Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 20. 16 maj 1890
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1890 I DU N 245
vänta? Nej! Tusen gånger nej! — Han
lika litet som någon man i världen hade
rättighet därtill.
* *
*
Friare hade infunnit sig. Hederliga, burgna,
bra karlar. Hon ville säga ja — ville —
men kunde ej vara trolös mot detta enda
minne.
Så hade åren förrunnit. Föräldrarne dogo
och lemnade efter sig ett litet kapital — en
hjälp — men ej tillräckligt att lefva af. —-
Hon måste taga sig något för, började gifva
pianolektioner, både privat och i en skola,
bief en flitig öfversättarinna, lefde enkelt och
gjorde besparingar.
Då Karin skulle resa utrikes med sina för-
äldrar, blef det Lisen, som fick försöka plugga
i henne några franska glosor — därmed in-
leddes bekantskapen. När hon så gifte sig
och de kommo att bo i samma hus, föreslog
den unga frun — som var mer än vanligt
praktisk — att Lisen skulle intaga sin mål-
tider vid hennes bord. Det skulle blifva en
vinst å ömse sidor.
Karins man hade små inkomster, men hon
var om sig som ingen annan, arbetade och
sträfvade för de sina, skaffade sig en opåräk-
nad inkomst här eller där, prutade, köpte
for underpris och fick det att gå ihop.
Lisen trifdes bra med familjen. Mannen
var beläst och angenäm att tala vid — när
han fick ro därtill. Barn hade han alltid
älskat, och stötte han sig än på Karins bur-
dusa, okvinliga väsen eller plågades af hen-
nes prat och bullersamma rörelser, såg han
också hennes förtjänster. Ett godt hjärta,
tjänstaktighet, ordningssinne och förmåga att
sprida trefnad omkring sig.
Det hände sig så underligt, att han —
som Lisen kallade honom i sina tankar —
fick sin verksamhet i samma stad som hon
själf.
Hon mötte honom flere gånger, men märkte,
att han såg förlägen ut, eller rent af und-
vek henne. Hon tog reda på allt om ho-
nom, som fanns att få veta, och gjorde i
smyg mer än ett försök att träffa honom —-
men skedde det, blef hon rädd att han skulle
gissa sig till, att hon gjort något därför, och
föreföll sig själf rent af löjlig i sin tafatta
blyghet. — Slutligen trodde hon sig ha re-
signerat och uppgaf alltsammans.
Ej långt därefter förlofvade han sig med
en rik, vacker flicka.
Det gick en rysning igenom henne, när hon
tänkte på den aftonen, då hon sett förlofnings-
annonsen i tidningen — det kom alldeles
oväntadt!
Brölloppet stod på annan ort, och hon tac-
kade Gud därför.
Det blef en tid af strid och kamp, ty nu
— då det var hennes plikt att försaka — kunde
hon det mindre än någonsin. Det, som legat
likt en underström innerst i hjärtat, och som
hon velat dölja för sig själf till och med,
bröt fram mäktigt och okufligt som vårfloden,
då den strömmar öfver sina bräddar. Hon
kunde ej glömma. Kunde ej upphöra att
lefva, så att säga, med honom; att förtro
honom hvarje den innersta tanke, hvarje skift-
ning i känslor, hvarje vexling i lifvet. Hvad
hon än företog sig — alltid var han med.
Ännu mindre kunde hon kufva den alltjämt
växande längtan att en gång ■— en enda —
få säga honom, hvad han varit för henne —
hvad hon känt och hoppats — med ett ord
Dantes Beatrice.
Ett 600-årsminne.
«
»I undersköna månad maj», då natu-
ren firar sin pånyttfödelse, har Florens, Ita-
liens gamla hufvudstad , särakildt klädt sig
i festskrud. Och hvarför torde äfven våra
läsarinnor erinra sig. För Italien strålar
namnet Beatrice di Dante såsom morgon-
rodnaden till dess första renässans, såsom
symbolen af den renaste, den högsta idealitet.
År 1865 firades i Florens 600:jubileet af
Dantes födelse; hela den bildade världen stod
då i andanom vid den store skaldens vagga
i Arnostaden. Den 9 juni 1890 är 600:års-
dagen efter Beatrices död.
För att trösta sig öfver förlusten af den
kvinna, som för honom öppnat nya horison-
ter, har Dantes snille skapat en odödlig Bea-
trice, och hon har ännu efter sin lekamliga
— allt hvad han borde sagt henne en gång,
för länge sedan.
Hans båda döttrar voro hennes elever i
skolan, och ingenting i världen retade henne
så, som då någon påstod, att hon var partisk
för de där flickorna. Hon kunde bli rent
utom sig och försvara sig, som hade hon be-
skyllts för ett brott.
