Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 17. 25 april 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
202 I DUN 1890
Indirekte.
Af Ave.
III.
En baklexa.
gingo från ett aftonsällskap, hvarest
fëyfôï Björnstjerne Björnsons »En handske»
varit föremål för ett lifligt meningsutbyte emel-
lan damerna. Till en början säg det dock ut,
som om äfven kerrarne baft lust att deltaga
i ordskiftet, men genom ett par yngre flickors
hvasea sidobugg på personer, tycktes de man-
liga gästerna ba råkat i misshumör, ty de
drogo sig tillbaka till rökrummet och spelbor-
den ; från dessa senare trängde dock nu och
då undertryckta skratt och satiriska anmärk-
ningar in till oss i salongen. Där kom allt
mer och mer bitterhet i damernas diskussion.
Vi voro nu — tre i sällskap — ute på de
tysta gatorna. Erik L., som jag sett växa
upp till en ung, kraftfull man, hade åtagit sig
att ledsaga fru Falck och mig till våra skilda
bostäder. Mot sin vana gick han tyst och
trumpen bredvid oss.
»Jag önskade, att I män, i stället för att i
smyg sitta och säga dåliga kvickheter i an-
ledning af en allvarsam fråga, stannat kvar
bland oss kvinnor och ärligt och öppet sagt
er mening,» yttrade jag, som trodde mig känna
orsaken till Eriks tvära sätt.
»Min bästa ’Ave’, du får verkligen förlåta,
att vi män helst undandraga oss att i dam-
sällskap allvarsamt behandla dylika frågor, så
länge ert älskvärda kön därvid helt enkelt ut-
går från den synpunkten, att vi män äro de
allena skyldige; att vi alltid, allt ifrån det vi
trampat ut barnskorna, uigöra den förledande
parlen». lians röst var full af harm.
»Men så sjungen ut då! Ut med sanningen,
så att vi i flock få höra den !» utbrast fru Falck.
»Mina damer, först och främst skulle ni då
behandla oss som jäfviga vittneD, och dessutom
skulle ni anropa det passande, konvenansen,
goda tonen och blygsamheten om skydd mot
våra vittnesmål; därför buga vi oss så djupt
för eder vishet, att ni ej se, hur vi småle
bittert åt eder bornerade ensidighet. Så länge
blott ena parten höres, ömkas, omhuldas och
— rättfärdiggöres af ärade damer, så länge
få ni alla ursäkta, att vi män betrakta edra
åtgöranden för att förbättra sedligheten såsom
varande, lindrigast sagdt, opraktiska.»
»Nå, men detta kunde du ju mycket väl
ha sagt till hela sällskapet nyss,» tycker jag.
»Nej, det kunde jag ej, ty så snart en karl
inför ett större fruntimmerssällskap bjuder til!
att försvara sitt eget kön, kan han förut vara
viss på, att hau själf blir stämplad som ett
uselt subjekt med ondt samvete, ty kvinnor
hålla sig ogärna länge till en sak, om de få
tillfälle att kasta sig öfver en person — ja,
förlåt, att jag säger er två detta, men vreden
har så i afton kokat i mig, att nu måste jag
ha luft — eller tyckeu kanske ock I, att jag
har orätt i detta?» frågade han. Och utan, att
gifva någon af oss tid att svara, fortfor han,
dock nu med mera lugn: »Kan något väl vara
mera orimligt än att antaga, det ynglingar i
allmänhet äro djärfva, fräcka eller listiga rof-
djur, då man tvärtom med största lätthet borde
kunna öfvertyga sig om, att gossen är långt
blygare mot flickor, än dessa äro i sällskap
mot oss. Jämför blott skolflickor och skol-
gossar med hvaraodra! Hvilka af dem, tron
I, inleder ’småkurtisen’? Jag bara frågar.
Eller ärcn I, bildade damer, naiva nog till att
tro gossar och ynglingar blott vara blyga,
otympliga eller skygga gent emot bildade flic-
kor, men — raka motsatsen mot pigor och
deras gelikar? Nej, jag skall nu säga eder,
som möjligen ha förmåga att skilja sak från
person, att gossar och ynglingar ha flere yttre
lockelser att undvika, än de ha inre frestelser
att bekämpa. Detta skulle väl också hvarje
förnuftig kvinna själf kunna se, om hon ej
ville blunda för allt, som ej smeker hennes
antagna föreställningar om kvinlig oskyldighet.
Men fråga t. ex. mödrar, som ega sina söners
förtroende, eller spörj en smula närmare efter
orsaken till, att den och den dygdädla jung-
frun eller oek dotterns väninna o. s. v. kom
så hufvudstupa ur den eller den tjänsten
eller familjen! Men mödrarna äro ju, förstås,
jäfviga, om de anklaga medlemmar af eget kön.
Och hur har väl denna damvärld, som nu, i
egenskap af medelålders dygdemönster, domfäller
oss, handlat emot den manliga ungdom, som
på deras tid var med i sällskapslifvet? Var
det kanske de sedligaste bland de unga män-
nen, som företrädesvis vunuo damernas beun-
dran eller kärlek? Månne det ej var just de
värst beryktade, som blefvo mest eftersökta i
den högre societeten liksom ute i mera taifliga
sällskapskretsar? Men så, på en gång, vräker
kvinnan ifrån sig allt ansva» i detta fall och
kastar det på oss, kräfvande att vi, som hit-
tills hvarken egt skydd i allmänna meningen
eller stöd hos vära kvinliga jämlikar och jämn-
åriga, skola se och höra alla lockelser ute i
lifvet, utan att beröras af dem. — Kära, bästa
tant Falck,» tog han åter uti, då hon försökte
ett försvar, »tala då i det sunda förnuftets
namn ej om förslaget att förbjuda utställandet
af mer eller mindre påklädda fruntimmerskon-
terfej i cigarrbodarne, så länge här finnes half-
klädda damer att beskåda på balerna samt ut-
manande kvinnofigurer på gator, i hem och
hvart vi vända oss! Jag önskar nu, att jag
gått ut i salongen i afton och sagt fröken
Amanda och fröken Adèle, huru de just i sina
utstuderade dräkter kunde tjäna till modeller
för de omtalade cigarrbilderna!»
