Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 17. 25 april 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1890 IDUN 205
ningsförhållanden oeh det renaste skick, rätt
och slätt i form af råa ägghviteämnen, stär-
kelse, fett o. s. v., skulle vi med vämjelse
vända oss bort från en sådan röra och knappt
förrän af ytterlig hunger förmås att vidröra dem.
Tillredningen af näringsmedlen är fördenskull
också af största vikt, och kokkonstens höga
betydelse framgår bäst af följande uttalande af
grefve Rumford : »Förhållandet mellan ett folks
välstånd och den för detsamma tillgängliga
mängden af lifsmedel beror lika mycket af dess
framsteg i kokkonsten som af framstegen i dess
landthushållning. Kokkonst och åkerbruk ut-
vecklas endast hos bildade folk, hos naturfolk
finnas de icke.»
Men just i kokkonsten har människan un-
der tider af öfverförfining eller kulturens för-
fall gjort sig skyldig till stora utsväfningar och
gränslös yppighet, liksom hon under alla tider
gått till tadelvärda öfverdrifter och oftast varit
mera betänkt på att kittla en bortskämd och
förslappad gom än att tillfredsställa en sund nä-
rings fordringar. De gamle romarnes fråsseri
har dock aldrig under någon tidsålder kunnat
öfverträffas ; Nero, Caligula, Yitellius ruinerade
många bland Roms store genom de gästabud,
till hvilka de inbjödo sig. Vid sådana till-
fällen kostade endast rosorna, som på vintern
hemtades från Egypten, närmare tjugutusen kro-
nor och hela det vidsträckta romerska riket
lemnade bidrag till läkerheterna, Grekland sina
yppersta viner, Asien sina finaste vällukter.
Lucullus, hos hvilken eftervärlden står i tack-
sam förbindelse, för att han till Europa lät in-
plantera körsbärsträdet från Mindre Asien, hade
flere matsalar och behöfde blott åt sin hofmä-
stare nämna den sal, i hvilken han ville spisa,
för att denne genast skulle veta, huru målti-
den borde anrättas. Vid ett besök af Pom-
pejus och Cicero sade han blott: »duka i
Apollosalen», och en talfel servera-des, som ko-
stade 33,000 kronor. En rätt näktergalstungor
skall en gång hafva kostat bröderna Arrii 00,000
kronor, Domitianus sammankallade senaten för
att rådslå om tillredningen af en ovanligt stor
flundra, och Pollio matade ålarne i sina dam-
mar med svarta slafvar för att därigenom gifva
deras kött en finare smak.
I den kristna världen var kokkonsten före-
trädesvis hemmastadd i de andliges boningar ;
en duktig pater köksmästare var för herrar
prelater och i klostren den viktigaste personen.
Hvad en svensk kyrkans pelare, biskopen i Lin-
köping Hans Brask, ansåg nödigt, såsom d:r
C. E. Hagdahl säger, »till detta lifvets uppe-
hälle och nödtorft», framgår bäst af följande
förteckning på »Till gestabodh rätther: Groof-
stek oc pastell, Groofmat Groppenbradh (gryt-
stek), Koköt med salta waten, Lumber, Steckt
gås fylta, heel höns med bigotb, Paahöns (på-
fogel) med utslagen stiärt, Järpar duffwor och
botthermoos, Borgher (slott) eller backad trää
eller diur med struffwor alf rusin och mandol
Bachada retther och äggiaosth.
För öfrigt hafva lekmännen äfven i senare
tider icke stått efter för prester och munkar.
Sålunda steg under trettioåriga krigets tid frås-
seriet till en fruktansvärd höjd; och Londons
City gaf t. ex. för Georg III ett gästabud med
414 rätter, hvilket kostade 6,900 pund sterling,
d. v. s. 124,200 kronor.
.)^Sr
Kvinnan har det gemensamt med änglarna,
att lidande varelser äro föremål för hennes
synnerliga omsorg.
