Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 21. 23 maj 1890
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•258 IDUN 1890
des fru Lind af Hageby’ och öfverstelöjtnant von
Koch med fröknarna Eva Fryxell och Anna Bylan-
der som suppleanter.
Stanleys fästmö. Den berömde upptäcktsresan-
den har förlofvat sig, så lyder i dessa dagar våra
tidningars stora nyhet. Och underrättelsen bekräf-
tas af de engelska tidningarna med senaste post.
Hans utkorade, miss Dorothy Tennant, bor i Rich-
mond terrace, Whitehall i London, och hennes fa-
der var nu mer aflidne mr Charles Tennant. Bröl-
lopet skall, enligt de engelska tidningarne, ega rum
redan i juni.
Pörlofningen lär ingåtts redan innan Stanley be-
gaf sig ut på sin sista äfventyrliga expedition. Miss
Tennant har sålunda under dessa tre år lefvat i
ständig oro och ångest för sin trolofvade, hon har
gång på gång erfarit rykten om hans död, än hade
han omkommit i ett afrikanskt träsk, än hade han
blifvit mördad af blodtörstiga infödingar, än var han
af mahdisterna förd som fånge till Chartum.
Om de förlofvades framtidsplaner är ännu ingen-
ting med visshet kändt, dock anse miss Tennants
vänner det för säkert, att hon, om Stanley återvän-
der till Afrika, kommer att åtfölja honom.
Miss Tennant är en skicklig målarinna, och hen-
nes specialitet är scener från barnlifvet i Londons
fattigkvarter.
Teater och. musik.
Kungl. Operan. I lördags gafs den sista af de åtta
framgångsrika gästspelsföreställningar, till hvilka
Heinrich Bötel enligt kontrakt förbundit sig. Där-
vid uppfördes »Martha». Emellertid ha sedan un-
derhandlingar pågått i syfte att få till stånd några
extra Bötel-föreställningar under loppet af de när-
maste dagarne. Som resultat af dessa har den
värderade gästen ingått på att medverka vid ännu
trenne föreställningar; den första af dessa, den till
i måndags annonserade »Hugenotterna», måste
dock på grund af hr Bötels iråkade heshet inställas.
»Othello», Verdis bekanta, yngsta 4-aktsopera,
kommer, enligt hvad officiöst uppgifves, verkligen
att uppföras å Kungl. Operan under innevarande
säsong. Othellos parti skall sjungas af hr Ödmann,
Jagos af hrr Lundqvist och Lomberg alternerande,
Cassios af hr Lundmark, Desdemonas af fröken
Oselio och Emilias af fröken Jungstedt.
Öfversättningen från italienska originalet är verk-
ställd af kandidat Helmer Key.
Dramatiska teatern gaf i lördags för första gången
Sardous och Nanjacs komedi »Divorçons», i sin
nya svenska dräkt kallad »Vi skiljas!»
Stycket, som gafs i Paris 1880 på Palais-Royal-
teatern, fick i Sverige sitt första hemvist på Södra
teatern, där det bief en verklig kassapjes. Fru
Bruno och hr G. Bergström gjorde där hufvud-
rollerna och hr Warberg »kreerade» Adhémar. Se-
dan gafs »Låtom oss skiljas!» vid en turné i lands-
orten med hr Hillberg och fru Ulff i hufvudrollerna.
På Södra teatern gaf för ett par år sedan fruFahl-
man som gäst Cypriennes roll på ett förträffligt
sätt. I fjor spelades stycket några gånger på Djur-
gårdsteatern af Lindbergska sällskapet med hr och
fru Lindberg i det äkta parets roller.
Fru Hennings gaf en af den smidigaste nyanse-
ring glänsande bild af lilla Cyprienne. Hon fann
ett förträffligt uttryck åt dennas barnsliga harm,
barnsliga glädje öfver sin egen slughet och lika
barnsliga ånger öfver sin obetänksamhet.
Hr Fredriksens Prunelles var en prestation af
första rang. Rollen kan tagas mera uppsluppet,
men svårligen kan den genomföras med större
konsekvens och elegans, än hvad hr Fredrikson
gjorde. Att han sade sina repliker med öfverläg-
senhet, behöfver ej påpekas. Likaså var hr Per-
sonne vid sitt allra bästa lynne. Hans Adhémar
höll den rätta milieun, var lagom fadd, lagom
löjlig.
Birollerna sköttes på alla händer synnerligen
förträffligt.
Också voro munterheten och bifallet frenetiska.
Allt tyder på, att »Divorçons» ännu är långt ifrån
utspelt på hufvudstadens teatrar och måhända på
den Dramatiska bör kunna stå sig vida längre, än
vi kunna påräkna varaktigheten af fru Hennings
gästspel. Hennes Cyprienne torde visserligen ej
vara så lätt att värdigt ersätta, men med de fram-
stående förmågor inom det kvinliga facket, öfver
hvilka vår förnämsta talscen själf för närvarande
förfogar, bör det på intet vis befinnas omöjligt.
