Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 18. 2 maj 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
222 I DU N 1890
besvärade sig med att tro någonting alls om enke-
fru Lager och hennes son kontoristen.
Dock var han nog förståndig att låta poeten sitta
i en rock och skrifvaren i en annan.
På slaget åtta om morgnarne, när han trädde in
på kontoret och tog af sig sin borstade bonjour,
lät han alla poetiska drömmar fara, på samma
gång han kröp i den gamla blanknötta kontorsroc-
ken, som alltid hängde tillreds bredvid pulpeten.
Så arbetade han i ett kör till klockan två, då han
hade middagsrast till fyra. Då var han att börja
med alltid för hungrig och sedan aldeles för mätt
att låta sina tankar lemna prosans hvardagstöm-
mar. Och sedan började arbetet ånyo till åtta,
half nio om kvällarne.
Att han arbetade med lust, det kunde man väl
ej just påstå, om man såg den trötta, likgiltiga
minen, som hängde sig fast på det stora, barns-
liga ansiktet, så snart han fick det tjocka kork-
pennskaftet mellan sina fingrar; men mot hans
flit kunde intet anmärkas, och ej ens hrr Hipp-
man kunde begära, att deras underlydande skulle
känna sig intresserade af det magra innehållet i
aviserna och de stora gröna registerböckerna.
När kvällen kom, och Henrik inregistrerat sin
sista fraktsedel, slagit ihop de tunga böckerna,
staplat upp dem på sin plats i hyllan, omsorgs-
fullt torkat alla sina pennor, fått på sig bonjouren,
släckt sin gaslåga och kommit ut i friska luften
där utanför, stannade han ett ögonblick på sten-
trappan och drog en djup suck af lättnad. Nu
först började hans dag på fullt allvar.
Hej med hvilken fart det gick efter Skeppsbron,
öfver Slussen, utmed Götgatan, venster om vid
Tjärhofsgatan! Han visste icke ordet af, förr än
han var framme, kastade i förbifarten en blick upp
till gafvelfönstret i andra våningen, där moderns
lampa lyste genom den randiga rullgardinen, spar-
kade af sig snön i portgången och ramlade af upp-
för trappan, så att hela den lilla träkåken gungade,
och skomakaren på nedre botten, som också var
husvärd, svor på, att den där fördömde bläck-
suddarn skulle få betala reparation till nyårs.
Han hade stora och klumpiga fotter, det är sannt,
men han hade också ett stort, barnsligt hjärta,
och när han ryckte upp dörren till moderns kam-
mare och den lilla gumman sprang upp från sin
söm för att välkomna sin stora pojke, så kysste
Henrik henne med sådan ömhet och sådant efter-
tryck, som om de varit skilda i dagar och år i
stället för i några timmar.
Bordet med kvällsmaten stod redan dukadt fram-
för fönstret, och den var snart nog expedierad.
Sedan gick Henrik och satte sig i soffan och språ-
kade, medan modern dukade af, diskade, torkade
och satte allt till rätta på sin plats i skänken.
Innanför fru Lagers kammare, som också var
kök, låg ett ännu mindre krypin, som var Henriks
rum. När alla de andra göromålen voro undan-
stökade, brukade modern taga lampan från bordet
och sin sömnad i hand, nickade så med ett bety-
delsefullt småleende åt Henrik:
»Nu, min pojke!»
Och så gingo de dit in, hon före och han efter.
* SS
Man kunde genast se, att den lilla kammaren
där innanför ansågs för familjens helgedom och
stod under husfruns aldeles speciella vård, så pyn-
tadt och fint var där alltid. Blommor i fönstret
under den hvita gardinen, där framför Henriks
skrifbord med de många papperslapparne och böc-
kerna så ordentligt hopplockade och uppstaplade.
Så fanns hans säng, som alltid stod bäddad, då
han ju jämt var borta om dagarne, en liten byrå
och ett par rottingsstolar. Och därmed var det
lilla rummet så fullt, att då Henrik tagit plats i
korgstolen framför skrifbordet, kunde gumman mor
nätt och jämt klämma sig förbi sängen till stolen
i hörnet på andra sidan.
Det var här inne, som man riktigt kunde träffa
på Henrik svärmaren, Henrik poeten.
När han väl sjunkit ned i sin bekväma skrifstol,
burrat upp det ljusa håret, så att det stod som
en sky om det stora hederliga, skägglösa ansiktet,
ur hvilket ett par ljusblåa, nu helt drömmande,
ögon tittade fram, satt fru Lager så tyst, så tyst
vid sin söm. Hon vågade knappast andas, att
icke störa sin gosses tankar i deras poetiska flykt.
Denna flykt blef ibland så häftig, att Henrik omed-
vetet helt högt deklamerade långa stycken. Då
lät modern arbetet sjunka ned i knäet, lyssnade
med spänd uppmärksamhet, och af det beundrande
uttrycket i hennes ögon och hela hennes ansikte
var då lätt att sluta sig till, att hon ansåg detta,
just detta vara det skönaste, det härligaste, hon
någonsin hört och någonsin mänsklig tanke skapat.
