Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 22. 30 maj 1890
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
206
1800
I DU N
m********************************£**************£ÉÊ£àÉÉàÉÉÉÉ£É*£££ÂÉÉÉÉÉÉ£iSɣɣÉÉÉÉÉÉɣɣ
Det är n
en
ågot högtidligt i den tanken, att det aldrig utföres en gärning eller yttras ett ord, som icke medför
följd af verkningar, hvars slut vi aldrig kunna spåra.
jS. jSmiles.
¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥’¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥
Det första, snabba intryck jag fick af henne
var, att hon liknade en kreolska — en utom-
ordentligt välväxt och vacker kreolska.
Och min första fråga till fru Tammelin,
som lugnt fortsatte att sticka, gällde henne.
»Man är nyfiken tror jag, min unge herre.
Det var en ung enka, som ämnar sig in vid
teatern. Hon skall debutera på Nya ... i
’Äfventyrarlif.»
»Hennes namn... hennes namn då?»
Fru Tammelin log litet skälmskt åt min
ifver, men den var ju förlåtlig — jag var en-
dast tjugu år. Och så svarade hon på sitt
korta, distinkta sätt:
»Louise Fahlman, om ni vill veta.»
* *
*
Och i april samma år skedde hennes debut
i »Äfventyrarlif», dramatiseradt skådespel efter
en af Bret Hartes romaner.
En debut — tänk så mycken nervös oro, så
många farhågor, så många förhoppningar. Jag
tror för min del, att debutanten jämförelsevis är
den lugnaste, men hennes närmaste, de som
älska henne — för dem är en första debut
lika många timmar på sträckbänken som den
varar . . .
I ett hörn af Nya teaterns foyer såg jag,
den afton fru F. debuterade, en ståtlig, hvit-
skäggig gubbe, omgifven af tre unga damer.
Och de sutto där för sig själfva hela aftonen,
utan att ett ögonblick gå in i salongen.
Det var debutantens far, skeppsbyggmästare
Jensen, och hennes systrar — alla bleka af
ängslan.
Och så kom en herre fram under en entre-
akt och frågade helt förundrad:
»Sitter du ännu här? Har du inte varit i
salongen, Jensen ?»
»Nej. »
»Är du galen ... det går ju bra för Loval»
»Jag vågar inte», ljöd det trohjärtade svaret.
Men skeppsbyggmästare Jensen kunde godt
ha vågat. »Lova» var charmant, det låg osökt
natur öfver hennes spel, och rösten, den under-
bart klara rösten klang lika säker som på lek-
tionen hos fru Tammelin.
Debuten hade lyckats, och fru Stjernströms
trupp fick en skådespelerska mer.
Sedan dess har fru Fahlman, med undantag
af ett par år i Göteborg, 79—81, tillhört Nya
teatern, tills hon hösten 87 — och det var
icke för tidigt — fästes vid den Dramatiska.
t- *
*
Det var, som jag yttrat, Messalina, som offi-
ciel utgjorde vändpunkten i hennes konstnärs-
lif. Kritiken lofsjöng, och publiken applåde-
rade. Men för den, som med intresse följt
hennes verksamhet vid scenen, var det långt
förut hon fullständigt slagit igenom.
Som prissessan Eboli i »Don Carlo» hade
hon redan utvecklat glänsande egenskaper som
tragisk skådespelerska, som mrs Clarkson i
»Främlingen» hade hon segrat i det borgerliga
dramat, och hennes »Lilla slarfvan» och baro-
nessan Dinati — framför allt den lilla blonda,
älskvärda pratmakerskan Dinati — hade visat
henne vara en ypperlig, rent af öfverlägsen
comédienne.
Och som comédienne är hon ovilkorligen
störst. Hennes elegans, hennes friska, smit-
tande glada lynne, hennes lätthet att behandla
repliken — tänk på »Lilla svärmor» och Cy-
prienne i »Vi skiljas» — den senare, om också
hållen i annan ton, ett fullt värdigt motstycke
till fru Hennings och i mycket påminnande om
Celine Chaumonts — allt tyder på, att kom-
mande teateraftnar skola låta henne fira stora
triumfer på komediens glada fält.
Som människa äger fru Fahlman två stora
och för en aktris ganska sällsynta egenskaper.
Hon låter icke framgången förblinda sig, och
hon är ej det minsta intrigant. Vänfast och
flärdlös har hon alltid förstått att vinna och
bibehålla de personers sympatier, med hvilka
hon kommit i beröring. Och hennes sträfvan
i lifvet är att uppfostra sin son till en bra
karl och som konstnärinna nå fram till det
högsta resultat.
