Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 18. 2 maj 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1890 I DU N 219
2)u Cet Aom v en CtjcUicç 2tom
oefi- CoAet jfcfauA üiaut,
l BCtclten, j?uütfgf «eß- oeft- om,
ät oåfcgfanA gguten ut.
— ©eft meSan- jkrtf 3i/tt (tat 3u got,
gag öjmefc 3ma »ß/iiC3tot Attot
ctt tegn aj; anemonet.
Joh. £ Kléen.
m
TiHkännagifvande.
Undertecknad år bortrest från och
med den 4 dennes, och förestås redak-
tionen under min bortovaro afhr Johan
Nordling samt expeditionen och eko-
nomien af hr Alexander Hellberg.
Skrifvelser, som innehålla bidrag till
tidningen eller på något sätt röra tid-
ningens innehåll, böra adresseras till
Iduns Redaktion, rekvisitioner, pen-
ningförsändelser och dylikt till Iduns
Expedition, Stockholm.
Stockholm den 1 maj 1890.
Frithiof Hellberg.
Om en »enkel och huslig»
uppfostran.
En tidsbild af F. v. Biilow.
»fsglm en fattig flicka af god familj träffar
tillsamman med en förmögen karl, som
upptäckt henne i den tillbakadragenhet, hvari
de små tillgångarna höllo henne, om han kom-
mer under fund med hennes inre fördelar un-
der det enkla omhöljet och därför erbjuder
henne hjärta och hand, kan hon sägas ha dra-
git den stora lotten på lyckans lotteri. Men
en sådan lott tillfaller icke en bland hundra.
I de nio och nittio fallen ser sig den obe-
medlade flickan efter föräldrarnes död hänvi-
sad till att försörja sig genom egen kraft, och
jag beklagar de stackars flickor, som föräl-
drarne ej uppfostrat därtill. Betänk detta,
min kära fru generalska, och låt Maria och
Matilda i tid lära sig något ordentligt. En
grundlig bildning är ju ändå det enda kapital,
mindre bemedlade föräldrar kunna skänka sina
barn för den kommande kampen för tillvaron.»
Det var doktor Brunner, den gamle vördige
husläkaren, som yttrade dessa ord till gene-
ralskan von Stålsköld, hvars aflidne man varit
hans intime vän.
»Jag tror inte,» svarade hon mildt, men
bestämdt, »att jag skulle göra mina döttrar
någon tjänst, om jag uppfostrade dem till
emanciperade, vittra damer. Jag skulle där-
med endast göra dem odugliga till kvinnans
egentliga kallelse som maka och mor. En
enkelt och husligt uppfostrad flicka skall där-
emot alltid säkrare göra sin man lycklig.»
»Men om hon aldrig finner denne man?»
Generalskan hade god lust att helt och hållet
bestrida denna möjlighet, men inför det fak-
tum, att bland kretsen af hennes bekanta fun-
nos åtskilliga »enkelt och husligt» uppfostrade
flickor, som ändå fått stanna på den öfver-
blifna kartan, kunde hon inte gärna göra det.
Hon svarade därför efter en stunds betän-
kande:
»En enkelt och husligt uppfostrad flicka
finner alltid någon plats.»
Doktorn skrattade hånfullt.
»En plats? Ja! Men hvad för slags plats!
Jag skulle inte önska min värste ovän den
existens, som väntar en flicka, hvilken utgått
från ett solvarmt, af kärlek genomandadt hem
och måste slå sig fram bland främlingar, som
förstå att draga nytta af henne, medan hon
med bästa vilja ej kan uträtta andra tjänster
än som ett slags finare husjungfru. Om jag
hade döttrar och måste förutse för dem ett
sådant öde, tror jag, att jag hellre i tid skulle
blanda gift i deras morgonkaffe.»
»Bevars, hvilka paradoxer, min bäste doktor.»
»Man behöfver inte göra sina döttrar till
några lärdomsljus för att skapa dem en själf-
ständig existens. Alla gossar ha inte fallen-
het för studier och ännu mindre alla flickor.
Om ni inte mot talang och böjelse vill göra
edra döttrar till målarinnor, virtuoser eller
läkare, finner jag det endast lofvärdt. Låt ni
dem gärna för min skull lära sig konsten att
sy, den högre bokforingskonsten eller den mest
komplicerade af de kvinliga fackvetenskaperna:
att i stor stil sköta ett hushåll. livad spelar
en mycket liten roll, men huru en så mycket
större. Nöj er bara inte med den olycksaliga
dilettantismen, med det eländiga stympar- och
fuskväsendet, som ty värr kännetecknar vår
moderna kvinnobildning.»
»Det var också några idéer!» tänkte gene-
ralskan, sedan den gamle herrn lemnat henne.
