Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 19. 9 maj 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
232 I DU N 1890
med glädje i botten, begärde ocb erböll ännu
ett, bvarefter lian kände sig något svag i be-
nen, satte sig på en hög af nät, som låg i ett
hörn, sjönk ihop och — somnade.
Det var en god dosis Roséns bröstdroppar
han fått, och Trumfen sof godt till påföljande
dag, insvept i ett lakan och en filt, på en
madrass på golfvet, dit han utan svårighet
vältades ned från näthögen. Han var betyd-
ligt »skamsen», när han sedan fick veta’ sina
bedrifter och lofvade bot och bättring, hvilket
löfte han samvetsgrannt höll i — fjorton dagar.
Pastorn, som, ehuru icke absolutist — så-
dana hade man på den tiden ej hört talas om,
och hade någon talat därom, skulle man helt
enkelt ha skrattat däråt — och utan minsta
tanke på nykterhetssträfvande, dock afskydde
superiet, var märkvärdigt mild i sina omdö-
men om Trumfen ; han snarare beklagade än
bestraffade honom, hvilket mycket retade pa-
storskan, i hvars ögon det icke fanns något
uslare djur än en drucken människa. Pastorn
sade alltid helt saktmodigt: »man vet ju icke,
huru han blifvit sådan, den stackarn!» Men
hans fru, som var litet häftig af sig, menade
alltid, att det icke fanns någon ursäkt för en
drinkare.
Kanske fanns det dock.
En stormig höstdag lade »stora slupen» från
fästningen till vid broarmen midtför prest-
gården, och snart kom en artillerist stöflande
uppför »smedbacken» med ett bref i handen.
»Se så», fräste den lilla vackra frun, »hvad
är det nu för upptåger igen? Skall du kan-
ske ut till fästningen i detta Herrans väder?»
»Lugna dig, mor lilla», sade pastorn, »åt-
minstone tills vi få se, hvad det är fråga om!
Sedan kan du ju ...»
Men frun väntade ej, tills han afslutade me-
ningen, utan snodde ut i köket, hvarifrån snart
en ljuflig doft förkunnade, att någon varm fru-
kost ställdes i ordning. Ty skall han dit,
sade frun, så skall han ge sig af strax, så att
artilleristerna inte hinna upp till gästgifvare-
gården och supa först.
Jo, pastorn måste resa till fästningen.
Trumfen låg på sitt yttersta och ville hafva
nattvarden, och så var det något, som han ville
tala med pastorn om. Naturligtvis måste han
resa genast.
Men hans fru blidkades icke af detta. Låg
Trumfen på sitt yttersta? Åb, visst inte!
Ondt krut förgås inte så lätt! Det dröjer nog
inte många veckor, förrän han är »i land» igen
och super lika duktigt som vanligt! Och för
ett infall af en sådan skulle nu presten kanske
våga sitt lif!
Pastorn, som tillbad sin förtjusande hustru
och vanligen tyckte, att allt, livad hon sade och
företog, klädde henne lika väl, såg dock nu
litet allvarsam ut, då han sade:
»Icke för ett infall af någon människa och
ej heller på någon människas bud vågar jag
mitt lif, om det nu kommer i fråga, utan på
min Herres bud och för att fylla min plikt».
Det behöfdes ej mera. Hon föll konom om
halsen och grät, förstås, och lofvade att vara
lugn och var det också — till dess hans rest.
Tinnie, som för det mesta var, där föräl-
drarne voro, när hon inte låg framstupa öfver
någon stor bok, som hon ej orkade hålla uti,
såg och hörde det lilla uppträdet, och hennes
barnabjärta blef så varmt, och tårar kommo i
hennes ögon ; hvarför visste hon ej. Men fa-
drens ord stannade kvar i hennes sinne, och
otaliga gånger under pröfningar och frestelser
hafva de ljudit i hennes öron : »icke på någon
människas bud, utan på min Herres bud och
för att fylla min plikt skall jag gå».
Stormen tilltog alltmer, och mer och mer
ängsliga voro de anleten, som i prestgårdens
fönster spejade efter den gröna båten med de
hvita årorna. Men slutligen kom den dock.
Eärden hade gått lyckligt, men det långa dröjs-
målet hade förorsakats däraf, att presten icke
velat lemna den döende, som så innerligen bedt
honom stanna, »tills det blef slut». Och det
gjorde han. Med pastorns hand i sin utanda-
des nummer trettioåtta, Triumf, sin sista suck,
och pastorn tillslöt hans ögon.
»Men hvad var det, han ville säga dig?»
frågade prestfrun.
»Ja, nu kan det gärna talas om. I hans
kista låg på botten ett litet försegladt paket,
som han bad mig bryta och gifva honom inne-
hållet. »
»Och det var?»
»En plånbok med ett litet broderi inuti och
ett gulnadt papper, hvarpå stod skrifvet: »Till
juris studiosus Eberhard v. Quarmardt, från
Amélie,» och så ett datum-—jag tror det var
1808 — och därunder med annan stil: »Nummer
38 Triumf, 1818.» Det ligger en hel historia i
dessa få rader».
»Som du kanske kände förut?»
»Till en del gissade; jag såg hans prestbetyg.
— Men hvad? Är någon där?»
