Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 18. 2 maj 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1890 i D U N 221
padt i vatten, som stått inne under natten.
Emellertid måste man noga tillse, att de
strax väl torkas och gnidas varma med ett
torrt lakan samt sedan skyndsamt kläda sig.
Däremot varnas för att låta en eller annan
ömsint barnjungfru tvätta lillan med varmt
eller åtminstone ljumt vatten, hvilket, möd-
rarna ovetande, icke så sällan torde inträffa.
Ofvanstående korta anvisningar torde vara
det viktigaste af det, som i allmänhet kan
sägas i ämnet. Mycket, ja, kanske det mesta,
får i alla fall bero af lokala och personliga
förhållanden. Och det säkra är, att mamma
själf, om hon allvarligt sträfvar att göra sin
plikt, mycket bättre än någon annan förstår
att träffa det rätta i fråga om hennes småt-
tingars klädedräkt och deras helsa.
Ln.
”Tjugonde århundradet”.
Nyaste pariserchic.
Kåseri af Richard Kaufmann.
(Forts. o. slut fr. föreg. n:r.)
®
u har pariserdamen ej längre sin dag, utan
blott »sina timmar», så vida hon näm-
ligen är äregirig nog att vilja stå på höjden
af god ton. Nederst på hennes visitkort i
venstra hörnet, där förut endast dagen fanns
angifven, måste nu stentryckaren bifoga ett
inskränkande »de 5—7», Portiern erhåller
sina uttryckliga order, och ingen slipper in
annat än mellan dessa två klockslag. Och
till och med då kan man prisa sig lycklig,
om man verkligen träffar den man söker.
Orsaken ligger kanske till en del däri, att
den moderna parisiskan endast i detta enda
stycke tydligen ännu ej lärt sig att vara
»XX:me siècle». Liksom alla af hennes kön
har hon en mycket bristfällig föreställning
om, att klockan icke går långsammare, äfven
om detta skulle konvenera Madame. Om hon
åkt ut tidigt på eftermiddagen, kan det lätt
hända, att hon så länge uppehälles hos sin
skräddare eller sin modist, att hon till sin
förskräckelse upptäcker,att visarne redan peka
på sju, då hon ändtligen är färdig att fara
hem till sina mottagningstimmar. Ett annat
skäl är kanske äfven, att ju förnämare hon
är, dess mera knappt tillmäter hon sin mot-
tagningstid.
Att mottaga hela året om skulle aldrig
falla en parisiska med själfaktning in, ej ens
om hennes Paris är henne så kärt, att hon
så att säga i all hemlighet gör det till sin
ständiga vistelseort. Förut ansåg hon sig
likväl förpliktad att vid jultiden eller åtmin-
stone strax på nyåret låta sin salong anlägga
mottagningstoalett. Sedan man blifvit »ving-
tième siècle», lyder lösen: »mellan påsk och
pingst». Att under sex veckor å rad stå
till hela världens disposition är sannerligen
mer än nog.
En ersättning finns likväl för de sparsamt
tillmätta timmar, Madame kan offra åt sina
vänner; de äro korta, men »splendides». Vill
man vara »XX:ine siècle» kan man inte af-
spisa sina gäster med ett leende och en liten
tårta. Det steg, hvars nödvändighet redan
länge gjort sig kännbart, är ändtligen taget.
Konversationen har ersatts af buffeten. Den
står till reds, då dörrarna klockan fem öpp-
nas, till och med om Madame icke skulle
vara tillstädes, och likt det århundrade, den
inviger, är den allt annat än eterisk. Man
serveras tunna, med gåslefverpastej belagda
brödskifvor, kaviarsmörgåsar, köttsylta el-
ler kall roastbeef; men först och främst tro-
nar tekitteln numera endast för syns skull
på bordet. Om man är »XX:me siècle», har
man aptit. Man äter, och man dricker vin.
