Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 21. 23 maj 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
256 I DU N 1890
»Hon! — Ingenting! Hon sâg pâ mig
med stora, frågande ögon, alldeles som ni
gör nu —- —- — sä kramade hon min hand
— jag hörde en suck — kanhända grät hon;
men det såg jag inte, ty jag ville intet se, och
så hade det redan börjat skymma.»
»Ni älskar henne då fortfarande?»
»Kanhända.»
»Och om ni ännu en gång råkas, så för-
låter ni henne, och allt blir godt och väl
igen?»
»Förlåta — det har jag redan gjordt;
glömma — det ordet finns ej i den sanna
kärlekens ordbok. — Kanske jag nu får lof
att bjuda er min arm? Det spelar just nu
upp till francaisen.»
Ahme.
—,’V.iW
Glömmen ej
”Iduns skollofskoloni!”
De minsta bidrag mottagas med tack-
samhet; ingen, som något lean offra, skall
draga sig undan — det är vårt vissa hopp !
Men hvad som skall göras, måste göras
snart.
Insänden därför, ärade läsarinnor, oföv-
töfvadt Edra bidrag till Redaktionen af
Idun Stockholm, i postanvisning eller post-
sparmärken (ej frimärken). Vid försändel-
sen bör tydligt angifvas, att den är afsedd
för »Iduns skollofskoloni».
Inom fjorton dagar
bör allt vara afslutadt, att vi sedan ome-
delbart må kunna skrida till det praktiska
ordnandet af det goda verket.
Alla inflytande bidrag redovisas i Idun.
Själfva hafra vi som grundplåt tecknat
100 kronor. Måtte den rikt mångfaldigas!
Stockholm i maj 1890.
Red. af Idun.
På dödsbädden.
Skiss
af Wilma Lindhé.
(Slut från föreg. n:r.)
■
et ringde på tamburklockan, och hon
hörde det — hade längtat och väntat
på detta besök, nu som alltid — mera i dag
än någonsin.
Det var doktorn, som kommit regelbun-
det hvarje förmiddag, allt sedan hon sjuknade.
Karin gick att öppna, hennes kängor knar-
rade dubbelt under det fruktlösa försöket att
gä på tåspetsarna, och Lisen kände mer än
någonsin denna längtan efter mjuka, kärleks-
fulla händer och smekande ljufva röster, som
infunnit sig på samma gång som sjukdomen
— eller väckts till lif däraf.
Doktorn hade ett godt, intelligent ansikte
och såg glad ut — för att uppmunta den
sjuka troligen.
»Hur är det i dag?» frågade han skämt-
samt. »Inga plågor —- eller hur?»
»Nej! Jag ligger mest som i dvala •—
om inte den förfärliga mattigheten vore.»
Små svettpärlor trängde fram kring läp-
parna, blott af ansträngning att säga dessa
få ord.
Doktorn nickade smått bekräftande.
»Kunna plågorna komma tillbaka?»
»Nej! nej! bara lugn!»
Hennes ögon hade sett så ängsligt spör-
jande in i hans.
»Och om de komma?»
»Finns det medel att få bukt med dem!»
Hon låg tyst, med slutna ögon — de små
vaxlika händerna fingrade på lakanet — så
slog hon upp blicken med ett leende, som
gjorde henne vacker — nästan ung.
»Hur lång tid har jag kvar?»
»Det är inte godt att veta — om bara
krafterna — — —?»
Det kom något af den forna energin i
uttrycket. »Jag vill veta det!»
»Hm! är det något särskildt?»
»Ja. »
»Man bör aldrig uppskjuta.»
»Bör det göras i dag?»
»Det går ju an att vänta — men — - för
säkerhets skull.»
»Tack doktor! Tack för allt — och mest
för detta!»
Hon räckte honom sin hand, och han visste,
att han tryckte den för sista gången.
»Karin» sade hon, då de blifvit ensamma.
»Du måste uträtta något åt mig.»
»Allt livad du vill!»
Den sjuka kunde ej fortsätta. Hennes
blickar hade fallit på Karin, där denna stod
framför henne, svällande af helsa och lefnads-
lust, med röda kinder och fasta, senfulla lem-
mar. Hvilken skilnad emellan dem båda!
Hon blundade för att slippa se.
»Är det en prest du önskar?» frågade Ka-
rin efter en stunds förlopp.
»Nej!» kom svaret, otåligt som ofta förut.
»Jag går raka vägen till min Gud och be-
höfver inga medlare.»
»Men ändå — vi äro ju syndare alla!»
Lisen svarade ej. Syndat hade hon väl
mer än de flesta, om det var en synd att
älska — alltid älska — tänka på och lefva
för någon, som tillhörde en annan? Men
hvad oudt hade hon väl gjort denne? Var
det ej en rikedom — en skatt, hon gifvit
bort i tysthet? En gåfva — den största som
kan utdelas här i tiden. Om den gått för-
lorad? Hvad mer! Kunde den ens gå för-
lorad? — Eller om den gjort det — skulle
den ej återfinnas en gång?