Vi stodo nu vid fru Falcks dörr. »Det är
sannerligen ord och inga visor, som vännen
Erik bestått oss två till desert,» sade hon.
»Förlåt, kära tant, att jag kommit med allt
detta till er två; jag borde ha sagt det där
inne i flocken!» Hon tryckte hjärtligt hans
hand till god natt och gick tyst in till sig.
Erik och jag fortsatte vägen mot mitt hem.
Han gick tyst en stund, jag likaså. Därpå
började han plötsligt:
»Ave, mamma har en gång nämnt, att du
i dia ungdom varit bekant med von Hojkels
familj, och mamma har också någon gång nämnt
fröken Lavinia. Säg, är månne ej denna se-
dermera så egenrättfärdiga dam ej indirekt
orsaken till hans moraliska förfall? Mamma
har omedvetet skildrat henne som en simpel
kokett. Hon dog ju ärad som ett dygdemönster.»
Jag slapp att svara på Eriks fråga, ty vi
voro nu vid trappan till min tillfälliga bostad,
men Lavinias namn — det verkliga, förstås
— frammanade med ens för minnet det gamla
herresätet, där jag först såg henne och så ofta
med ungdomens vaknande undran sett hennes
lek med hvarje ung man, som kom i hennes
närhet. Senare i lifvet fick jag se de vidt-
gående följderna af denna, för hvarje människa
ovärdiga lek med själar; det är dödsbringande
smittstoff i cn dylik.
Männen filosofera bättre öfver människo-
hjärtat än kvinnan, men hon läser däri bättre
än de. Rousseau.
När våren kom.
Skiss af Elisabeth Kuylenstjerna.
» rf.tt sådant litet blekt barn,» sade förbi-
-JLU gående.
Qv En och annan ryckte på axlarna och
talade i öfverlägsen ton om brist på sol, dålig
luft och otillräcklig föda. Mänga gingo väl
också förbi, utan att kasta en enda blick till
lilla Majas fönster.
Men nu, när våren snart skulle komma och
stängda hjärtan öppnades för att släppa in den
lifgifvande solen, när hvarenda halfutsprucken
blåsippa har sin egen lilla saga, som sedan
lefver i minnet hos skogens vaggande gräs-
strån, då göra sådana där stora, glänsande
barnögen som lilla Majas ett vemodigt intryck
på vekhjärtade idealister, och de möta den
sorgsna, längtande blicken med ett litet små-
leende och en vänlig nick.
Och lilla Maja nickade igen och talade om
för sin stackars bleka mamma, som satt till
hälften begrafd bakom en hög bländande hvitt
linne, att stora herrar nickade åt Maja, och
modern drog ur en tråckeltråd, lyfte litet på
hufvudet och log. Ett stackars stelnadt leende,
som härdfrusit i vinterns köld på de färglösa
läpparne.
Sedan sattes hjulet i gång på nytt: tick-tick-
tick-tick — en lång, rak söm arbetade sig
fram under nålstygnen ; den växte och växte,
blef färdig och lades undan; så kom en ny,
ännu en —• det skulle ej taga slut förrän sent
i afton. Det visste den gamla maskinen så
väl och gjorde ej ens ett försök att stanna.
Så hade den pustat och surrat under de
långa, mörka vinterkvällarne, då den låga ar-
betslampan spred ett sömnigt skimmer öfver
det lilla, fula rummet med sitt nedsvärtade
tak. Sedan blefvo kvällarne kortare, dagarne
ljusare. Arbetet började då klockan fem på
morgonen, men lampan tändes icke längre, ty
nu skulle det bli vår. Dubbelfönstret togs ur,
trasmattan skakades och lades upp på vinden.
Kakelugnen eldades bara en gång i veckan.
Maja sprang omkring och var förtjust. »Nu
är det vår, mamma! Då får Maja gå ut i det
gröna,» ropade hon.
»Ja, älskling,» sade modern och drog en
djup suck. Blotta tanken att få lemna den
nötta stolen och flytta fotterna från maskin-
järnet gaf färg åt hennes bleka drag. Ögonen
slöto sig ett ögonblick. Hon tyckte sig ligga
utsträckt i det späda, mjuka gräset. Himme-
len var så blå, solen så varm och fåglarue
sjöngo så vackert. Från furuskogen kommo
starka, lifgifvande ångor och skänkte henne
ny kraft.
Kraft! Ja, det var hvad hon behöfde för
sin lilla flickas skull.
Och så gick hjulet igen — till dess det en
dag stannade —• — —
Den magra handen rörde det icke längre i
kvalfull strid. Den stora, hvita linnehögen
lades i ordning af andra händer, färdiga att
börja samma kamp, tills också de förlamades
som lilla Majas bleka mamma –––––-
En vilsekommen solstråle föll nyfiket på
de aftärda dragen, smekte de slutna ögon-
locken och sökte att värma de kalla läpparne ;
men det var förgäfves.
Lilla Maja visste icke rätt, hvad som me-
nades med döden. Hon satt tyst och stilla
vid fönstret. Ibland frågade hon: »sofver
mamma än?»
Men då endast den gamla klockan svarade
med sitt entoniga knäppande, blef Maja rädd
och började gråta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
