Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 21. 23 maj 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1890 I DU N 257
fort han lemnat ämbetsrummet,» hade tjänste-
flickan fått till svar.
Lisen fick en tesked konjak emellanåt för
att uppehålla krafterna.
Marssolen lyste med dämpadt sken och
kastade ljusreflexer öfver bädden, där hon
låg, väntande med ett leende på läpparna.
Nu kommer han — hon anade det. Nu
skulle hon säga honom — allt...
»Gå!» hviskade hon feberaktigt. »Gå!»
— och låt ingen störa oss.»
Karin lydde undrande, och aldrig under
hela sin återstående lefnad har hon upphört
att undra. En högväxt, gråskäggig man,
rak, spänstig och lefnadsfrisk, helsade helt
flyktigt, liksom förströdd, och bad henne visa
vägen till fröken Holms rum.
Utanför dörren lemnade hon honom, utan
att få sin nyfikenhet stillad.
Det dröjde en timme, innan han kom till-
baka, och när han kom, syntes han henne
som förvandlad — gammal och böjd. Tårar
runno utför hans kinder, utan att han tyck-
tes märka det, och han svarade ej på hen-
nes frågor eller såg åt henne, där hon stod
och höll tamburdörren öppen.
Af Lisen fick hon intet veta. Hon öpp-
nade aldrig ögonen — talade ej ett ord mera,
var redan som död — men öfver de härjade
dragen, på hvilka den nedgående solens strå-
lar smeksamt dröjde, låg ett skimmer af djup,
innerlig lycka.
Nu var hennes längtan stillad. Nu—på
dödsbädden — behöfde hon ej blygas för
sina känslor. Nu hade hon fått yppa, hvad
mannen har rättighet att säga, till hvem han
vill — men kvinnan till ingen — minst till
den hon älskar helt och fullt. . .
Några ord om ”handarbete”.
«
ag läste nyligen i en kvinnotidning en
artikel, som började med de orden: »Det
finns många fruntimmer, i hvilkas ögon det
kvinliga handarbetet är något långtrådigt och
obetydligt, ja rent af själsdödande».
Dessa ord eggade mig att läsa mera af
uppsatsen, hufvudsakligen af opposition,
ty äfven mig föreföll hvad man i dagligt
tal kallar »handarbete» såsom det onyttigaste
och dyrbaraste tidsfördrif, jag kunde tänka
mig, och det roade mig att se, med hvilka
ord författarinnan skulle belysa nyttan af det
kvinliga handarbetet. — Redan efter några
korta satser hade jag klart för mig, att jag
funnit en besläktad själ, som icke talade om
onyttigt krimskrams, utan om kvinnans in-
gripande med egna flinka händer i ett väl-
ordnadt hushålls skötande, och sannt är väl,
att den kvinna, som icke hos sig känner en
längtan efter ett högre andligt sträfvande,
den, som ödet icke gifvit någon högre kal-
lelse att, uppfylla i lifvet —- ej kan tänka
sig ett mera tacksamt, ett mera angenämt
fält för sin verksamhet, för sitt »handarbete»
än vid den husliga härden.
Jag talar ej om de prydliga arbeten, i hvilka
silkes- och guldtrådar konstmessigt samman-
fogas till alla slags kuddar, dukar etc., ej
om ögonfängnader af fina pärlbroderier, utan
om det välsignelserika handarbete, som består
i att sticka sockor och strumpor, att flitigt
sy och stoppa och att praktiskt handtera
köksslefven.
Mången rynkar kanske föraktfullt på nä-
san vid dessa ord, men detta bör ej vilse-
leda flertalet. Klyftan mellan den yppiga
boudoiren och ett renskuradt kök är lättare
att komma öfver, än mången tror, och jag
har kännt mången älskvärd fru, som i salon-
gen hänförde genom sitt spirituella samtal,
sitt fina, älskvärda sätt, under det hennes
herre och man icke tröttnade på att skryta
af, hvilken förträfflig mat hon, lagade och
hvilken ypperlig husfru hon var.
Det vare långt ifrån mig att uttala en
bannlysning öfver allt lyxhandarbete, då ju
den kvinliga dräkten och våra boningsrums
prydnad rent af fordra ett konstmessigt må-
lararbete, och denna sysselsättning, som i alla
tider varit så att säga en sed hos kvinnan,
bör visst inte heller nu fördömas. När vi
ännu i muséerna beundra de präktiga brode-
rier, som uppstått under medeltidskvinnornas
konstskickliga händer, skulle det vara stri-
dande mot all rätt att förklara allt dylikt
arbete öfverflödigt. Men »för mycket och
för litet skämmer allt», lyder det gamla ord-
stäfvet, och det är emot detta för mycket,
som några ord kunna vara på sin plats.
Jag känner unga flickor, som egna hela
sin verksamhet åt prydliga handarbeten (och
pianospel), medan de icke ha en aning om,
hur den enklaste middag skall lagas. Och
märk väl, om än fästmannen blir förtjust öf-
ver ett korrekt utfördt guldbroderi på en
brefportfölj, skall den gifte mannen le ännu
mera belåtet, om ett lyckadt middagsmål vi-
sar honom hans kära hustrus skicklighet i
kokkonsten. Hur många fruar försumma ej
under brådskan före jul hela sitt hushåll för
att timtals sitta nedhukade öfver fina arbeten,
som förstöra ögonen och ofta bereda motta-
garne ett tvifvelaktigt nöje.
