Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 19. 9 maj 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
234 IDUN 1890
Striden om hjärtan.
Ur ett kvinnolifs historia
af
Johan Nordlîng.
(Forts).
8
et var en tisdagskväll, som Henrik Lager,
sen han kommit hem från kontoret, lade
sista hand vid sin kära idyll. De tolf sångerna
voro lyckligt fullbordade; väl proportionerade, slät-
putsade och finpräntade lågo de på hans skrifbord
som ett led soldater på parad. Han hade fått
henna och hon honom, de hade tre gånger träffats
i aftonens .skygd och svurit hvarandra kärlek och
tro, alla hinder voro undanröjda, himmelen var
klar och fri,’ och vårgröna susade björkarne i Sol-
hagen öfver deras unga lycka. Hvad gjordes väl
vidare behof?
Ja, hvad gjordes väl vidare behof? Henrik gick
fram och åter på golfvet och läste upp stycket i
sin helhet för modern, som satt i korgstolen fram-
för skrifbordet och lyssnade. Hon skulle kritisera,
hade han sagt. Jo, det blef just en skön kritik!
Den hederliga gumman grät som ett barn af glädje
och rörelse; allt efter som Henrik hann längre in
i den enkla handlingens gång, höjde han rösten
och påskyndade sin marsch, fru Lagers tårar tril-
lade allt stridare och hetare; emellanåt, när den
käre pojken slungade fram ett särskildt grannt
klingande rim eller en välsvarfvad fras med en
rysligt falsk höjning af rösten och en beledsagande
gest med den lediga handen, flög det en blixt af
varmaste modersstolthet ur hennes simmande ögon,
dem hon höjde till en lång beundrande blick på
sonen. Slutligen smittades äfven Henrik af rörel-
sen, hans röst stockades, han kunde ej få fram
ett ord, utan sjönk ned i soffan bredvid modern,
öfverhöljd af hennes smekningar.
De kommo öfverens om, att det enda sättet att
få arbetet publiceradt vore att Henrik vände sig
till en förläggare; att någon sådan ens det ringa-
ste skulle tveka att köpa förlaget, därpå tviflade
de ej ett ögonblick; det gällde endast att bestämma,
hvilken skulle blifva den lycklige.
Och som de ej hade det ringaste skäl att gynna
den ene framför den andre, beslöts, att han skulle
vända sig till den förste bäste, som fanns i hans
yäg.
Kvällen därpå lemnade Lager till alla sina kam-
raters oerhörda förvåning kontoret en hel timme
tidigare än vanligt. Hade de kunnat följa honom
på hans brådskande färd gonom gatorna, kunnat
se den digra pappersrullen, som han, väl utkom-
men på gatan, drog upp ur bröstfickan på^ sin öf-
verrock och stack under armen, och den till hälf-
ten viktiga, till hälften oroliga minen på hans
pojkansigte, skulle väl deras undran stegrats till
det yttersta,
Snart var han framme på ort och ställe. Nå-
got saktmodigare än vanligt trafvade han upp för
trappan. Till höger i förstugan. Mycket riktigt;
där stod visitkortet på dörren; J. Nordström, bok-
tryckare och förläggare.
Han hemtade andan, borstade sin rock och sin
hatt, slog dammet af sina stöflar och rörde om
ett tag med fingrarne i håret, innan han ringde på.
Herrn i huset kom själf och öppnade. Det var
en liten leende och bugande gubbe i luggsliten,
flottig nattrock, som artigt bad Lager stiga på, i
det han slog upp dörren till sitt arbetsrum.
Men så snart Henrik kommit in och framfört
sitt ärende, försvann som med ett trolleri det väl-
villiga leendet från förläggarens ansikte.
»Poesi! Poesi! Hm! Den varan går just inte nu
för tiden, ska’ jag säga. Det är sådan uppsjö i
marknaden.»
Lager räckte fram sin rulle, på hvars första sida
han med mycken möda och omsorg i stor prakt-
stil med svängar och snirklar präntat: »Rosen i
Solhagen, idyll i 12 sånger af Henrik Lager.»
Så snart förläggaren fick ögonen på nämnda ge-
sällstycke i skönskrifning, närmade sig hans mun-
gipor i ännu betänkligare grad de styfva »fader-
mördarne».
»En idyll. Ah, du min herre och skapare, en
idyll ! Hvem tror herrn läser en idyll i våra dagar,
i våra dagar? Neej, min bästa herre, det är omöj-
ligt, jag försäkrar er, stört omöjligt!»