»Vi ha förut inte vetat något af allt det där
och ändå varit lyckliga.»
Maria och Matilda växte sålunda upp såsom
andra flickor af deras stånd och sysslade med
hvad andra syssla med : litet musik, litet hand-
arbete, litet målning, litet hushållsbestyr —
af mycket något litet, af intet något helt.
Generalskans döttrar voro smakfullt klädda,
älskvärda och comme il faut, och deras bekanta
kallade dem »ett par älskliga flickor».
Matilda, den vackraste af systrarna, gjorde
på en bal bekantskap med en ung ämbets-
man, till hvilken hon förlorade sitt hjärta.
Han föredrog henne på ett i ögonen fallande
sätt och gjorde henne sin kur en hel vinter.
Det var en glad, en lycklig tid! All den
uppmärksamhet, som mindre lyckliga vänin-
nors afund väckte och sedan en ännu större
lycka i perspektiv!
Men den unge ämbetsmannen drog sig plöts-
ligt tillbaka, sedan han fått närmare under-
rättelser om fröknarna Stålskölds förmögen-
hetsvilkor. Han var själf obemedlad och kunde
inte gifta sig med en fattig flicka. Matilda
sörjde däröfver, tills hon förlorade helsa och
motståndskraft, ehuru modern sökte trösta
henne med orden: »Blir det inte han, så blir
det väl en annan.»
Under dessa förhållanden hade de båda
flickorna hunnit in pä midten af tjugutalet,
då generalskan plötsligt sjuknade och dog.
Därmed upphörde den höga enkepension, af
hvilken familjen kunnat lefva enligt sitt stånd,
och flickorna stodo där med två tomma händer.
Under första tiden uppehöllo de sig som
»gäster» hos en väninna till modern och bör-
jade se sig om efter »anställningar».
Det var ingen lätt sak! Till att undervisa
hade de för bristfälliga kunskaper, till att göra
»les honneurs» som värdinna fann man dem
ännu för unga och oerfarna, för en kassörske-
befattning, en föreståndarinneplats i en mode-
affär eller dylikt saknade de alla kunskaper
och för ’öfrigt all håg; att gifva sig till sjuk-
sköterskor föreföll de lefnadslustiga, glada flic-
korna liktydigt med ett fängelselifmellan dystra
klostermurar. Det återstod sålunda blott för
dem att taga plats som finare »bonne» eller
för att »gå frun tillhanda».
Men de förödmjukelser och missräkningar,
som oftast äro förenade med en underordnads
ställning, kunde de i sorglöshet och ett be-
hagligt hemlif uppväxta flickorna icke länge
hålla ut med.
Den vackra, bortskämda Matilda dukade
under först. Sedan hon bakom systerns rygg
haft flere hemliga möten, försvann hon en dag.
»Jag står inte ut längre,» hade hon skrif-
vit till systern, »må nu bli af mig hvad som
helst.»
Eör svag att längre fortsätta den ojämna
striden, föredrog hon ödet som »femme entre-
tenue» framför att slafva och arbeta.
Marie slöt sig nu i sin bitterhet helt och
hållet inom sig själf och var döf för allt vän-
ligt tilltal.
Hon hade lärt att hata en mänsklighet,
som dömde henne att kämpa för tillvaron, utan
att ha gifvit henne vapen till denna strid.
Emellertid fann hon slutligen den länge
sökta anställningen som finare »bonne» i en
köpmansfamilj, men emedan hon genom sitt
sträfva, fåordiga väsen ej kunde vinna barnens
kärlek, blef hon snart uppsagd.
Nu började sökandet på nytt. Emedan
hennes adliga namn var en stötesten vid under-
handlingarna, antog hon ett vanligt borgerligt.
Slutligen kom hon som hjälpreda åt frun i en
penningdryg köpmansfamilj. Hennes matmor
behandlade henne med en taktlös nedlåtenhet,
hvilken hon besvarade med kallt hån, och
följden blef, att hon åter såg sig utan plats.
Efter nya underhandlingar hamnade hon i
en barnrik lärarefamilj, där hon visserligen be-
handlades vänligt, men öfverhopades med det
släpigaste arbete långt öfver sina krafter.
Utmattad till kropp och själ uppgaf hon
allt och sade nu äfven hon: »Jag står inte ut
längre. » —
De dagliga tidningarna i den stora staden
hade att berätta om ett nytt själfmord.
»Man fann hos den olyckliga, som trots
den slitna dräkten tycks ha tillhört den s. k.
bättre klassen, en tom portmonnä och en näs-
duk med initialerna M. v. S. Bekymmer för
utkomsten tyckas ha varit orsaken till den be-
klagansvärda handlingen.»
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
