Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 17. 25 april 1890
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
206 I DUN 1800
Striden om hjärtan.
Ur ett kvinnolifs historia
af
Johan Nordling.
V.
(Forts.)
Antonio Bosca.
ungdomen plägar, var ock den unga
tSä) sommaren nyckfull.
Jjæ£S Efter en grundlig tvagning af surmulen
gråt, visade redan den följande dagen ett strålande
solklart anlete, mot hvilket den vårparanta huf-
vudstaden ej kunde annat göra — lätt hänfördt
som Stockholm alltid är — än att af hjärtans
grund le tillbaka.
Det hade ock varit ett brokigt stim på prome-
nader och gator hela den sommarljumma dagen.
Ännu hade ej den eleganta världen spridt sig
till sina sommarnöjen, badortssejourer och resor.
Ännu prunkade det ljuslöfvade »torget», där
blomstergruppernas hyacinter och narcissor spredo
sin rusande doft, af de unga damernas brokiga
toaletter och prunkande parasoll, de uppvaktande
kavaljerernas sydländskt färgrika toaletter.
Ännu sprängde »den vackra grefvinnans» ka-
stanjeröda spann vid promenadtid i glänsande
selar fram efter Kungsträdgårdsgatan och vidare
Strandvägen ut mot Djurgården, medan beun-
drande blickar och gentlemannamessiga bugningar
helsande följde den eleganta unga kvinnan, som,
infattad af den tillbakafällda suflettens svarta ram,
bekvämt lutade sig mot vagnens blåa sidendynor
under spetsparasollens genomskinliga skugga^...
Kurt hade hela dagen varit i rörelse, oaflåtligt
upptagen af allsköns hopade bestyr. En uppvakt-
ning hos regementschefen hade afslutat dagens
uträttningar. Och nu trädde han just, efter slutad
middag, ut mellan marmorkolonnerna på »Ryd-
bergs» trappa, i detsamma som klockan i Jakob
slog sju.
Det första fästmansbrefvet till Sonja, rikare på
ömt nonsens — dock, ack, hur innehållsrikt! —
än på något egentligt nytt, var nyss afslutadt vid
cigaretten och gravensteinern därinne. Det skulle
visserligen ej nå henne ännu på tvänne långa
dagar, hon var ju ej själf ens vid resans mål —
men aftalet fick ej svikas.
Nu kände han sig helt upprymd och glad, värmd
till sinnet af den unga kärlekens charme. Och
där den svala vinden från strömmen slog honom
till mötes, fylld af tonerna från Strömparterrens
janitscharmusik, funno de genast resonnans, och
han stämde sorglöst gnolande in, medan »turcens»
blåa rök drog sig i långa strimmor genom den
klara luften efter honom.
Öfver Skeppsholmen hade han kommit ut till
Djurgården.
Det var ju icke möjligt att besluta sig för att
vända hem en sådan afton som denna.
Det hade slagit honom ett ögonblick som en
förebråelse, att han kunde vara så lätt till sinnes,
under det dock stackars lilla Sonja, hans egen
Sonja, helt visst med allt annat än gladt mod
gjorde ilfärd till en sjukbädd — men det var som
förgjordt, han kunde ej betvinga det.
Och när allt dock kom omkring, var det väl
ej så farligt med farbror Axels sjukdom — och
den där andra affären •— bah — — slikt var ju
så vanligt, och finge ej tagas för seriöst !
På Djurgårdsslätten kände han plötsligt ett kraf-
tigt slag på sin axel.
Han vände sig om och stod ansikte mot an-
sikte med baron Ruda, en gammal god kamrat
och vän från regimentet, allmänt uppburen i huf-
vudstadens militäråristokratiska kretsar för sitt
glada humör och angenäma umgängessätt.
»Nej se Kurt Stråle», brast denne ut. »Ryktet
talade då sannt, och du är helskinnad återkom-
men från klimatfeber och kabyler. Välkommen
igen !»
»Tack, tack — ja, det är verkligen jag, fastän
jag knappast hunnit hemta mig och finna igen
mig själf här hemma ännu, så brådstördt har allt
gått undan de sista dagarne.»
»Hur så?» o
»Åh, du kan väl tänka dig. Ångbåtsfärd till
Marseille. Marseille—Paris. Paris—Stockholm.