Hade jorden öppnat sig framför Lagers fötter,
hade han säkerligen icke blifvit så perplex, som
han blef öfver detta tvära afslag. Det kom så
oväntadt, att han rakt icke fann på den ringaste
invändning att göra, han stod endast ett ögonblick
och stirrade i golfvet med blossande kinder; så
nappade han åt sig sitt manuskript, gjorde helt
om, rusade ut, ramlade som en galning utför trap-
porna, rände af utefter gatorna, utan att se sig
åt höger eller venster, och gaf sig hvarken tid att
dra andan eller tänka, förr än han hamnat i hör-
net af moderns pinnsoffa.
Fru Lager kom snart under fund med, huru
saken hängde ihop. Hon blef minst lika flat som
sonen men lugnade sig dock snart och började
trösta honom på bästa sätt: Den där förläggaren,
han var ju galen, det var klart och tydligt. Vete
Gud, hvad som kommit åt honom, att han var så
stockblind för sin egen fördel. Och att så bemöta
ett geni, en skald! Det var ju afskyvärdt, ofattligt!
Slik en karl till skulle man icke kunna finna i
hela Stockholm, om man så ock letade med ljus
och lykta i dagar och år.
Och hur det var, började Henrik tro allt detta
lika fullt som modern själf och lät snart nog lugna
sig. I morgon skulle han nog få bättre tur. Där-
om vore då intet tvifvel.
Och så åto de ännu en kvällsvard i frid och ro,
invaggade i sina leende framtidsdrömmar om ly-
sande utkomst, ära och rykte. Ännu en gång gen-
ljödo väggarne i det lilla arbetsrummet af den
klingande sagan om Solhagens ros, och ännu en
näsduk vätte fru Lager ned med tårar, som en
moders stolthet frampressat.
I morgon, lyckliga barn! Ja, i morgon!
Dagen därpå var den första gången, Henriks
pulpet hos hrr Hippman stått tom och ledig en
hvardag. Som hans punktlighet var väl känd, fun-
derades både hit och dit öfver hans frånvaro i
dag och hans plötsliga försvinnande i går afton.
En del ville tro, att han var sjuk och låge för
döden — något, som dock, då man tog i betrak-
tande hans ypperliga helsa och exemplariska lef-
nadssätt, föreföll föga troligt — en annan åsikt
gick ut på, att han vore kär och ginge »i förlof-
ningstagen», ett förhållande, som ansågs kunna
förklara ungefär hvad som helst; men det fanns ej
en enda, som i sina gissningar ens kom sannin-
gen något så när på spåren, ty den gamla histo-
rien om hans kontorspoesi hade man glömt för
länge sedan.
Föremålet för alla dessa utläggningar kuskade
under tiden gata upp och gata ned med sitt manu-
skript under armen. Till hans utomordentliga häp-
nad hade den andre förläggaren gifvit ungefär
samma besked som den förste den tredje som den
andre o. s. v. För hvarje gång han med blygselns
och harmens rodnad på sitt ansikte fick återvända
med oförrättadt ärende, blefvo hans steg allt tyngre
och långsammare, hans hållning allt osäkrare och
blygare och hans tankar allt mörkare. Han hade
redan med klappande hjärta gjort åtskilliga fåfänga
försök; icke en skymt af framgång, icke ett spär
af hopp. Och mor, som satt där hemma och vän-
tade! Skulle han gå hem? Nej, han vågade det
ej, han ville ej, så länge ännu det ringaste skäl
att hoppas fanns kvar, så länge ännu någon utväg
var oförsökt, så grymt gäcka moderns varma för-
hoppningar.
Han gick därför in på en tarflig restauration
och beställde sig en portion mat. Icke för att han
kände den ringaste hunger, men för att det nu
skulle så vara.
Medan han så satt och arbetade för att få ned
matbitarne, som ideligen ville fastna honom i hal-
sen, hade han god tid till reflexioner. Huru grymt
hade han icke blifvit ryckt ur sina lysande dröm-
mar ! Huru föga motsvarade verkligheten de före-
ställningar, han i sin fantasi gjort sig! Det var
dock icke på långt när så angenämt att vara för-
fattare, som han alltid förut tyckt. Fielst en sådan
där liten stackars okänd fattiglapp till poet! Ah,
hade han bara själf de erforderliga penningarne
att låta trycka sitt verk, sannerligen för Gud han
skulle ränna på detta sättet som en bettlare ur
hus och i hus och låta stuka sig, förödmjukas
och ömkas af första dryge glop till förläggare, som
pöste af den rikedom, han roffat af sådana som
han. Men pengar, pengar! Hvar taga sådana?
Hans lilla lön gick mer än väl åt för att fylla
moderns och hans egna tarfliga behof.
Var han då en sådan skral poet? Voro verkli-
gen hans verser så usla, att de ej förtjänade tryc-
kas? Men det var ju icke en enda af alla dem,
han besökt, som ens hade läst igenom hans opus !