Under förra hälften af denna vecka repriserades
hvarje afton samma program för fyllda hus.
*
Striden om hjärtan.
Ur ett kvinnolifs historia
af
Johan Ncrdling.
VIII.
På främmande jord.
(Forts).
dystert regnig kväll stannade Sonja och
hennes far, efter en tre dygns forcerad resa,
vid bangården i Wiesbaden. Trots det afskyvärda
vädret hvimlade platformen af täta människoska-
ror — anländande kurgäster med familjer och
följe, nyfikna från platsen, ifriga och högröstade
hotellvaktmästare och villautbjudare, hvilka med
hvarandra kämpade en energisk och ganska omild
strid om det ro- och helsosökande människobytet.
Stackars Sonja var efter de sista dagarnes oro
så fysiskt och andligt förlamad, att hon knappast
längre kunde stå på sina ben, ej tänka en redig
tanke. Allt dansade om i hennes hufvud: tele-
gram — Kurt Stråle — Käthe Bentson — förlof-
ning — resa — sjuksängar — död och olycka . . .
Oh, det var ett kaos af smärtsamma alfektioner,
dem hennes tanke ej längre förmådde reda, en-
dast ett doft smärtsamt hamrande innanför hen-
nes tinningar, som brände som eld . . .
»Stackars min lilla flicka — ändtligen äro vi då
framme», sade grefven och lutade sig ömt orolig
ned öfver dottern, hvilken som i en dvala halflåg
i det mjuka vaggonhörnet, då den artigt bugande
konduktören öppnade kupédörren. »Hvad du främst
af allt nu måste ha är hvila och grundlig sömn;
och du får inte på vilkor hänge dig åt något som
helst annat bekymmer, förr än du riktigt åter-
hemtat dina krafter.»
Nästan buren af fadren kom hon ut ur den bull-
rande stationshallen och upp i vagnen, som fick
order att köra till Nassauer Hof.
Efter en hastigt expedierad måltid, under hvil-
ken Sonja med största ansträngning tvang sig att
smaka några smulor af fileten, då hon såg den
lifliga oron i faderns ögon, som oupphörligt be-
vakade henne, drog hon sig ögonblickligen med
sin kammarjungfru upp till sina rum, där hon lät
denna kläda af sig, viljelös som ett barn, knap-
past längre i stånd att, om det ock gällt lifvet,
röra det minsta finger.
Klockan var ännu endast half åtta, och grefve
Stjärne gick in på hotellkaféet, där han med en
tung, trött suck kastade sig ned. i närmaste röd-
schaggiga soffhörn, tände sin cigarr och rekvirerade
en café noir.
Vid denna tid på dygnet var kaféet nästan all-
deles tomt på gäster; den ende som stod att upp-
täcka var en enstaka figur i motsatta ändan af
det långa spegelrummet, att döma af dräktens
snitt tydligen en engelsman, djupt försänkt i läs-
ning och till hälften dold bakom Times väldiga
pappersridå.
Sedan grefve Stjärne en stund i tysta tankar
blossat på sin cigarr, begärde han fram främlings-
listorna och började söka broderns adress.
Ty under de förhållanden, i hvilka Axel Stjärne
för närvarande vistades vid den berömda kurorten,
hade det föga förvånat honom att ej finna hans
namn i Nassauer Hofs bok.
* *
*
Efter en stunds fruktlöst bläddrande spratt han
plötsligt till vid en fråga, som på illa bruten tyska
framställdes till uppassaren. Hans vana öra kände
genast igen en skandinav i tonfallet. En lands-
man på främmande jord väcker alltid intresse,
och grefve Stjärne såg upp.
Utan att han hade hört eller märkt det, hade
en ung man kommit in på lokalen och gått fram
till bufetten. Efter några ifrigt vexlade, lågmälta
repliker gick han åter lika hastigt ut.
Grefve Stjärne vinkade fram uppassaren.
»Vet ni, hvem denne herre var?» frågade han.
»Det är en svensk målare, som ligger i Berns-
dorf här utanför staden och gör studier. Han
har en kamrat i sällskap i samma trakt. Törne
heter visst denne. Den andre måtte nu vara sjuk
— eller hur jag fattade det — han frågade emel-
lertid efter doktor Ström, en landsman och läkare,
som sedan någon tid bodt här i hotellet.»
Ström — vid detta namn studsade grefve Stjärne.
Samma namn bar ock den skånske distriktsläkare,
som var bosatt å Lindestorp, broderns egendom,
och hvilkens läkekonst denne beständigt med orubb-
lig envishet plägade försvara som den yppersta i
all världen! Han var tydligen på spåren.