Järnväg, båtar, resor genom natt och dag. An-
komst i går morgse. Väntande telegram — genast
retur till Stjärneholm. Det var min vackra kusins
födelsedag» — här rodnade den unge löjtnanten
helt vackert, hur oändligt likgiltigt ogenerad han
än sökte se ut— »och då ville farbror Karl gärna
ha mig där. Tillbaka till Stockholm samma kväll,
och i dag tusen bestyr.»
»Godt; dess större skäl kan du nu ha att
riktigt hvila upp dig och förströ dig, och jag gra-
tulerar mig att vara den förste af kamraterna,
som får rå om dig. Vi bli väl tillsammans i
kväll — eller hur? Ett och annat nytt, som rör
gossarne, har dock allt hunnit passera, sedan du
sist tömde en pokal ibland oss, och du intresse-
rar dig kanske ännu en smula för gamla minnen.»
»Accepterar — accepterar med förtjusning! Jag
kände mig just i behof af något riktigt angenämt
sällskap för aftonen. Men hvart skola vi egent-
ligen ta vägen?»
»Vet du hvad. Jag har just gått och studerat
circus Waldeufeldt’s röda plakat här — det skall
vara en riktigt piffig trupp. Jag hörde just i går
»Kulan» tala om lilla miss Evelyne, och får man
tro den gamle liebhahern, så måtte hon vara något
rent öfverjordiskt. Tycker du som jag, göra vi
först en titt på gubben Mothanders hästopera.
Sen kunna vi ju supera på »Backen.»
»Jag följer dig med förbundna ögon — så myc-
ket hellre som programmet låter högst lockande.»
Sagdt och gjordt.
* *
*
Evelyne befanns vara en både rapp och täck
saltomortalryttarinua, clownerna gjorde sitt bästa
alt roa radpubliken, ridten i »den högre skolan»
gick af stapeln med precision och elegans, Has-
selbackens ostron hade varit charmanta — med
ett ord, de två herrarne kände sig ha all anled-
ning att inbördes konstatera, det aftonen var lyck-
ligt använd, då de efter supéen vid kaffet och
chartreusen tände sina cigarrer på den ljusstrå-
lande glasverandan.
Nedanför dem simmade den vackra terassen i
ett blåhvitt, kvällsfuktigt ljus, som de stora båg-
lamporna från sina masttoppar kastade vidt om-
kring sig.
De lummiga buskagen tecknade groteska skugg-
bilder på gräsmattornas djupgröna sammet, spring-
vattnen sprudlade ett fosforescerande regn af lätta
droppar, dem någon liten lam vindfläkt, de första
pustarne af nattens sömndjupa andedrag, nyck-
fullt strödde omkring öfver blomsterparterrernas
brokiga mönster.
På sandplanen nedanför musikpaviljongen träng-
des ännu en tät, mörk skara af sorglöst glam-
mande människor kring belamrade bord, och när
en elegisk pianissimosats i Waldteufel-valsen gaf
glädjen ljud, skuro klingande skratt och upp-
sluppna utrop genom det allmänna, monotona
sorlet.
Vid bordet näst intill de båda officerarnes hade
undan för undan samlats en högröstad skara af
»artister» från manegen, allt efter som de hunnit
ut ur sina klädloger, med sminket nödtorfteligen
tvättadt bort ur svartmuskiga ansikten och från
kvinligt runda kinder, med håret ännu osande
från frisörens tänger och med en atmosfär af
skarpa parfymer och stallukt, som spred sig vida
omkring.
Midt i kretsen presiderade Evelyne i bjärtrödt
sidenlif och ljus herrkravatt med båda armbågarne
helt nonchalant på bordet och en arseniksöt ciga-
rett mellan sina glänsande hvita tänder.
Hon skrattade och läspade ideligen sin miss-
engelska åt höger och venster och delade jämnast
möjligt varma blickar åt alla de manliga kamrater,
som uppvaktade omkring henne, de nyfiket spe-
jande gästerna vid angränsande bord, barnsligt
stolt och glad att vara den afgjordt firade prima-
donnan.
Clowner och jockeyryttare voro nu förvandlade
till sprättiga dandies i denna utmanande banala
toalettstil, som är expressiv för folk af hippo-
dromens »fria konst» — kolossala similistenar i
kråsnålar och tjocka ringar, kulörta skjortbröst,
fladdrande halsdukssnibbar, ljusa västar och stor-
rutiga benkläder af engelsk snitt.
