskildt? Det har väl aldrig händt något led-
samt?» .
»Ack nej, det kan jag väl inte tro,» svarade
Marie på sin mest trohjärtade brytning. »Grefven
och löjtnanten ha redan ridit en timme tillsam-
mans, och frukosten skulle vara färdig kloc-
kan tio.» ■
Det var icke många minuter, som den morgo-
nen åtgingo till Sonjas toalett. Hon var dock
icke rätt lugn; det låg något underligt under detta.
Hvarför skulle väl annars pappa sändt bud efter
henne — slika inkietta infall voro ej hans vana.
Helt blossande varm af brådskan och oron kom
hon ned i salongen. Fadern stod vid ett af fönst-
ren, som det syntes försänkt i djupa tankar,
och hans fingrar trummade nervöst mot rutan.
Det klara, härliga vädret från i går bade för-
bytts i grå dis och regn. De stora träden ute på
terassen voro svepta i en fuktig dimma, och
efter rutorna sipprade vattnet i långa, sling-
rande rännilar. Sonja hade ej ens gifvit sig tid
till en titt utom gardinen uppe a sitt rum; och
nu slog plötsligt den oväntade gråvädersstämnra-
gen henne till mötes som en råga på hennes be-
klämning.
Att solljus och skugga kunde skifta sa snabbt!
Fadern hörde ej, när hon kom. Då hon lade
sin hand på hans axel — »god morgon, älskade
pappa; det har väl icke händt något nagot
styggt?» — vände han sig om.
»Något styggt; åhnej — icke så farligt, skola
vi väl hoppas. Farbror Axel har blifvit plötsligt
sjuk, och jag måste genast fara till honom. Men
det är ju i alla fall för tidigt att oroa sig, innan
vi veta något närmare.»
»O, så ledsamt», brast Sonja ut med oförställd
smärta; »hur — när — hvem har sagt det?» ^
»Se här; jag har fått telegram i dag tidigt pa
morgonen.»
Han sträckte fram mot Sonja ett samman-
skrynkladt papper, som han höll i sin hand ; men
när hon nervöst grep efter det, drog han det häf-
tigt tillbaka, som om han plötsligt besinnat sig.
»Hvad — får jag icke se det?» — sade Sonja.
»Du fördöljer dock något för mig, pappa. Jag
ber dig: säg mig allt! Är det mycket farligt?
Är han död?»
Grefven stod tyst under flere sekunder, med
hårdt sammanpressade läppar och dyster, halft
sänkt blick.. Men med ens höjer han så hufvudet
och ser in i Sonjas oroligt spejande ögon.
»Nej — han är icke död; du missförstår mig.
Kanske alls intet är att frukta. Men —_ Sonja —
hvarför skulle jag inte säga dig allt; jag vill ej
ha något odeladt med dig, hvarken glädje eller
sorg. Du är ju icke längre något barn.»
Han räckte henne telegrammet, och hon fum-
lade länge med att veckla upp det. Hennes händer
darrade häftigt.
»Grefve Stjärne plötsligt insjuknad. Önskar
träffa sin broder.
’ Käthe Bentson.»
Det var afsändt från Wiesbaden.
Detta slog Sonja först.
»Wiesbaden?» — sade hon och såg upp; »jag
trodde farbror var på Lindestorp.»
»Ja, det trodde också jag. Men det är ju ej
så underligt. Du känner ju, hur plötsligt och
oväntadt hans reslust kan vakna.»
Men så — som en blixt bländades hennes öga
af detta kvinnonamn, okändt, aldrig förr hördt,
»Käthe Bentson?» — upprepade hon hviskande
och lät handen, som höll papperet, sjunka.
»Ja, sade grefven med dof röst, och hans blick
blef irrande, som om undveke den hennes;» det
är detta, som mest upprör mig. — Hon — hon —
och just nu ...»
I detta ögonblick ljödo steg Jran rummet bred-
vid, och en sekund därefter presenterade sig i
dörröppningen Jakobs korrekta skepnad, iklädd
knäbyxor, långa hvita silkesstrumpor och mörk-
blå, galonerad frack.
»Herr grefve och fröken — bordet är serveradt.»
»Det är bra, Jakob,» vinkade grefve Stjärne
nervöst. »Vi komma — vi komma strax.».
»Men papua, älskade pappa,» utropade Sonja och
kastade sig* om hans hals, så snart hofmästaren
försvunnit, »var nadig, var barmhertig mot dig
själf — och mig — dela dina bekymmer, jag
fordrar det — hör du — som en rätt • allt,
allt.»
Grefven stödde henne och sköt henne med mildt
våld ifrån sig.
»Du är för upprörd nu, och vi kunna omöjligt
bägge lemna våra gäster så länge. Hvad skola
de tänka? De ha redan fått vänta mer än lämp-
ligt. _ Gå upp på ditt rum; jag skall ursäkta
dig: du är opasslig, behöfver hvila. Jag skall
sända Kurt upp till dig, så fort det kan gå för
sig, utan att det alltför mycket uppmärksammas,
och kommer så själf efter, så snart det är mig
möjligt. — Var lugn — var lugn min älskling,
allt blir väl godt igen, med Guds hjälp. Jag skall
berätta dig, hvad du bör och kan få veta.»
Han kysste henne ömt och redde sig till att gå.
»När reser du?» — ropade Sonja med skälf-
vande röst efter honom.
»Med snälltåget i afton; det är den första lä-
genheten.»
»Jag följer dig; du måste taga mig med; jag
släpper dig inte ensam!»
»Ack nej, ack nej», sade han sorgset och ska-
kade sitt gråa hufvud, i det han gick ut.
Dock såg han ej, hur Sonja i konvulsivisk grat
sjönk ned på knä i turellens nisch, vattnande
fönsterdynans silkesblommor med heta, bittra
tårar ...
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