»Det är bara Tinnie. Gå ut och be Hedda
sätta på tevatten — pappa behöfver väl en kopp
te nu i höstkylan».
Och Tinnie gick. Men hennes tankar voro
där ute på den ödsliga skansen, där stormen
och hafvet brusade och regnet piskade de gamla
murarne, och där i ett af »logementen» låg
en död man, med ett fridfullt leende öfver de
stelnade läpparne och i kalla händer en liten
broderad plånbok, som innehöll hela hans lifs
historia.
M
Tillkännagifi/ande.
Undertecknad är bortrest från och
med den 4 dennes, och förestås redak-
tionen under min bortovaro afhr Johan
Nordling samt expeditionen och eko-
nomien af hr Alexander Hellberg.
Skrifoelser, som innehålla bidrag till
tidningen eller på något sått röra tid-
ningens innehåll, böra adresseras till
Iduns Redaktion, rekvisitioner, pen-
ningförsändelser och dylikt till Iduns
Expedition, Stockholm.
Stockholm den 1 maj 1890.
Frithiof Hellberg.
På dödsbädden.
Skiss
af Wilma Lindhé.
S
ullgardinerna voro nedfällda för att ute-
stänga dagsljuset, och föremålen i rum-
met framträdde endast otydligt ur dunklet.
Längst in i alkoven stod en säng, och däri-
från hördes flämtande ojämna andetag. Fram-
me vid fönstret rasslade det af strumpstickor,
och pendylen på den gammalmodiga messings-
beslagna byrån tickade och tickade oafbru-
tet, medan timmarne skredo framåt.
»Drag upp gardinerna,» hviskade en matt
stämma.
Rasslet af strumpstickorna upphörde tvärt,
och en fyllig, starkt utvecklad kvinnogestalt
aftecknade sig mot den skumma halfdagern.
Det var en lifskraftig stämma också, medve-
ten om sin styrka och om omöjligheten att
lägga sordin därpå, som svarade:
»Men dina ögon?»
»Jag kommer inte att behöfva dem.»
»Säg inte så Lisen; du vet, att det plågar
mig.»
Det kom intet svar, men när Karin Kraft
fått upp gardinerna, frapperades hon af det
till hälften vemodsfulla, till hälften resigne-
rade uttryck, som hvilade öfver Lisen Holms
tärda drag.
»Hurudant är vädret,» frågade denna och
försökte lyfta på hufvudet.
»Vackert! strålande!»
En tung suck trängde öfver den sjukas
läppar.
»Rimfrost — glitter som af silfver på träd
och buskar,» fortsatte Karin.
»Ack! Res mig upp!»
Karin gjorde så, men Lisen såg ingenting.
Den starka dagern bländade hennes ljus-
skygga ögon, och hon sjönk tillbaka, slapp
och likgiltig för allt.
Efter en stund sade hon dock: »Jag ser
alltsammans.»
»Hvilket?»
Karin hade — förnöjd öfver att kunna
göra sig dagsljuset till godo — tagit fram
en liten barnklädning, på hvilken hon flitigt
sömmade, medan ett lyckligt leende spelade
kring de röda läpparna. Skulle hon garnera
den med spetsar eller snörmakeri? — Det
är den stora frågan. »Hvilket?» upprepade
hon mekaniskt.
»Ingenting!» kom det trumpet borta från
sängen.
Karin tvingade sig att tiga, men kunde
ej underlåta att göra en tyst jämförelse mel-
lan den sjukas retlighet och sitt eget engla-
lika tålamod. Hur många timmar hade hon
ej tagit från sin goda sömn, från glädjen att
vara tillsammans med man och barn och
från arbetet sedan! Klädningen kunde varit
färdig förra veckan redan — om inte! Det
var verkligen en bra stor uppoffring att sitta
instängd — helst i så vackert väder — när
hon borde gått både hit och dit, uträttat
både det ena och det andra. Hon behöfde
ju också motion, den var rent af nödvändig
för hennes starka, blodfulla fysik.
Hon sträckte på sig, så att det knakade
i stolen och den sjuka for upp ur sin half-
slummer. Det blef nästan outhärdligt; men
Lisen hade ingen annan, som stod henne
nära, och hon höll af henne oaktadt hennes
stillsamma, slutna väsen —- raka motsatsen
till hennes eget. — Dessutom satt hon här
inte för intet, kanske?
Det var en stygg tanke, denna, och hon
försökte jaga bort den, som så många gån-
ger förut, men, bära sig åt hur hon ville,
kom den igen i en annan form.
Om? Om Lisen höll, hvad hon en gång
lofvat? Hon hade aldrig talat om det se-
dan, och det var ingenting att lita på kan-
ske. Men om? Ja, då skulle mycket bli
annorlunda. Det skulle hon skaffa till hem-
met och det och... Nej, hon ville ej tänka
på det och började räkna stygnen, medan
hon sydde med dubbel fart. — Så öfverra-
skade hon sig med att förvandla dem i blanka
kronor, som skulle bli hennes, då ...
Nu blef hon ond på sig själf, röck till
sig en gammal tidning och försökte läsa.
Solen steg allt högre och. kastade strål-
knippor af ljus in i rummet.
Karin ställde en skärm framför sängen och
återtog sitt arbete. Hon var en af dem, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
