Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 17. 25 april 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1890 1 DU N 203
Sä kom där en tarfligt tillyxad, svart kista,
moderns sista bädd. Locket skrufvades pä
och den bars ut i vedboden. Pä söndags-
middagen, efter gudstjänsten, fick Maja sätta
på sig en gammal, svart kjol, som blifvit upp-
sydd enkom för tillfället, och sin lilla nätta
sommarkappa.
Hade modern lefvat, skulle hon nog fått en
liten fin hatt också i stället för den grofva
svarta munkbrohatten, som ref hennes ljusa
lockar i oordning och gjorde röda märken i
pannan.
Men hade ej den barmhertiga värdinnan varit,
kanske Maja hade fått gå utan hatt. Hon
hade tagit vård om lilla Maja och låtit henne
ligga och äta i köket, men hon fick vara inne
och leka med lille Frans ibland, när han var
vaken och skulle roas.
Lille Frans’ nya leksal var likväl ej af van-
lig leksaksfabrikation, och det kunde hända,
att den illa konstruerade dockan började gråta
och ropa efter mamma. Då skickades hon i
köket igen, till dess mekaniken blef lagad och
hon på nytt kunde skratta och sjunga och
leka tittut med den tjocke, blåögde pojken.
Men i dag skulle Frans sofva, och Maja
hade tillåtelse att gråta.
Frun hade till och med bestämt sig för att
låta henne få smaka litet af efterrätten till
middagen.
Herrn tog Maja vid handen, och frun knäppte
sina svarta handskar.
I porten var gårdsfolket samladt och såg
på, hur kistan lyftes upp på vagnen. Den
döda hade aldrig i lifstiden undanbedt sig
kransar och blommor, men ändå låg där bara
en fattig lingonriskrans och sökte breda ut
sina risiga kvistar för att täcka den simpla
målningen.
Frun steg upp i droskan. Herrn satte sig
bredvid, sedan han lyft upp lilla Maja på bak-
sätet. I barnets stora, blå ögon glänste tårar,
och läpparne sköto ut, fuktiga och röda,
»Kommer inte mamma med?» frågade hon
bedröfvad. Då tog den välgörande frun på
sig en värdig min och sade allvarligt:
»Lilla barn, det är din mor, som ligger i
den blomstersmyekade kistan, och du följer
henne till grafven.»
»Tag fram henne! Jag vill se henne,»
snyftade Maja.
»Det får du, om du blir snäll och from, så
att Gud kan vilja ha dig bland sin utvalda
änglaskara.»
Maja förstod ej, hvad den fina damen me-
nade, men hon lugnade sig ändå, och i hennes
lilla hjärna vaknade ett tyst hopp, när hon
såg solen stråla och kände de ljumma vår-
fläktarne, och hon sade gladt:
»Det är vår, då får Maja gå med mamma
ut i det gröna.»
Frun skakade missnöjd på hufvudet: »en
sådan liten enfaldig stackare det barnet var.»–––
»Se hit Maja! Ser du, i det där stora,
fina huset ska’ du få bo och få många små
lekkamrater, blir det inte roligt?»
Maja såg på det ståtliga, röda huset med
de spegelklara fönsterrutorna, såg på alla de
små flickorna i klumpiga, blårandiga klädningar,
som gingo in genom porten, och undrade, endast
undrade, hvem döden egentligen var, och hvar-
för han inte kom igen med hennes mamma.
Vagnarne stannade nu vid den s. k. fattig-
gropen. Presten kom fram, helsade och klap-
pade lilla Maja på hufvudet, som om han
tänkte skydda henne för alla lifvets faror.
Men den omsorgen kastade han på Herren och
nöjde sig med att göra sin plikt mot det lif-
lösa stoftet.
»Af jord är du kommen och till jord skall
du åter varda», ljöd det högtidligt genom den
ljumma, balsamiska vårluften. En liten fågel
kvittrar i ett nyknoppadt träd om vår och
uppståndelse.
Maja hade häpen blickat upp i den svarte
mannens ansikte, tills hon invid grafven fick
sikte på tvänne maskrosor, som snart syssel-
satte hela hennes uppmärksamhet.
När ceremonien var slut, tog frun henne
vid handen och ledde henne upp till grafven.
»Tag nu adjö af mamma. Hon ligger här-
nere. Du kan aldrig få se henne mera.»
Maja började bittert gråta. Och den lilla
handen slängde harmset ned blommorna i den
djupa, mörka grafven, under det hon snyftade:
»Maja — får aldrig — aldrig gå ut — med
mamma — i det gröna . . .
WL
”Tjugonde århundradet”.
Nyaste pariserchic.
Kåseri af Richard Kaufmann.
fjPPariserlifvet på societetens höjder, på bou-
«åS? levarden, sona berömmer sig af att vara
tummelplatsen för denna högsta sällskaps-
krets, är på väg att undergå en ny, genom-
gripande omstörtning. Det nedgående århun-
dradets kvällsskuggor sänka sig allt djupare.
Med dem har den nuvarande lefnadsfilosofien,
pessimismen, antagit en allt mörkare färg-
ton, ha smak och vanor ytterligare skärpt
den karaktär af förfall, som århundradet
företer. Efter »chic» ocli »pschutt» blef man
»fin de siècle». Man hade sett allt, pröfvat
allt, och man lekte icke längre kurra gömma
med sitt hjärta, man satte till slut sin ära
i att synas lika gammal och blaserad, som
man i verkligheten var. Riktigt comme il
faut blef man först, då man, andligt utlefvad,
lik en urkramad citron gaf den inre tomhe-
ten en motsvarande yttre skylt. Modets,
den goda tonens obevekliga lag föreskref
det så.