I strömmar låta tjänarne dess rubiner eller
topaser flyta ur den med drifvet arbete prydda
silfverkannan. Och därmed får man trösta
sig, om Madame skulle glömma tiden och ej
infinna sig till mottagningen. I alla. anord-
ningar herrskar en större glans. Emedan allt
utspelas vid ljus, kan man, innan gästerna
komma, behörigen fördela ljuseffekterna, och
i en modern parisersalong spela lamporna
första rollen. Det är blott amerikamillionä-
rerna, komna direkt från sina grufvor, som
kunna vara plebejska nog att låta sin vå-
ning stråla i elektriskt ljus. Parisiskan, och
till och med utländingar, som i viss mån be-
trakta sig som parisare, sky som pesten all
annan belysning än medels de konservativa
oljelamporna. Endast de vittna om, att
man icke hör till uppkomlingarne. Med af-
seende på deras former har likväl det nymo-
diga uppfinningsgeniet det vidsträcktaste spel-
rum. Som brokiga solrosor sticka de fram
mellan de exotiska väggdekorationerna eller
höja sig i den atelierlika »halle», som nu
nästan oafvisligt hör till en mottagning com-
me il faut, på en meterhög kolonnfot, ned-
sändande sitt sken under spetsskärmar, vida
som Robinsontält. Ej en vrå i rummet lig-
ger i skuggan; man sönderplockar ju också
på det obarmhertigaste sätt nästans goda namn
och rykte. Yore det möjligt att dölja blyg-
selns rodnad på kinderna, skulle man döda
hvarandra med skandalklubban.
Hos några stjärnor inom stora världen bör-
jar det bli brukligt att utfylla Madame’s
»timmar» med på förhand arrangerade under-
hållningar. I viss mån eftersträfvar man
det största »sans façon» i umgänget; en bal-
inbjudning från ett chic-hus helt enkelt: ».Mr.
et M:me seront chez eux» den och den dagen
kl. half 10, hvarpå nedtill bifogas ett kort
»on dansera». Men stilfulla måste aftnarne
i alla fall vara. Hos grefvinnan de Cham-
brun, den mest firade af muserna vid ama-
törteatern, uppför man monologer, och hos
Madame Ratazzi, som slagit ned sina bopå-
lar i det förut af M:me Adam bebodda ho-
tellet vid Boulevard Poissonnière och där
utgifver en ny »Nouvelle Revue», hållas re-
gelbundna gymnastikfester för att fira de
nyaste framstegen på den »kropppsliga utveck-
lingens» område. Kroppsliga kraftöfningar
till och med som salongssport ha i Seine-
staden blifvit högsta fashion. Äfven detta
hör till fullblods-»vingtième siècle».
Men trots den solida buffeten och all den
prakt, som utvecklas vid de påbjudna under-
hållningarna, får den nya formen af sällskaps-
lifvet ej utgöra någon outhärdlig börda.
Madame kan med nöje skänka sina vänner
och bekanta »Les heures», mellan påsk och
pingst. Med hvilken strålgloria hon än vet
att omgifva dem, ega de likväl rum endast
sex gånger, är det likväl endast 12 timmar
om året. Omkring åttatusensjuhundrafyratio-
åtta återstå henne sålunda till annan verk-
samhet, en verksamhet, som skall tydligt be-
visa världen, att hon har fullgiltigt skäl att
kalla sig »vingtième siècle».
Bidrag : alla ämnen mottagas med tacksamhet.
Teater och musik.
Kungl. operan har återupptagit Mozarts odödliga
opera »Figaros bröllop». Att dess sedan gammalt
välkända och älskade melodier skulle slå synner-
ligen an, kunde man nu vänta. Utförandet var
särskildt å fruntimmerssidan förträffligt. I syn-
nerhet förtjäna fruarna Östberg och Edling det
största erkännande för deras öfverdådigt präktiga
återgifvande af grefvinnans och Susannas partier.
