Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 21. 23 maj 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1800 I DUN 255
Hvarför han inte gifte sig.
var bal hos assessorns, och dansen
ck i flygande fläng.
I den mjuka soffan i ett af sidorummen
satt en ung kvinna om sjutton eller aderton
är. Öfver hennes ungdomliga ansikte hvilade
ett drag af tankfullhet, hvilket ännu tydli-
gare tog sig uttryck, då hon faste sina stora,
spörjande ögon pä den allvarsamme mannen,
som stod lätt lutad mot fåtöljens ryggstöd.
Det var äktenskapet de talade om, och
han hade blifvit varm under samtalet.
Vid en paus inföll hon:
»Jag kan ej annat än gilla edra åsikter,
dâ ni påstår, att en människas lif utan äk-
tenskap är i hufvudsak förfeladt. Jag har
ofta tänkt mig, hur tomt det skulle kännas
att lefva hela sitt lif utan annat mål än sig
själf, utan att hafva någon att dela med,
vare sig sorg eller glädje, och jag har upp-
riktigt bedt himlen bevara mig frän ett så-
dant öde. — Men säg mig,» tilläde hon
skalkaktigt och lutade sig tillbaka i soffan,
»hvarför ni med edra åsikter och eder ställ-
ning ej redan skyndat att förankra er lef-
nads julle i den äktenskapliga hamnen, som
ni påstår vara den tryggaste och bästa.»
Aktuarien, en herre om 30 är, af ett sym-
patiskt utseende, strök småleende sin ena
mustasch.
»Det gifves så många synpunkter, min frö-
ken,» sade han. »Den ena tycker så och
den andra så. En är nöjd blott han får ett
föremål att fasta sig vid. En annan söker
anlag, egenskaper och fullkomlighet — med
ett ord, ett ideal.»
»Och ni har ej funnit ert ideal, förstås?»
»Det är ej allom gifvet att finna lyckan,
fastän hon kanske ibland är en så nära, att
man kunde gripa henne i de guldglänsande
lockarne. Det fordras tillfälligheter, för att
man skall få lära känna hvarandra på det
rätta sättet; man måste visa sig för hvaran-
dra utan någon påtagen tillgjordbet eller hyck-
lande maskeradmin, och det är ju i vårt
stora sällskapslif rent af omöjligt de olika
könen emellan. Blott under den förutsätt-
ningen att man på förhand riktigt lär känna
hvarandra, kan man tänka sig in i framti-
den, utan att göra sig illusioner.»
»Ni menar att äktenskapet i de flesta fall
är ett lotteri?»
»Ja — ett lotteri, där man sätter allt på
ett kort och låter slumpen afgöra. Det är
ju så de flesta af våra dussinäktenskap kom-
ma till stånd. Jag vill nu inte tala om de
äktenskap, som arrangeras af tanter och mo-
strar, då de båda offren »fösas» tillsammans,
eller sådana, då den ene äktenskapskandida-
ten af »konvenansskäl» tvingas att gifta sig
med en, då han i själfva verket tycker om
en annan.
Tänk er nu, att två unga personer af sam-
ma ålder och samhällsställning råka hvaran-
dra t. ex. på en bjudning eller en bal. De
komma i samtal, de finna behag i hvaran-
dras idéer och tycken, de ha lika åsikter om
en del saker m. m., m. m. och allt detta
gör, att de hvar å sin sida göra den tysta
reflektionen : du är den rätte. De sträfva
att lägga i dagen för hvarandra alla sina
älskvärda egenskaper, och på det viset hän-
der det, att de kanske efter ett par samman-
träffanden anse sig vara fullt förberedda för
att gå den långa färden genom lifvet sida
vid sida. Men de ha vid de få tillfällen, de
råkat hvarandra, endast haft tid att lära
hänna hvarandras älskvärda egenskaper. Att
de båda hafva fel och olater — det kommer
först i dagen, när det är för sent. Och då
blir det kanske ånger, bitterhet, beskyllnin-
gar för trolöshet m. m., och så är friden
all. Och ett sådant äktenskap, där ej full
harmoni råder, det anser jag ej vara ett verk-
ligt äktenskap, utan endast en tvungen före-
ning, en härd för osedlighet och kväljande
lifsleda.»
»Men om man är förståndig, kan man ju
foga sig efter hvarandra och undvika alla
konflikter. »
»Utan tvifvel; men hellre skulle jag vilja
lefva som eremit hela mitt lif än ingå en
sådan »förening». Nej, jag fordrar mera än
eftergifter. Man och hustru skola ej stå som
tvänne makter bredvid hvarandra. Då måste
hängifva sig åt hvarandra helt och hållet,
ingå i och så att säga komplettera hvaran-
dra; de måste vara ett enda oskiljaktigt helt.
Blott under denna förutsättning kan ett verk-
ligt sedligt äktenskap komma i fråga. Jag
skulle förlora aktningen för mig själf, om jag
i detta afseende handlade mot min öfver-
tygelse.»
»Tror ni då, att lynnen och åsikter böra
vara lika å ömse sidor for att en förening
skall kunna bli lycklig?»
»Visst inte! Det är med det som med
musik: två olika instrument åstadkomma ge-
mensamt en skönare verkan, än hvart för
sig solo; men ser ni — för att fullborda
liknelsen — instrumenten måste vara stämda
för hvarandra, annars blir det bara dishar-
moni. »
»Hur skall man då kunna få reda på den,
som man händelsevis råkar vara »stämd» för,
när man kanske inte känner hvarandra . ..?»
»Ja, det är en fråga, som verkligheten får
lemna svar på .. . Den som söker, finner . . .