»Jag behöfver ingen prest,» sade hon ret-
ligt. »Gif mig bibeln!»
Karin tog den från bokhyllan.
»Skall jag läsa för dig?»
»Nej! Gif mig den.»
Mellan två, löst sammanfästade blad låg
ett försegladt bref, och då Lisen fått det i
sina händer drog ett skimmer af lycka öfver
hennes ansikte. En stund höll hon det kvar
— det såg ut, som hade hon svårt att lemna
det ifrån sig — så räckte hon det åt Karin,
som nyfiket granskade adressen.
»Hofrättsrådet Hjorth! Känner du honom?
Det är ju hans döttrar, som . . .?»
Karin visste, att hon bleknade. Ȁr det?
Jag trodde . . . Skall han sätta upp ditt
testamente?» Hon kunde ej låta bli att
fråga, om det så gällt hennes lif. Det är
ju de där flickorna, som Lisen varit så svag
för — skola de ärfva henne, kanske? —
tänkte hon.
Lisen betraktade henne förvånad. Så små-
log hon —• fint, ironiskt, nästan skälmaktigt.
»Var lugn. Jag har ju lofvat Testamen-
tet ligger i byrån där.»
»Jag menade inte, tänkte inte!» stammade
Karin förvirrad, men hon visste, att de brän-
nande kinderna — ja, själfva röstens klang
förrådt, hvad hon tänkt.
»Låt jungfrun gå, och stanna hos mig,»
bad den sjuka.
»Jag lemnar dig på inga vilkor,» svarade
Karin ifrigt. Hon visste, ej hvad hon skulle
säga eller göra för att utplåna det sagda.
Lisen hade varit en vacker kvinna, och
ännu in i döden bibehöll ansiktet sin fina
form, mun och ögon sitt vackra uttryck.
Sjukdomen hade återgifvit henne något af
det skära, ungdomliga, som fordom präglat
henne, och lidandet hade för länge sedan
stämplat henne med sitt adelsmärke.
»Hjälp mig af med mössan,» bad hon, då
Karin ombesörjt brefvet.
»Men om du förkyler dig?»
Ett underligt leende blef svaret.
Det gråsprängda, lockiga håret föll ned
öfver den hvita, spetsprydda nattdräkten.
Hennes hår hade varit så ovanligt vackert.
Alla hade tyckt det, och en gång — en so-
lig vårmorgon — hade också han sagt nå-
got därom. De gingo tillsammans i växthu-
set och hade småningom skiljt sig från den
andra ungdomen. — Solen sken så under-
bart varm, och det doftade från gula och
röda rosor. Morgonen därpå skulle han fara,
och hon hade tänkt, att då — just då —
skulle han uttala de ord, som lågo på bådas
läppar, brunno i bådas ögon.
»En spegel,» bad hon matt.
»Du är så vacker, att det är en glädje
att se på dig,» sade Karin inställsamt, men
hon menade, hvad hon sade.
Lisen lemnade spegeln ifrån sig med en
suck. »Låt det vara alldeles tyst — stör
mig ej förr än han kommer. — Jag skulle
viija sofva.»
Karin satte sig framme vid fönstret med
sitt arbete. Klockan tickade som förut,
medan minuterna skredo och skredo. Eljes
rådde dödstystnad i rummet, och de obetyd-
ligaste ljud — synålens glidande genom ty-
get eller trådens dragande upp och ned —-
blefvo dubbelt förnimbara.
Utanför, på gatan, där människohopen
myllrade fram, var det lif och rörelse. Vag-
nar och fotgängare korsade hvarandra, och
sorlet af prat, skratt, fotsteg, vagnsskrammel
och hästtramp trängde dämpadt in i sjuk-
rummet. Snön smälte och droppade ned från
taket i taktmässig enformighet. Sparfvarne
kvittrade. Från våningen uppöfver hördes
vals och polkamelodier aflösa hvarandra, och
allt emellanåt skars rymden af en ånghvisslas
gälla toner.
Alla dessa ljud utifrån, som nådde den
sjuka likt en sista helsning från den värld,
hon skulle lemna, upprörde henne. Det syn-
tes henne så • ofattligt, så aflägset, det bru-
sande lifvet därute, som fortgick alltjämt och
skulle fortgå, äfven när hon var borta.
Men var det då så mycket, hon skulle
lemna? Skulle andra nå så mycket mera
än hon nått?
Nej! Tidehvarf skulle följa på tidehvarf.
Uppfinningar göras, som förde släktet framåt
— längre än någon nu lefvande tänkte eller
anade — men människohjärtat skulle blifva
detsamma i alla tider. Ingen skulle blifva
lyckligare, än hon själf en gång varit — in-
gen lida djupare än hon gjort. Och kunde
släktet också, genom kunskapens, vetandets
och naturkrafternas förenade makt, göra sig
oberoende af själens innersta komplicerade
mekanism, där känslorna formas, härdas, för-
ädlas och gripa hvarandra som kuggarne i
ett hjul — blefve det alltid ett tillbaka-
gående.
»Klockan fyra skulle han komma — så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