Och en smula afsides vid ett af bordets hörn,
innesluten i sin suveräna värdighets allvar, lät
den groflemmade direktören den ena absinthen
följa den andra efter genom mörkret under ett
par väldiga, vaxade knäfvelborrar.
De båda unga officerarne hade från sin plats
följt den lifliga scenen vid bordet intill med det
intresse, som gärna utomstående hysa för allt
»artistement», då plötsligt Ruda ifrigt fattar Kurt
om armen och lutar sig fram mot honom, hvi-
skande i hans öra.
»Ser du, se där — det är ju han — det är
omöjligt annat — det ansiktet bedrar man sig ej
på! Han var dock inte med vid föreställningen!
Hur egendomligt att jag skulle se honom åter!»
»Hvem? Hvar?» — frågar Kurt. Han kan ej
Upptäcka någon nykommen.
Ruda pekar bort mot ingången till den inre
matsalen.
I dörren står en högrest, mörkhyad man, tän-
dande sin cigarett. Dräkten anger vid första ögon-
kastet cirkusartisten. Det var påtagligt, att han
tillhörde det öfriga sällskapet.
»Nå än sen ! Hvarför intresserar just han dig
så särskildt? En konstmakare mer eller mindre!
Du känner då honom?»
I stället för att direkt svara på frågan svarar
Ruda:
»Nå men se, se på honom.»
Det nedlutade ansiktet lystes just nu upp af
den flammande tändstickan, och Kurt Stråle måste
genast för sig själf medgifva, att det så långt ifrån
tillhörde de vanliga, att det tvärtom gjorde ett
synnerligen egendomligt intryck.
Det var hvarkcn regelbundet eller vackert, men
ingen skulle heller gärna vilja kalla det fult.
Under ett par väldiga, långt och buskigt fram-
spingande ögonbryn brunno djupt liggande mörka
ögon med en intensiv eld. Näsan var stor och
något snedtryckt, dock ej oädel till formen. Kä-
karne voro starkt utbildade; en biåsvart skägg-
botten färgade haka och öfverläpp.
Men hvad som i synnerhet bidrog att gifva det
hela en egendomlig karaktär var ett långt zigzag-
formadt, bredt ärr, som ifrån venstra tinningen
gick ned öfver kinden och försvann på halsen
under den kulörta ståndkragen. Denna ärrfåra
hade en blekt hvit färgton, som skarpt aftecknade
sig mot den föröfrigt mörka hyn.
»Verkligen ett egendomligt ansikte», sade Kurt
och såg frågande upp på sin vän.
Denne följde dock med spändt intresse den
främmandes hvarje rörelse. Han kom nu med
långsamma steg fram mot artistbordet bredvid
deras, medan han lät sin cigarett långsamt rulla
mellan sina fingrar.
Det slog Kurt som något högst besynnerligt, att
liksom ett plötsligt allvar eller en förstämning —
för ett ögonblick visserligen allenast — kom öfver
den bullersamma hopen, när den nye gästen kom
till. Själfva den lilla pladdersjuka Evelyne lät
sin tunga stå stilla en hel minut, medan hennes
djupblå ögon med ett undrande intresse fästes på
den anländande, som utan ett ord tryckte direk-
törens hand, tog en stol och slog sig ned bredvid
honom.
»Nå men pina då ej längre min nyfikenhet»,
sade Kurt sakta till sin kamrat.» Hvad känner
du om denne man? Hvem är han? Hvad heter
han.»
»Hvad jag känner om honom? — Ja, jag skall
berätta dig det, men icke här. Hvad han är?
Det ser du så godt som jag. Och hans namn —
det var den gången: Antonio Bosca.»
(Forts.).
Den som känner världen, sådan den verk-
ligen är, han vet, att lifvets lycka icke består
i det, som Pål och Per behaga så kalla,
utan att lyckans rötter ligga i Gud och i
det egna hjärtat. Funke.
*
Den, som aldrig erfarit motgång, känner
blott till hälften sig själf och andra. Stän-
dig framgång visar blott en sida af världen.
*
Att vara lycklig är icke att ega mycket,
utan att hoppas och älska mycket.
Det har nästan alltid funnits en god hustru
bakom hvarje stor man; och det ligger en
hel del sanning i det påståendet, att en man
icke kan blifva större, än hans hustru låter
honom blifva.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:35:09 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1890/0214.html