Min tanke är, att hvarje förståndig och
praktisk moder måste inse, att det första
kvinliga handarbete hon bör lära sina döttrar
är »hushållssysslor». Hushållssysslor! Det
låter ju så prosaiskt, men det är helt enkelt
gripet ur lifvet. — Den, som icke redan som
barn lär sig sticka strumpor och tåligt bättra
alla skador på sina kläder, den som icke
lärt sig handtera slefven lika bra som nålen
och gör den praktiska erfarenheten till sin
bästa kokbok, den skall säkerligen senare i
i ånger mången gång sucka och göra sig
mången förebråelse, så vida icke Fortuna
lägger i hennes sköte medlen att köpa sig
all möjlig hjälp. Men de kvinnor, som tro-
get uppfylla en husmoders plikter och flitigt
vänja sina händer till praktiskt arbete, skola
äfven ha många stunder öfriga till ett lyx-
handarbete, och de skola finna en särskild
njutning i att åstadkomma prydliga broderier
med samma händer, som först och främst
egnade sig åt det nyttiga och nödvändiga.
Britte.
Ett pingstminne.
{
nbäddad bland blommande körsbärs- och äppel-
träd, låg den lilla egendomen vid viken. Gån-
garne voro nykrattade, gräsmattorna ljusgröna
och pingstliljorna hade just slagit ut liksom för
att fira den instundande helgen.
Bien surrade flitigt i trädens kronor och lika
flitigt arbetades inom hus för att feja och pynta.
Mor bakade fina kakor och flickorna satte upp
gardiner i salen och klädde med nyutslaget eklöf
omkring kakelungnen.
Allt emellanåt kastades längtande blickar nedåt
vägen. Gossarne skulle komma hem från skolan,
och den äldste, adertonåringen, med hvita mössan
på — om lyckan var god. Mor trodde så sä-
kert härpå — hon log ibland för sig själf och
tyckte, att allt hvad hon arbetat, sträfvat och för-
sakat för att kunna hålla sönerna i skolan — det
betydde intet emot den glädje, som nu väntade
henne, om allt lyckats väl.
Och så dukades tebordet, och man fäste buket-
ter af konvaljer .och sippor i hörnen på duken.
Den högkarmade stolen sattes i högsätet för
»Studenten», och femte klassisten skulle också ha
sin hedersplats till höger om far, och på mors ena
sida skulle elfvaåringen sitta, han som nu borde
fått flyttning till andra klassen.
Man kunde knappast bekämpa sin otålighet och
för hvarenda sak, som sattes på bordet, gjordes
en titt ut åt vägen. Men ännu syntes ingen till.
Solen hade sjunkit ned bakom skogstopparne
i vester. Trasten sjöng sina djupa vemodsfulla
toner i hagen, och nere i vassen slog blomster-
gäddan.
Det doftade så härligt från björkskogen och de
blommande träden. Allt var så skönt, så förhopp-
ningsfullt!
Omsider uppfångades ljudet af vagnshjulen, och
af bar det med systrarna att på genvägen
genom skogen möta de ankommande. Hur lustigt
det gick öfver stätta och sten!
Och mor stod på trappan med klappande hjärta
. . . där ser hon dem . . . vid kröken af vägen.
Och nu, se där! han svänger den hvita troféen
högt öfver hufvudet för att visa, att han har den
. . . ja, verkligen har den!
Snart omslutes hon af älskande armar, och far
hörs säga med af glädje och rörelse darrande röst:
»Där har du dem alla tre, mor, de ha med he-
der tagit sina examina, och nu kunna vi fröjdas.»
Jublet ville aldrig sluta den kvällen. Långt se-
dan aftonmåltiden var intagen, satt man ännu kvar
och lyssnade på de kära gossarnes förtäljningar.
Till sist smög sig mor ut i bersån vid nötbus-
karne för att riktigt i stillhet få höja en tacksä-
gelse ur sitt hjärtas djup. På vårhimlen lyste en
och annan stjärna, men i öster grydde morgon-
rodnaden.
Marit.
Smånotiser från kvinnovärlden.
Hertiginnan af Dalarne, som under en
längre följd af år vistats i Schweiz, ämnar, som be-
kant, inom kort återvända till Sverige för att kvar-
stanna där, om hennes helsotillstånd så tillåter. Her-
tiginnans afresa från Neuchâtel, där hon under en
följd af år haft sin bostad, kommer att väcka sak-
nad så väl hos stadens fattiga, hvilka prinsessan med
frikostig hand understödt, som äfven hos skandina-
ver, som nppehålla sig därstädes.
Den norska författarinnan Clara Tschudi, som till-
bragt en del af vintern i Canton Neuchâtel, har från
prinsessans sida varit föremål för en smickrande
uppmärksamhet. Fröken Tschudi har ofta varit
hennes gäst, och prinsessan har visat lilligt intresse
för hennes litterära arbeten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