Den käre Henrik hade författat i många Herrans
år. Han hade en gång — det var, när han nyss
hade fått sin plats hos hrr Hippman och ännn ej
hunnit, som man säger bli riktigt varm i kläderna
— suttit och halfdrömt på kontoret öfver böckerna,
låtit sina tankar flyga vidt och bredt, allt under
det han klottrade med pennan på baksidan af en
gammal fraktsedel. Rätt som det var, började
hans tankar taga bestämd form, de makade hop
sig, rätade litet på sig, rimmade sig på slutet, och
innan han rät visste, hur det gått till, hade han
ett helt litet poem på papperet framför sig. Ett
poem! Ett poem, som han hade skrifvit! Det
var för lustigt! Aldrig förr hade han väl kunnat
tänka sig, att han vore skald!
Så satt han då där och läste igenom sina ver-
ser, om och om igen, slagen af förvåning öfver
sig själf, öfver sin poesi och sin aldrig anade ta-
lang, då han med ens fick höra ett ilsket fnysande
bakom sig. Förskräckt vände han sig om. Ba-
kom honom stod hans principal och läste öfver
hans axel hans förstlingsopus med en obeskriflig
min af blandadt löje och harm. Lager rodnade
ända upp under hårfästet, och herr Hippman ryckte
till sig lappen och började med en gäll, hånande
stämma helt högt deklamera den första strofen
»Ack, hvarför fick jag icke vingar
Att flyga fjärran härifrå’,
Där lärkosången glädtigt klingar,
Och sommarvinden fri sig svingar
Mot himlapellens azurblå?»
Det fanns icke ett par ögon på hela kontoret,
som inte stirrade på Lager, under det hans stor-
verk lästes upp, och när den sista versen förklin-
gat mellan de gamla väggarne, som väl aldrig förr
varit med om ett slikt uppträde, hven det som en
stormil af fnissningar och halfkväfdt skratt förbi
hans susande öron, och han kände sig, som om
jorden gungat under hans vacklande fötter.
»Jaså, herrn har inte några vingar att flyga
bort härifrån med?» vidtog herr Hippman. Stac-
kars herrn! Att inte få komma upp i det där
azurblå, det är bra hårdt, kantänka», men så kunde
han då slätt icke hålla sig längre, utan brast ut
i ett skallande flatskratt.
Nu var signalen gifven, och med tiodubbel styrka
dånade de lössläppta skrattsalfvorna från hvarenda
pulpet, hvarenda vrå i det gamla kontoret, så att
rutorna skallrade, och folket utanför på gatan stan-
nade, började skocka sig och lyssna, frågande och
undrande, hvad i all världen man hade för sig i
dag hos hrr Hippman, där allting annars brukade
vara så högtidligt och affärsmmessigt.
När hr Hippman ändtligen kunde få ljud igen,
sade han med allvarsam och sträng ton:
»Och så mycket herrn vet, vi tål inte under
några förhållanden sådant där slarf och sudderi
på vårt kontor. Kom ihåg det.»
Han kastade det hopskrynklade aktstycket ifrån
sig på Lagers pulpet och gick.
Det var första och sista gången Henrik Lager
skref vers på kontoret.
Men när han gick hem den kvällen, tog han
med sig sitt verk och läste upp det för modern.
Först blef hon lika förvånad, som han varit det
själf, med när hon hemtat sig något, omfamnade
hon under tårar »sin långa, rara pojke, som var
en så stor poet och nog skulle bli en berömd
man med tiden».
Ifrån den dagen arbetade Henrik med sin sång-
mö kväll efter kväll, långt i på nätterna. Han
hade redan poesi skålpundvis på och i sitt skrif-
bord, men hade icke offentliggjort något annat än
ett par småbitar i någon illustrerad tidning, som
få hade läst och alla glömt, utom fru Lager, den
fromma själen, som hade dem urklippta som mär-
ken i sin bibel och där grät glädjetårar öfver dem
hvar kväll, innan hon somnade.
Men nu höll han på med ett stort arbete, och
det var snart färdigt; då skulle det tryckas och
nog med ett skapa hans rykte, därom voro både
han och mor öfverens. Det var en idyll i 12 sån-
ger, »Rosen i Solhagen», en riktig idyll med kär-
lek, svärmeri, blommor, foglar och solsken, vår
och gröna lunder i öfverflöd.
Ännu satt fru Lager och stretade med sin söm,
fastän det stora dalkarlsuret i köket där utanför
redan längesedan slagit midnatt, och hennes ögon
svedo, och lampan osade och brann matt, men
Henrik hade ännu ej lemnat sin »Ros i Solhagen» ;
han följde henne just nu på ett länge efterläng-
tadt kärleksmöte i lundens skygd, drömde med
henne i sommarkvällens svalka, såg solen gå ned
i purpur och guld bortom insjöviken, hörde tal-
trastens svärmande, djuptoniga sång och ekarnes
suckar för den dunkla aftonvinden och grät med
sin »ros» öfver honom, den grymme, som lofvade,
men icke höll och dröjde, dröjde så länge.