Jag skulle för min del vilja hänvisa till um-
gängeslifvet, den sunda, otvungna, förtroliga
och aktningsfulla sammanvaron, som har ove-
derseglig nytta med sig för alla och i alla
lifvets förhållanden. Jag menar nu ej det
slags umgänge, som bestås vid våra parad-
tillställningar, där man kommer tillsammans
för att visa nya toaletter och höra skanda-
ler eller skvallerhistorier.»
»Ni är sträng emot vårt sållskapslif. »
»Jag är endast rättvis, min fröken. Spi-
ran inom umgängeslifvet föres merendels af
högmodet, pedanteriet och den småaktiga, för-
domssjukan. Och detta är, enligt min åsikt,
en följd af dålig uppfostran i hemmen, d. v.
s. af misslyckade äktenskap. Det är häri
det stora ansvaret ligger för den, som på
måfå och i förhastande går och binder sig
för lifvet för att sedan bli far eller mor för
en generation af i andligt och sedligt hänse-
ende lytta och snedridna barn.»
»Min herre, jag vill inte motsäga er i
denna fråga, ehuru jag inte riktigt kan tro,
att lifvet är så mörkt och dystert, som ni
vill påstå. Ni måtte ha blifvit grundligt be-
dragen på oss, kvinnor, då ni kan hysa så
pessimistiska åsikter om den nuvarande ge-
nerationen.»
»Jag endast reflekterar, min fröken. Det
var en gång jag var ung och blind. Jag
svärmade som en yr fluga omkring ljuset,
tills jag svedde vingarne, och nu kan jag
inte flyga längre — endast sitta och filoso-
fera i ett hörn. Men tiden går ...»
»Det var en gång, sade ni. Äh — be-
rätta, berätta!»
»Ni vill narra mig till en bikt? Ja, |
hvarför inte — kanske ni en gång kan ha
nytta af min lilla historia. — — —
Det var således en gång — alla sagor
börja ju på det viset — jag blef bekant
med en ung flicka — när och hvar gör ju
detsamma. Jag var ung och en smula svär-
misk, fast det visade jag aldrig. Hur det
nu var, så började jag i tysthet bygga små
luftslott; jag riktigt njöt af att gå och tänka
mig in i framtiden, hur vi skulle ha det,
jag och hon, och hvilken intelligent och söt
ung fru hon skulle bli.
Jag var fattig, men hoppet på den fram-
tid, som hägrade för mig vid hennes sida, höll
mig vid godt mod. Jag trodde obetingadt
på henne, mig själf och hela världen. Yi
råkade hvarandra hvarje dag, och som vi
båda hade hvad man kallar karaktär, var
den närmare bekantskapen snart gjord. Jag
skulle vilja påstå, att det finnes ett slags
magnetisk kraft, som oemotståndligt drar till-
sammans personer, som äro bestämda att på
ett eller annat sätt ingripa i hvarandras öden.
— Någon »officiel» förklaring blef det ej af,
men ändå visste jag, att hon höll af mig lika
mycket som jag henne. Ni har kanske ej
någon erfarenhet af det egendomliga behaget
af att känna sig älska och vara älskad, utan
att man ännu med ett ord yppat sina kän-
slor eller visat dem för främmande. Det be-
höfves ju heller inga ord ; man förstår hvar-
andra så väl, utan att tala. Det existerar
ett slags kärlekens »frimureri», där orden er-
sättas af förstulna ögonkast och miner, där
ens närmaste känslor meddelas endast genom
en liten lätt beröring; det är, som om de
respektive parterna medels en osynlig tele-
graf förde en oupphörlig korrespondens med
hvarandra . . .
Jag hade således funnit mitt ideal, ser ni,
min fröken, tidigt nog; jag kände det all-
varligt, men var på samma gång tillräckligt
förnuftig för att förstå, att det ej gick an att
kasta sig i elden med detsamma.
Vet ni, fröken, jag har en mycket hög
tanke om kvinnan, sådan hon bör vara: san-
ningsälskande, uppoffrande, ren och ärbar.
Jag trodde mig finna alla dessa dygder hos
min tillbedda. Det är också möjligt, att hon
bade dem, fast det sedan gjorde mig det-
samma . . .
Det finns ett visst slag af fruntimmer, som
finna nöje i att genom ynnest mot en annan
manlig person väcka sin tillbedjares svart-
sjuka ... Jag vill just inte påstå, att hon,
som jag älskade, var af det slaget, men att
hon å andra sidan ej föraktade ett visst ko-
ketteri. Jag såg emellertid en gång, hur en
annan herre, som, förmodligen till följd af
sin ställning, ansåg sig ha rätt att vara när-
gången och förtrolig, tog henne i sitt knä
och smekte henne, utan att hon gjorde mot-
stånd. Det skedde i min närvaro och var
kanske från hennes synpunkt sedt, en oskyl-
dig lek med mig — men vet ni, hur jag
kände det? Jag kände mig träffad, som en
fågel, som i full fart tumlar mot en berg-
vägg. Det var något, som gick sönder inom
mig —• det kände jag — något sym aldrig
skulle bli bra igen. Att tänka sig, att hon
kunde göra så, vet ni, det gjorde mig så ondt. . .
Afsky och leda plågade mig på samma gång,
men därjämte ljöd i mina öron en ton, som
allt mera tog form och uttryck i ord — det
var det enda ordet: aldrig! aldrig!...
Jag nämnde ej för någon, hvad jag kände,
och ett par dagar därefter reste jag min väg . . .
Jag har ej sett henne på tio år nu.»
»Och hon, hvad sade hon när ni skildes?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