Fröken Jungstedt var äfvenledes mycket bra som
pagen Chérubin. Däremot räckte hvarken hr .Jo-
hanson eller hr Nygren till i sina resp. uppgifter
som Almaviva och Figaro. Hr Johansons stämma
är för svag, och han saknar den nobless i före-
drag och spel, som detta parti betingar. Hr Ny-
gren åter bör inlägga litet meja lif och glädtighet
i utförandet af sitt parti. Öfriga medspelande
fylde ganska godt sina platser. Den vid lördagens
föreställning fullsatta salongen gaf flere gånger på
det lifligaste sitt bifall till känna.
Första Bötel-föreställningen gifves i dag fredag,
då »Trubaduren» utföres med den ryktbare gästen
i titelpartiet.
K. dramatiska teatern gaf onsdagen den 28 april
för första gången Gogols lustspel »Revisorn». Styc-
ket, som spelar i ett ryskt småstadssamhälle, giss-
lar den allbekanta korruption, som ofta plägar
vara rådande bland de styrande i ett dylikt sam-
hälle. Blixtrande kvickt och roligt, erhåller det
ock ett utförande, som är alltigenom godt, delvis
ypperligt. I synnerhet utmärka sig hrr Bceckström
och Personne som resp. borgmästaren och den
förmodade revisorn, som aldrig var någon revisor,
utan en glad bonvivant från Petersburg. Hr The-
gerström är såväl till spel som maskering en för-
träfflig domare, hr Envall en lika karaktäristisk
skolinspektör, hr Hedin en genomrolig postmä-
stare samt hrr Hartman och Hamrin ett lustigt
tvillingpar. Hr Rydgren gör af betjänten Osip en
mycket god figur. A fruntimmerssidan böra sär-
skildt framhållas fröken Ahlander som borgmästa-
rens fru och fru Littmarck som underofficersenkan.
Utförandet är med ett ord alltigenom förträffligt
och stycket framkallar hvarje afton den muntraste
stämning hos de talrika åskådarne.
I morgon lördag börjar fru Betty Hennings,
den framstående, äfven härstädes välkända danska
skådespelerskan sitt gästspel å Dramatiska teatern
som Nora i Ibsens »Ett dockhem». Vi äro öfver-
tygade om, att detta gästspel skall helsas med
den största tillfredsställelse af hvarje älskare af
god dramatisk konst.
Musikföreningen gifver i morgon lördag sin sista
konsert för säsongen, då Mozarts »Requiem »upp-
föres. Detta verk har ej gifvits härstädes på mer
än 20 år. Konserten gifves i Musikaliska Akade-
mien under hofkapellmästaren C.Nordqvists ledning.
Striden om hjärtan.
Ur ett kvinnolifs historia
af
Johan Kordling.
VI.
Poeten på vindskammaren.
^I(^cke var det någon öfvermåttan poetisk syssel-
sättning att som Henrik Lager sitta dag ut
och dag in på hrr Hippmans Assurans-, Spedi-
tions- och Kommissions-kontor och bara §krifva,
ideligen skrifva aviser och fraktsedlar på varor,
som han aldrig sett, från folk, som han aldrig kännt,
till människor, hvilkas tillvaro han aldrig ens anat.
Icke var det just ägnadt att gifva tankarne någon
svärmisk vändning att sitta där uppskrufvad på
den höga kontorsstolen och ringa med benen under
pulpeten i takt med penndragen, att höra, hur
storstadens bullrande, rörliga lif sjöd och brusade
på andra sidan de mattslipade rutorna ute på
Skeppsbron och själf vara fastläst bland ett dus-
sin andra liknande maskiner i dammet och skum-
rasket där inne, där tystnaden endast afbröts af
den stora klockans tickande och rasslet af de tolf
skrif-automaternas pennor.
Och ändå var Henrik Lager både poet och svär-
mare. Det trodde åtminstone både mor och han
själf, och det var vackert så, ty för öfrigt fanns
där öfver hufvud ej en lefvande människa, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