Sjukdomen hade smugit sig öfver henne
nästan omärkligt, steg för steg, och hon ville
ej tro på dess tillvaro, ville résonnera bort
den som något aflägset, omöjligt. Hon hade
ju varit mera arbetskraftig och duktig
än de flesta och smått bröstat sig däröfver.
Hon ville inte dö! Visserligen hade hon in-
genting att lefva för, ingen som behöfde
henne —- men ändå! Lifvet var skönt oak-
tadt allt. Själfva känslan af tillvaro hade
mer än en gång strömmat igenom henne som
en kraftigt svällande våg — och allt hon
älskade! Hafvet! Himlens blå, trädens sus,
blommorna, fågelsången — skulle hon säga
farväl däråt? Aldrig mera se det våras här
på jorden — om hon bara det fått!
Hon bäfvade äfven för plågorna och för
den mörka, ensamma väg, hon hade att gå
— innan! — Hade hon blott kunnat somna,
somna ifrån alltsammans, utan att vakna!
Hur gärna skulle hon ej lutat sitt hufvud
till hvila — om så varit för att aldrig upp-
stå; ty hon kände sig stundom så trött —
så dödstrött — att hon ej tyckte sig kunna
orka med själfva saligheten.
Tusen tankar, tusen tvifvel, som hon al-
död inspirerat skalden till hans yppersta snille-
verk.
Det bästa sätt att fira Beatrices minne ha
italienarne sålunda ansett vara att, då pro-
dukterna af den kvinliga intelligensens ar-
bete för första gången samlas till en expo-
sition, ställa denna under Beatrices anspicier.
Vi behöfva väl knappast säga våra läsa-
rinnor, att Beatrice oupphörligt utgjort före-
mål för målares pensel. Hvem har ej, åt-
minstone i reproduktioner, sett Ary Scheffers
tafia »Dante och Beatrice», och hvem känner
icke Beatrice ur Doré3 illustrationer till Dan-
tes Bivina Commœdia? Men dessa äro lik-
väl mera den förklarade idealbilden af Dan-
tes älskade. Den bild af Beatrice, som vi
här framlägga för våra läsarinnor, är tagen
efter en tafla i Santa Maria Nuovas galleri
i Florens af den holländske mästaren Hugo
van der Goes. Denne målares lifligaste verk-
samhet inföll under andra hälften af 15 år-
hundradet. Han uppehöll sig en längre tid
i Florens, där familjen Portinari tog ho-
nom i sitt huld och skydd, och hans bild af
Beatrice Portinari kan förr göra anspråk
på likhet än många andra kanske mera kända
afbilder af den sköna florentinskan. —
Att expositionen och festligheterna redan
den 1 maj tagit sin början i Florens har sin
förklaring i att Dante i denna månad första
gången såg Beatrice och då genast förälskade
sig i henne.
Expositionens president, grefve A. de Gu-
bernatis, har i ett nytt bref anmodat oss
framföra hans helsning och inbjudning till
den svenska kvinnan att infinna sig till fest-
ligheterna i Florens; särskildt gäller denna
hans inbjudning damer inom den literära
världen och lärarinnor vid högre flickskolor.
Expositionens verkställande komité har ut-
verkat stor reduktion på Italiens järnvägar
för dem, som önska besöka utställningen.
4»
drig känt under helsans dagar, marterade
henne utan återvändo.
Hon försökte arbeta — inbilla sig, att allt
var som förut — att hon misstagit sig på
dessa symptomer, som infunno sig allt oftare.
En dag svimmade hon midt i klassen och
kom ej till sans förr än efter ett par tim-
mar. Sedan dess hade veckor förgått under
plågor och maktlöshet. Hon var bättre nu,
plågorna mindre, och ibland intalade hon sig,
att det onda var botadt — att hon skulle
få lefva och taga vid, där hon slutat.
Redan före sjukdomens utbrott, då hon
brottades med Guds vilja, hade hon ordnat
ända till de minsta småsaker. »I händelse
af?» Det var ju hvarje människas plikt att
göra sig beredd — den ena lika väl som
den andra — alla skulle de samma väg —
och var det också långt till dess — en gång
skulle det dock ske.
Ett par år till skulle hon dock velat lefva
för att se hans döttrar växa upp. Nu hade
hon ej tid att gå bort. Hon hade längtat
efter att få göra en utländsk resa och stän-
digt uppskjutit den. — Just denna sommar
skulle den företagas. Och hennes öfversätt-
ning, på hvilken det felades endast två ka-
pitel, hvem skulle sluta den?
Det var ännu obetydligare saker än dessa,
som plågade och sysselsatte henne. En del
linne, hon ej hunnit med att laga, ostoppade
strumpor, en söndrig klädningsficka. — Hvad
skulle man tänka om henne ■—• efteråt?! —
Midt ibland det stora, som fyllde hennes hela
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:35:09 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1890/0253.html