Den tanken slog honom som en blixt och kom
honom att ånyo i någon mån repa mod. De hade
ej läst det, nej, det var sannt. Huru kunde de
då döma? Träffade han blott på någon, som
ville läsa hans verser, så skulle nog allt blifva
bra igen!
Så gaf han sig då åter ut på samma jakt, se-
dan han slutat sin tarfliga middag. På många
dörrar klappade han förgäfves, på många klock-
strängar drog han utan någon som helst lön för
sitt besvär; man var icke hemma, man tog icke
emot, han skulle komma igen. Eller också det
ideliga: »Poesi, idyll? Omöjligt, min bäste herre,
omöjligt!»
Men så kom han då sent omsider, när det bör-
jade lida till kvällen, och gaslyktorna redan länge
varit tända, och folklifvet på smågatorna började
mojna ur, och hans dunkande hufvud värkte af
ansträngning och ringde och gungade mellan ax-
larne, och hans ben snafvade under honom för
hvarje aldrig så liten isvalk i snöläggningen på
gatan, till en gammal beskedlig förläggare långt
uppe på Norr, ända vid Uplandsgatan, som icke
ens stod upptagen i kalendern, och hvilkens adress
han snokat upp, vete Gud hur och när.
Att det icke var någon förläggare comme il faut,
det kunde han då redan förstå af det lilla låghalta,
omålade trähuset, där han bodde, af den gamla trä-
trappan, som gnisslade och knakade för hvart steg,
han tog — aldeles som där hemma — och af för-
stugan där uppe, där det var så mörkt som i en
säck, och där han fick trefva både länge och väl,
innan han lyckades få tag i en nyckel med ty åt-
följande dörr.
Och gubben själf sedan, där han satt innanför
vid sitt skrifbord med en ofantlig grön skärm på
lampan och ännu en dylik fastbunden öfver ögonen,
han såg då ut, som om han kunde behöfva mer
än ett vinstgifvande förlag, och var allt annat än
comme il faut.
Men huru välsignade icke Lager honom gång
på gång i sina tankar, när han gick den långa
vägen hem på kvällen ! Han hade icke vändt ho-
nom ryggen, icke snäst af honom, icke talat om
hans verser som om odugligt skräp, utan lofvat
att läsa igenom dem och skulle lemna svar i mor-
gon vid samma tid.
När Lager om morgonen kom på kontoret, mötte
honom principalen i förstugan.
»Var herr Lager sjuk i går?»
»Nej — det var jag inte», svarade Lager stam-
mande och förlägen.
»Nå-å, hvarför var då inte herrn här? . . .
Hvasa?»
Intet svar; han bara rodnade och slog ned
ögonen.
»Jag har icke haft anledning till missnöje förut
för herr Lagers sknll. Låt det icke hända en gång
till.» (Forts.)
Konstnärsförbundets utställning i Theodor Blanchs
Konst-Salong. Inträdesafgiften är för den återstående
tiden nedsatt till endast 50 öre, för att äfven en
större allmänhet må beredas tillfälle att taga den
intressanta utställningen i betraktande. Utställnin-
gen fortgår ännu endast en kortare tid, hvarför
den konstälskande allmänheten icke bör uppskjuta
sitt besök till de sista dagarne, emedan det alltid
vid dylika utställningar visat sig att trängsel då
blir rådande.
Upprop till Iduns läsarinnor.
läsarinna af Idun ställer härmed till alla
Iduns medläsarinnor en vänlig bön om ett
VfcT4, postporto (10 öre) till värmledningsfonden
för Säters kyrka. Den lilla staden Säters 540 in-
vånare med sin landsförsamling, 1,884 invånare,
är ett af de fattigaste samhällen inom Dalarne,
enär det ej som de öfriga dalförsamlingarna eger
någon skog. Utskylderna belöpte sig förlidet år
till för staden 5| och för landsförsamlingen 281
pr bevillningskrona. I 8 år har det lilla samhäl-
let arbetat på en fond för värmledning i kyrkan,
men ej förmått höja den till mer än 600 kronor.
Och nu står den vackra kyrkan vid Säterdal kall.
Och i den lilla komministergården finner man ett
offer för den kalla kyrkan, den gamle pastorn,
bunden vid sin säng, förlamad af rheumatism.
Ärade medläsarinna af Idun, drag ett strå otill
stacken genom att till ordföranden i kyrkorådet
Säter insända ett 10 öres postporto, du gör med
din gåfva en god gärning. Vår redaktör säger oss,
att Idun utgår till 19,000 hem och läses af mång-
dubbelt Here; de förenade små gåfvorna skulle
kunna bilda en stor summa. Resultatet skall ock
införas i Idun. Så vill jag till sist till detta lilla
upprop lägga Jakobs ord: »Den som kan göra godt
och gör icke, honom är det synd».
Märta Stamberg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