Wt
En liten själfhjälp vid kläd-
sömnad.
(Hedersomnämndt svar å prisfrågan XIV).
f
ag är visserligen ej så särdeles »underkunnig»
i klädsömnad, men jag har i flere år hjälpt
mig själf och ibland äfven andra därmed och kan-
ske därvid fått så pass erfarenhet, att den skulle
kunna vara till någon nytta för den, som vill taga
del däraf. Med klädsömnad förstår jag nu egent-
ligen klädningssömnad. Linne och andra under-
kläder har jag alltid funnit bäst att sy efter någon
modell, som jag först kunnat profva, och därvid
fästat största afseende vid, att denna varit stor
tillräckligt, ty om sådana kläder äro trånga eller
små på någon led, så — oafsedt att det kännes
mycket obehagligt och är skadligt — håller ej
plagget halfva tiden emot, om det är stort nog.
Kappor och ytterkläder kunna nog också förfärdi-
gas i hemmet, men jag tror likväl, att man blir
bäst belåten med att köpa dem färdiga. De fordra
förutom en noggrann profiling och sömnad en
oerhörd pressning, och denna kunna endast vana
och skickliga händer utföra, i synnerhet om det
är halfylle eller annat ömtåligt tyg, som ej tål vid
att fuktas på i sömmar och veck. Utan denna
pressning erhålla de ej den varaktiga glans och
form, som dessa kläder måste hafva.
Vid klädningssömnad är första vilkoret, att man
har tillförlitliga mönster, om det skall bli »stil»
på arbetet. Bästa sättet är ritmetoden, då måtten
af figuren föras direkt på fodret och man klipper
därefter, men detta är en konst, som jag ej tror
att någon läser sig till, utan måste det läras munt-
ligt och åskådligt. Den, som ej är i tillfälle här-
till, g#r bäst att ur en modejournal uttaga ett ej
allt för litet mönster. Det bör vara af de större
därför, att dels äro mönstren alltid knappt till-
tagna, då de uppritas i mönsterbilagorna, och dels
är det lättare att förminska än att förstora ett
mönster.
För att ej skada tidningen vid mönstrens ut-
tagning, förfar man sålunda. En filt eller schal
lägges dubbel på ett bord, därpå lägges ett, helst
obrutet, omslagspapper och därpå mönsterbilagan.
Papperen fästas vid filten med nålar, så att de
vid ritningen ej glicla isär. Denna utföres med
något föremål, som ej vid den någorlunda fasta
tryckningen skär hål på papperet. Jag brukar an
vända kanten af’ en slant. Då man ritat eller
följt konturerna rundt om en mönsterdel, bortta-
ges tidningen, och i underliggande papper synes
aftrycket så tydligt, att man kan klippa ut däref-
ter. Så förfares, tills man ritat och klippt alla
mönsterdelarna.
Härpå tager man följande mått af figuren : ryg-
gens längd från nacken till midjan, ryggens bredd
emellan armarna, axelns från halsen ut till armens
början, framlängd från axelsömmen till midjan
framtill, bröstlängd från halsgropen till midjan
och bröstbredden från sida till sida strax under
armarna samt ett mått i sidan från armen till
midjan. Ärmmåtten tages så, att armen böjes
framåt och ett mått tages, först från skuldran till
armbågen och sedan från armbågen till handleden.
Alla dessa målt läggas sedan på motsvarande
mönsterdelar. Befinnas dessa för små, måste för-
storingen ske jämt och med lika mån i alla delar,
så att ingen bit blir sned eller oproportionerlig;
detsamma måste iakttagas, om de skola förmin-
skas. Det händer ofta, att själfva lifvet är för
långt, då man får lägga ett veck ofvanför midjan
på alla mönsterdelarna och fästa dessa med nålar
och klippa kanterna jämna.