»Bor doktor Ström här, sade ni?»
»Ja, ers nåd.»
»Våning och nummer?»
»Det är i fjärde våningen, numret minnes jag
ej, men skall genast taga reda på det.»
»Godt — jag söker själf reda på det», sade
grefven och gick ut.
* *
*
Uppe på backsluttningen bakom den lilla byn
Bernsdorf var det skog, en tät, sval, grön och
härlig skog, mest furu, men med ett och annat
löfträd, som med sin ljusare grönska och stam
stack af helt bjärt mot den blågröna tallfonden.
Alldeles i skogsbrynet låg den lilla rödmålade
stugan, framför stugan gick gärdesgården, och
öfver gärdesgården, just där den stora mossiga
eken förirrat sig in bland björk och tall, ledde
stättan. Där nedanför på andra sidan sluttade
ängsbacken utför ända till sjöstranden.
Just där brukade han stå strax bredvid stättan,
den stora slokiga filthatten på nacken, rocken af
och cigaretten i mun. Så kunde han hänga med
armarne öfver gärdesgården timme efter timme,
dag för dag, med den höga, susande skogen bakom
sig och sjön för sina ögon och bara stirra dit
ned och beundra dagrarne, som lekte i vassen och
glittrade på vattnet, fåran, som plöjdes upp af
fiskarbåtarne, och änderna, som med sträckta halsar
lyfte sina tunga vingar till flygt.
Han gjorde studier, sade han själf. Han drömde,
påstod hans vän Ernst Törne, som för sommaren
slagit upp sina bopålar ej långt ifrån i den andra
utändan af byn och flitig och glad tillbragte hela
sin dag i skog och mark framför sitt staffli med
palett och pensel i hand.
Hugo Bergers staffli stod ännu hopslaget inne
i stugan bredvid den stora solskärmen, fällstolen
och zinkskrinet med färger och penslar. Stod icke
ägaren och rökte vid stättan, så låg han och rökte
under björkarne i backen, följde med ögonen den
lätta, hvirflande röken, de hvita fjädermolnen,
som summo fram ofvan trädtopparna och lyss-
nade till fåglarne, som sällan unnade sina strupar
någon hvila.
När det blef svalt om kvällarne, brukade Törne
komma på besök och fann då alltid sin vän och
yrkesbröder i samma tomma drömmar på samma
plats under eken vid stättan.
Han gjorde honom föreställningar. Hvarför må-
lade han ej ? Huru otaliga vackra vyer hade han
ej rundt om sig, leende och storartade, glada och
vemodiga, liksom enkom skapade till studier för
en konstnär som han ! Hade ej hans båda taflor
på konstföreningen där hemma i vintras väckt det
största uppseende och erkännande från allmän-
hetens och kritikens sida? Hade ej tidningarna
uttalat sig med det största beröm och de mest
lysande förhoppningar om honom och hans talang?
Skulle ej detta vara en den kraftigaste eggelse
till oförtrutet och gladt arbete? etc. etc. i oänd-
lighet.
»Hade jag blott», så ungefär brukade Törne of-
tast sluta sina förmaningstal, »en tredjedel af din
talang — vid Jupiter, jag skulle ej kunna lemna
mitt^ staffli hvarken dag eller natt.»
»Åh, så du pratar! Låt nu de där historierna
vara och se i stället på aftonhimlen där nere öfver
sjön. Se den där purpurröda strimman, som för-
tonar i violett ;och guld och reflekteras i vattnet
nedanför. Är det icke gudomligt? Är det icke
storartadt? Ack, jag gåfve hälften af mitt lif för
att kunna fånga den där bilden nu, just nu, icke
bit efter bit, drag efter drag, i matta, tunga, oljiga
färger, utan i ett slag, i all dess ursprungliga
friskhet och gudomliga majestät, i all dess––––- »
och så talade han och deklamerade och deklame-
rade och talade^ till dess han blef helt röd i synen
af lansträngning och inspiration, och så slog han
till ett klingande skratt och slungade fram ett
»bon mot», och så hvisslade han en stump, och
så slog han Törne på axeln och drog honom halft
med våld in i stugan att smaka på det ypperliga
Rhenvinet, som han själf »upptäckt», eller att
gifva sitt utlåtande öfver hans nya havanna eller
vete Gud hvad, i och så pratade han, och så skäm-
tade han, och iså glömde han i sitt oförlikneliga
lättsinne för hundrade gången allt allvar och alla
förmaningar.
En kväll hade striden varit hetare än någonsin.
Törne hade kommit öfver på aftonen, efter att ej
ha synts till förut på hela fyra dagar; han hade
haft så brådtom att sluta en tafla, som han
börjat, och för hvilken han redan funnit en hugad
köpare.
Berger stod |som vanligt sorglös och slö ocb
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:35:09 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1890/0266.html
