Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 17. 25 april 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
204 I DU N 1890
ïïemlif.
Af Lisseg.
II.
lilla, ae till, att bordet är i ord-
och ser prydligt ut; du vet, att
pappa sätter värde pä det.»
»Ja visst, mamma.»
Selma gick småsjungande där inne; hon hade
haft så brådt hela förmiddagen att sy en ny
klädning åt lilla systers docka; nu stod hon
också färdig i all sin glans. Grå sidendräkt
med spetsar af mammas gamla förkläde. Måtte
nu lilla Ida snart komma hem ur skolan!
Fru Stålblad sprang röd och svettig mellan
köket och matsalen; hon ville själf lägga hand
vid sin mans favoriträtt, så att han fick den
just sådan han ville. Nu kunde han komma
när som hälst, och hans hustru ville innan
dess ordna sin toalett.
»Välkommen hem, gubben mini» Hon mötte
honom i tamburen med en kyss.
Doktorn såg trött ut och var fåordig till en
början. Ingen störde honom; han satte sig
stilla i gungstolen.
»Hvar äro barnen?» frågade han slutligen.
»De ä’ inte hemma än, men jag förmodar
vi få höra dem i trappan snart,» sade hustrun
leende.
»Åhja, det brukar höras, när de komma;
än Selma då, är hon borta också?»
»Nej då; god middag, käre farl» Hon gick
fram och räckte sin kind åt honom till smek-
ning.
»Intet telegram från Hjalmar?» — doktorn
såg orolig ut.
»Nej, ingenting alls.»
»Hm — sudd och slarf och trassel! Han
har väl inte gått igenom sin tentamen nu
heller. De där sångöfningarna få allt bli slut,
ska’ jag säga gunsti’ herrn; det här duger
sannerligen inte längre.»
Doktorn mätte golfvet med stora steg.
»Men, söta pappa, vi veta ju ingenting
ännu,» dristade sig Selma till att säga.
»Nej, det förstås; vi veta inte, att han blef
kuggad i höstas heller, och att jag fick punga
ut för hans fina cigarrer och fina punsch och
handskar och allt möjligt; men allt, hvad unge
herr Hjalmar gör, är så rart och förträffligt i
mammas och dina ögon, och bevare väl den,
som inte ser hans förtjänster genom ert för-
storingsglas.»
Doktorns godmodiga ansikte fick ett nästan
komiskt uttryck, när han på detta sätt sökte
reta upp sig själf.
Hjalmar, äldste sonen, låg i Upsala och stu-
derade juridik. Han var en glad själ, god
sångare och favorit hos kamraterna. Detta
hade menligt inverkat på hans studier, och
han hade inte så liten del i, att en och annan
silfvertråd glänste i moderns vackra, mörka
hår, och att ett och annat djupt veck fårat
faderns breda panna.
Nu ringde det häftigt på tamburklockan och
in rusade lilla Ida, åtta år, och Erik, tolf år.
Ida sprang genast i famnen på sin far,
men Erik skulle naturligtvis ansett det djupt
under sin värdighet som studerande i fjärde
klassen att bära sig så barnsligt åt, han gjorde
blott en skolpojksbock och slängde mössan på
en stol. Så ut i köket!
»Hurrah, kåldolma till middagen,» skrek
han och slog ihop händerna, »och stora A i
kriaskrifning!»
»Stora A, vasserra, det var en duktig pojke,»
sade fadern belåtet och slog honom på axeln.
»Nå, hur går det med latinet då?»
»Hm — det går inte så ’bussigt’, inte,»
sade hon snopet, »jag får nog lilla b ändå.»
Moderns, Selmas och Idas ögon sågo bed-
jande på doktorn ; gossen tycktes vara så prak-
tiskt anlagd, hvarför då plåga honom med
latin?
»Jaa, vi få väl tänka på saken.» Faderns
hand låg på gossens skuldra, när de gingo ut
i matsalen. — —
Efter middagen, när föräldrarne togo sin
lilla siesta, hade Selma mycket att bestyra.
Först och främst skulle lilla Ida tacka henne
för dockklädningen, och det höll på att aldrig
ta’ slut med kyssar och smekninger. Sedan
skulle Erik ha hjälp med sin tyska lexa, och
så skulle hon höra, att Idas öfverspelning gick
ordentligt.
»I kväll få ni dvas med mig hela kvällen;
inga sjukbud ha hörts af, och ronden gjorde
jag ifrån mig på förmiddagen,» sade doktorn
och sträckte sig belåtet i gungstolen. »Tänker
ni er ut något, kanske?»
»Nej då, visst inte!» Selma vinkade ifrigt
åt modern; hon hade en spektakelbiljett till
aftonens föreställning, men den fick gärna
»frun midt emot» öfvertaga; inte ville hon gå
bort, när doktorn en afton hade ledigt och
gladde sig åt att ha de sina omkring sig.
Det var en munter afton. Barnen narrade
upp alla de äldre att leka blindbock med sig;
sedan sjöng Selma några visor, men det tyckte
Erik icke lät något •— »hon bara piper och
går på, inte ä’ det något lifvadt.»
Just som doktorn och Selma skulle sätta
sig och spela schack, ringde det. Ett tele-
gram! Alla sutto i spänd väntan, när dok-
torn slet upp kuvertet.
»Gått igenom tentamen med glans, min sista.
Examen snart. Hjalmar.»
Det blef tyst i rummet ett ögonblick, men
snart började barnen storma. Erik höjde ett
väldigt hurra, i hvilket Ida instämde med ett
ihållande tjut.