Då monsterna äro i ordning, läggas de på fo-
dret, och man klipper därefter. Foderlifvet hop-
tråcklas med små stygn och stark tråd, i det man
börjar alla sömmar uppifrån, där de läggas jämna.
Markér- och axelsömmar fästas först ihop med
nålar, och då de se släta ut, tråcklas de på rygg-
sidan.
Vid profningen tagas sömmarna utåt, och hop-
fästes lifvet framtill tätt och säkert med nålar.
Nödiga intagningar och ringningar märkas med
nålar, tråcklas, och lifvet profvas ånyo. Då det
nu sitter slätt och väl, drager man ett kritsträck
i tråcklingen på ömse sidor af sömmarna för att,
sedan tyg och foder äro sammanfogade, kunna
tråckla och sy i dessa kritstreck. Alla sömmar
klippas jämna, men ej smalare, än att man sedan
kan stoffera dem tillsamman med tyget. Foder-
lifvet tages i sär, och klippes tyget efter detta. Då
foder och tyg skola sammanfogas, lägges fodret
under, tyget ofvanpå, och öfverkanten fästes jämn
med nålar; man stryker med flata handen nedåt
och fäster äfven där med nålar, hvarefter man tråck-
lar på tygsidan rundt om med ej allt för långa
stygn. Arbetet bör ligga på ett bord och händerna
föras öfcer, aldrig under arbetet.
På framstyckena får men alltidi akttaga, att de
klippas så mycket större än mönstret, att man
har tillräckligt att vika in vid knapphålen, och då
man fogar samman tyg och foder, dragés en tråd
igenom på fodersidan, i midten af bröstvecken
och i kritstrecket efter sammanfästningen framtill.
Då man viker in för knapphålen, göres detta en
half centimeter utanför den genomdragna tråden.
Knapparna sättas i tråckeltråden å andra fram-
stycket.
Innan lifvet hopsys, böra knappar och knapp-
hål vara färdiga, och lifvet profvas ånyo. Ärmen
hopfästes först från axeln till armbågen, sedan
hopfästes framsömmen uppifrån nedåt och sist
undersömmen från handleden till armbågen, då
det, som behöfves för en rynkning, där faller af
sig själf.
Vid klippningen ligger mesta besparingen uti
att lägga tyget dubbelt; man slipper då så många
smålappar, som det eljes blir, då man har tyget
enkelt. Foderkjolen klippes af domestik eller al-
packa med två raka framvåder, som sys ihop och
sedan sneddas med två så stora kilar, att nedra
vidden blir ungefär 1\ meter. Den raka bakvåden
är 75—80 centimeter bred. Framtill och öfver
höfterna afsys de veck, som vid profningen synas
nödvändiga; bakvåden rynkas eller veckas. I
nedra kanten sättes tyg på rätan, »skoning» på
afvigan och ett band i färg så lika klädningstyget
som möjligt, och får aldrig något krus eller kjol-
garnering räcka nedanför detta band. Detta är nu
grundformen till klädningen, och kan man förfär-
diga den, så lär man sig snart efter journalerna
de olika garneringarna.
Det lönar ej mödan att beskrifva någon af dem
här, ty hvad som är modernt i dag är nära nog
odugligt inom en liten tid. Då ben eller fjädrar
skola sättas i lifvet, sträckes sömmen hårdt, då
dessa ditsys, och lifvet kantas därefter. Lifvet får
vara väl pressadt förut. Är tyget tunnt och löst,
bör man vid sömmarna lägga lappar emellan tyg
och foder af samma slag.
Bissau.
Ett godt lynne verkar mildrande på sinnena
i en hel familj. Om det påträffas hos hust-
run och modren, skall man också finna leen-
den, vänliga ord och blickar hos barnen, och
frid och kärlek gjuta sitt inflytande öfver
hemmet. — Sök därför att förvärfva och
behålla ett godt lynne. Det är värdefullare
än guld; det fängslar mer än skönhet; och
till lifvets slut bibehåller det hela sin frisk-
het och makt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