Men det gamla seklet lutar till sitt slut,
morgonrodnaden af ett nytt uppgår, och, om
det nittonde århundradet ännu ej formligen
hör till de förgångna, har det likväl spelat
ut sin roll. Det tjugonde höjer sig ur fram-
tidens brodd. Och Paris har, för att ej upp-
hinnas, skyndat sig att helsa det första svaga
skenet af morgongryningen. Man är i Seine-
staden icke längre »fin de siècle»; vill man
räknas till de tongifvande, måste man vara
»vingtième siècle».
Detta är raka motsatsen till, hvad man
förut var. I Paris ligger en gång för alla
kvintessensen i att direkt öfvergå från en yt-
terlighet till en annan. Ännu i går skulle
en pariserdam ha varit rädd för att utsätta
sig för hela världens åtlöje och hån, om hon
icke på sin hatt bar en monumental plym- och
blomsterbyggnad, påminnande om Eiffeltornet;
i dag stirrar folk efter henne på gatan, om
inte hatten är platt som en pannkaka. Och
en ej mindre grundlig omdaning har äfven
den inre människan undergått. Skillnaden
är blott den, att medan man vis à vis hatt-
modet öfvergått från den yttersta högern till
den yttersta venstern, bar rörelsen i lefnadsfilo
soffen gått i motsatt riktning, från venster
till höger. Man var förut vid tjugu år ut-
lefvad och trög som en gubbe, nu är man
med snö på hjässan idel eld och lågor, in-
tresserad för allt, full af glödande entusiasm.
Den pessimistiska lifsledan är som bortblåst,
och med öppna armar och hjärtat svällande
af förhoppningar dansar man nu framtiden
till mötes, full af tillförsikt om de framsteg,
om den paradis-aera den skall medföra för
jorden.
Ungherrarne, som från »fin de siècle» öf-
vergått till »XX:me siècle», ha, i stället för
att flanera på Paris’ asfalttrottoarer, tagit på
sig sjumilastöflarne, resa med iltåg till Sa-
markand och skrifva böcker om sin vaggou-
färd, de hålla offentliga föreläsningar, de bygga
laboratorier för att utrota bacillerna, med ett
ord, de äro idel rörelse, idel verksamhet och
finna lifvet värdt att lefva, endast om det
blir en oafbruten kedja af öfvervunna svå-
righeter.
De göra ännu mera, de gifta sig för att
bli lyckliga familjefäder och skaffa Frankrike
söner, på hvilka det, såsom ofta klagas, lider
brist. Det är högsta fashion inom den för-
näma världen att hålla bröllop, innan de
första skäggstråna knappast börjat visa sig
pä hakan.
Först och främst lia likväl damerna med
passion störtat sig öfver det nya modet, och
ju högre den sköna står på den sociala trapp-
stegen, dess väldigare äro hennes ansträng-
ningar att i en handvändning bli »vingtième
siècles).
Till och med sällskapslifvet offras på den
större verksamhetens altar. Med det parisi-
ska sällskapslifvet var det visserligen redan
för länge sedan ganska klent beställdt, men
Madame hade likväl ännu alltid »son jour».
Om än alla besök under hela veckan utan
förbarmande afvisades från hennes dörr, var
hon likväl på en bestämd sjunde dag hemma
för alla, som önskade bringa henne sin hyll-
ning. Huset fejades från golf till tak, tjä-
narne ifördes all den ståt, familjen ansåg
oskiljaktig från sin ställning, och strax efter
frukosten tog Madame plats i sin salong i
fåtöljen närmast chéminéen. Där förblef hon
sittande ända till tiden för dinern, med det
mest älskvärda leende inbjudande den till-
strömmande skaran af väninnor till de dubbla
stolraderna. Efter tur och ordning aflägsnade
man sig, och så länge man inte hunnit i
Madame’s omedelbara närhet, såg man sig
oundvikligt dömd till att spela en stum figur ;
d. v. s., det gällde att visa sin goda upp-
fostran genom att, med framåtlutad öfverkropp,
låta sitt ansikte förråda det lifligaste intresse
för samtalet vid kakelugnen, äfven om man
satt för långt bort för att kunna höra, hvad
som talades. Då man ändtligen hann till
stolen bredvid Madame, belönades man för
sin långa väntan med den huldaste förfråg-
ning om ens välbefinnande och inleddes i sam-
tal om den sista operarepresentationen, man
bevistat, och, om slumpen ville, att klockan
emellertid närmade sig fem, trakterades man,
innan man fick gå, med en kopp te och nå-
gra tårtor.
(Forts. o. slut i nästa n:r.)
Det är endast kvinnorna, som aldrig lös-
göra sig från olyckan. Naturen har gifvit
deras själ så mycken välvilja ocli medkänsla,
att de tyckas vara ställda som skyddsväsen
mellan mannen och ödets vexlingar.
Alihert.
Det är i hjärtat, som Gud placerat kvin-
nornas snille, emedan detta snilles verk alla
äro kärleksverk. Lamartine.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