Hur kunde hon väl då störa honom! När hon
icke längre kunde se att sköta nålen, satte hon
sig att se på sin gosse ; hans kinder glödde, hans
ögon lyste, hans stora, lurfviga hufvud gungade
och vaggade under tankarnes svallvågor som ett
skepp i sjögång, och handen och pennan gingo
så fort öfver papperet, att det gnisslade.
(Forts.)
Förslag fill matordning för veckan
4—1 1 maj.
Söndag: Nässelkol med frikadel-
ler ; stekt gädda med kapris ; oxfilé med
tnnga och grönsaker; vol au vent med
champignoner ; sparris ; kyckling, salad ;
glacepuddicg ; ost och kakes; frukt.
Måndag: Ragu på tunga med
makaroni; puré på höns.
Tisdag: Gös, stekt i flottyr med
persilja; soppa på Liebigs köttextrakt.
Onsdag: Bräckt skinka med bruna
bönor; pärlgrynsvälling.
Torsdag: Frikassé på kalf med
potatis ; grönsoppa 4.
Fredag: Laxpudding; sagosoppa.
Lördag; Enkel ragu; saftsoppa.
Recept.
Soppa på grönsaker 4 (för vegetari-
aner). Morötter skäras i tärningar, salad
skäres i breda strimmor och båda de-
larne kokas med | af den mängd fär-
ska ärter man vill använda och litet
smör, till dess allt är färdigkokt. Re-
sten af ärterna kokas med litet lök,
som förut brynts i smör, och drifves
genom sikt ; litet smör och mjöl frä-
ses, den genom sikt drifna pnrén till-
sättes och spädes med kokande vatten
till lagom tjocklek. De först kokta
ärterna, morötterna och saladen till-
läggas. Serveras.
Enkel ragu. Stekt- eller kokt kött
skäres i lagom stora stora stycken, två
lökar hackas, brynas med smör och
mjöl, spädas med buljong eller vatten
och tillsättas med kryddor samt inlag-
da gurkor skurna i tunna skifvor, hvil-
ka kokas däri, till dess de kännas mju-
ka, då köttet ilägges att sakta koka.
Såsen bör vara ganska simmig. Man
kan äfven tillreda den med en sked
sirap eller päronmos.
Anm. Användes stekt kött, får detta
icke koka i såsen, ty därigenom blir
det segt.
Gös, stekt i flottyr (gös à la Soto
major). Gösen fjällas, aftorkas, upp-
skäres i ryggen, inelfvorna borttagas,
benen uttagas, dock få hufvud och
stjärt sitta kvar hela. Fisken lägges
i olja, tillsatt med en lök, | citron
skuren i skifvor, salt och peppar, nå-
gra timmar ; därpå borttagas kryddor-
na, fisken doppas i grädde och sedan
i mjöl samt stekes i flottyr. Uppläg-
ges på linne eller papper, för att det
feta må utdragas, serveras därpå, gar-
nerad med stekt persilja, så het som
möjligt med tjock champignonsås.
O. II. I).
Inläg-gningar.
Dä den färska sillen just nu är af
ypperlig beskaflanhet och säljes till lågt
pris, vill jag härmed göra sparsamma
husmödrar uppmärsamma på ett sätt
att tillaga den läckert och förskaffa eder
en billig rätt, som kommer att utmärkt
förstärka edert smörgösbord och bör,
serverad med varm potatis, utgöra en
smaklig frukost för edra herrar.
8 st. inmatsill gälas (1 kr. 20 öre),
lägges 12 timmar i ättika, inlägges se-
dan i lämpligt kärl med: 425 gram
(1 "ffi) groft salt, 425 gram (1 ®) fint
salt, 13 gram (3 ort) malen kryddpep-
par, 13 gram (3 ort) kryddnejlikor,
lika mycket salpeter och spansk humla
samt 81/2 gram (2 ort) röd sandel (de
två sistnämnda köpas å apotek). Sil-
len lägges jämn, ett lock med lindrig
press pålägges. Den kan serveras efter
en veckas tid, men blir riktigt färdig
3 veckor efter inläggningen.
E. H. V.
Efterrätter.
Fruktkaka, kall. Häll först blanc-
mange i en stor glasskål och låt det
stanna sig, lägg sedan deruti bisquit
och äpplekompott, därefter ett hvarf
af citroncrbm, så bisquit, något sylt af
päron, plommon, smultron, bigarå
eller hallon, med ej mycket saft med,
(något skuren succat mellan hvarje hö-
jer smaken) och sist bisquit och blanc-
mange. Ina.
Läkareråd.
Sjulding. Liggsår undvikas desto säkrare,
ju omsorgsfullare man sköter den sjuke. Pa-
tienten bör hälst ligga på en (resort-)madrass;
lakanen få aldrig ligga i veck, utan måste
flere gånger dagligen slätas ut liksom den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