»Nej, söta barn, förskona våra örhinnor,»
bad modern, skrattande, och höll händerna för
öronen.
Selma satt redan uppkrupen i sin fars knä
och ryckte honom i skägget.
»Ser du nu, farsgubben, att mamma och
jag hade rätt,» sade hon skälmaktigt, »hvad
tjänade det till, att du stormade och brum-
made så förfärligt i middags? Nu har du in-
genting för det ändå.»
»Ja, kantänka, det var så stort, att gull-
gossen ändtligen tänker sluta sina studier och
bli något. Han skulle kanske ha gått där och
blifvit öfverliggare; eller hur? Att ni inte ska’
telefonera eller telegrafera, det har jag väntat
på efter en så stor bragd.»
Egentligen var det pappa själf, som så gärna
ville sända sin gosse ett vänligt och uppmun-
trande ord, men det kunde han ej tillstå. Han
visste dock, att intet mera skulle behöfvas.
Ett enstämmigt, ihållande jubel helsade dok-
torns ord.
»Vi ska’ telefonera,» skrek Ida.
»Lilla markatta,» utbrast brodern öfverläg-
set; »just som du skulle kunna tala i telefon;
nej, vi ska’ telegrafera, det ä’ mycket mera
stilfullt. Du går efter bläckhornet, så sätta
pappa och jag upp telegrammet.»
Vännen gifver, när han har för mycket;
kvinnan till och med, om hon icke har nog.
Bougeart.
M
Om mat oeh matlagning.
För Idun af 0. H. D.
III.
M
våra båda föregående uppsatser* hafva vi
sett, att många omständigheter kunna in-
verka på så väl vår matlust som vår matsmält-
ning; det tillkommer oss nu att egna vår upp-
märksamhet åt själfva födoämnena och åtskil-
liga med deras urval, beredning och servering
sammanhängande förhållanden.
De ämnen, hvilka äro ägnade att ingå i
vår kropp för att nybilda eller ersätta dess be-
ståndsdelar, kalla vi med ett gemensamt namn
näringsämnen. Vi måste dock lägga märke
till, att dessa näringsämnen endast undantags-
vis förekomma i rent tillstånd i naturen ; van-
ligen anskaffa vi dem åt oss i de näringsme-
del eller lifsmedel, som vi tillhandla oss. Men
dessa näringsmedel innehålla merändels jämte
sjelfva näringsämnena beståndsdelar, som an-
tingen icke omedelbart bidraga till vår näring,
eller som rent af äro odugliga för densamma,
hvarför vi måste aflägsna dem, Dessutom före-
komma äfven i de dyrbaraste och på närings-
ämnen rikaste näringsmedel själfva näringsäm-
nena aldrig i sådant skick, att vi omedelbart
kunna tillgodogöra oss dem, utan vi måste först
underkasta dem en föregående beredning, innan
vi kunna förtära dem.
Näringsämnena utgöras af ägghviteämnen
(hönsägghvita, ostämne, ’ fibrin i köttet, legumin
i ärter och bönor m. m ), kväfvefria extrak-
tivämnen eller s. k. kolhydrat (stärkelse och
socker), fettarter (fast djurfett, såsom talg, ister;
feta oljor, såsom oliveolja, mandelolja o. s. v.),
limämnen (i ben, bindväf och senor), salter
(koksalt, kött- och blodsalter) och slutligen vat-
ten samt, om man så vill, äfven ren luft, om
hvars stora betydelse för vårt välbefinnande vi
redan yttrat oss. Till dessa de egentliga nä-
ringsämnena kommer ytterligare en grupp äm-
nen, hvilka icke bidraga till den egentliga nä-
ringen af kroppen, men väl förhöja njutningen
af näringsämnena och därjämte skänka oss en
nervretning af upplifvande oeh muntrande slag,
hvarför dessa ämnen också erhållit namn af
njutningsämnen. Till dessa räkna vi de jästa,
sprithaltiga dryckerna, vidare de s. k. alkaloi-
derna, kaffe, té och chokolad, kryddorna och
åtskilliga ämnen, hvilka egentligen tillhöra gif-
terna, men genom sin vidsträckta förbrukning
hos många och stora folk i etnografiskt hän-
seende också måste räknas till njutningsmed-
len och särskildt till alkaloidernas grupp. Till
dessa ämnen höra opium, morfin, haschisch,
cocain och slutligen äfven tobak, fast detta
sistnämnda ämne icke ätes.
På grund af de forskningar angående män-
niskans näringsbehof, hvilka åtskilliga fysiolo-
ger med Münchenerprofessorerne Voit och Pet-
tenhofer i spetsen giort, har man ansett sig
kunna fastställa medelmängden af de närings-
ämnen, en fullväxt man vid måttligt arbete be-
höfver för att bibehålla sir. kropp vid jämnt
och godt hull och full arbetskraft, till följande
belopp: 118 gram ägghvita, 56 gram fett och
500 gram kolhydrat. — Ökas arbetet, måste
naturligtvis också mängden näringsämnen ökas,
och likaså varierar mängden något för olika
ålder och olika kön samt efter kroppens olika
behof af olika näringsämnen.
Vi sade, att vi i de flesta fall emellertid
måste tillreda våra näringsämnen, innan vi
kunna förtära dem. Bjödes oss nämligen våra
näringsämnen, om också i de yppersta bland-
* Idun n:r 7 & 12.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