»Det är, hvad jag vill lefva för!» yttrade
hon en gång entusiastiskt. Och jag är viss på,
att denna entusiasm skapar henne en både ly-
sande och lycklig framtid. Och hon förtjänar
den efter ärlig strid.
Daniel Fallström.
Min svala.
liten svala — är du liär igen
:h flaxar munter kring min fönster.
ruta!
Nå, så välkommen . . . Tack för längesein!
Vi ska väl nu, som alltid, vänskap sluta!
Du hvarje morgon med ditt glada skri
skall väcka mig, och jag till svar besjunga
den ljusa sommarvärld, du lefver i,
och vi ska’ båda jubla med de unga!
Du jagar dagen lång för dina små,
i Icärligt nit att deras hunger mätta,
och jag ser, fylld af sympati, därpå
och skall din dygd i rim och meter sälta!
Och när din vinge tröttnat emot kväll,
du skall mig tälja nytt från södra länder.
Och vid din saga skall jag, barnsligt säll,
i fantasien gästa Nilens stränder!
Så ska’ vi svärma låda, sommarn lång,
så länge solen vänt oss njuta låter.
Och när se’n kulen höst går in en gång,
vi skiljas med ett gladt — vi träffas åter!
Octavio Beer.
Vänskap.
enda pålitlig vän är bättre än många
vänner,» har någon träffande sagt och
därmed äfven antydt, hvaruti sann vänskap
hestår.
Hvad är då vänskap? Helt visst någonting helt
annat än det flyktiga förbundskap, som knytes på
balen eller vid glaset. Vänskapen, då den är af
äkta metall, hvilar ej på den osäkra grunden af
sådana tillfälliga förbindelser. Den förutsätter all-
tid-en närmare, en djupare och innerligare bekant-
skap, som först då kan vinnas, när man hun-
nit tränga till en människas personlighet och
där upptäcka något, hvartill man känner sig
sympatiskt dragen. Hvarje människa har be-
hof af vänskap. Det finnes intet sundt män-
niskohjärta, som ej har behof att älska och
älskas, att i kärleken gifva och taga, om ock
graden af denna hängifvenhet är olika, i den
mån en människa mer eller mindre lyckats
frigöra sig från vänskapens värsta fiende, ego-
ismen. Sökte man än öfver hela världen,
skulle man näppeligen kunna påträffa en män-
niska, som till den grad vore sig själf nog,
att hon ej behöfde en vän, med hvilken hon
öppet och förtroligt kunde utbyta tankar och
meddela sig i glädje och sorg, i lust och nöd.
Också stod vänskapen högt i kurs hos de
gamla klassiska folken. Romare och greker
räknade den såsom en af lifvets ädlaste goda.
Och vänskapsförbund, sådana som det mellan
Orestes och Pylades m. fl., hafva, i likhet med
tvillingsstjärnorna David och Jonathan, Filippus
och Natanael, Luther och Melanchton, Schiller
och Goethe, skridit igenom folk och århundra-
den såsom verkliga typer af sann vänskap.
I ungdomsåren knytas de flesta vänskaps-
band, såsom ju oek är helt naturligt, enär sin-
net då ännu svärmar uti idealernas skimrande,
ehuru ej sällan bedrägliga värld. Man har
deltagit i hvarandras lekar, man har nött
samma skolbänk, låtit ett och samma öfver sig
gånga och befinner sig redan med en hel fond
af barndomsminnen, som äro gemensamma, sida
vid sida på detta betydelsefulla öfvergångssta-
dium i lifvet, då en gemensam kärlek till ide-
alet drager besläktade själar till hvarandra och
förenar dem i tron på en gemensam framtid,
i gemensamma förhoppningar, gemensamma före-
satser och beslut. Vanligen äro dessa ungdo-
mens vänskapsband både ädlare och innerligare
till sin art och äfven varaktigare till sitt be-
stånd än de förbindelser, som knytas vid en
mera framskriden ålder. Ty vid de sistnämnda
saknas ofta den förnämsta kryddan i vänska-
pens glädje, en gemensamsamt tillryggalagd tid.
Man äger inga gemensamma beröringspunkter
i det förflutna; man har icke tillsamman ge-
nomlefvat en historia och kan alltså icke till-
samman företaga en lustfärd i minnenas pantheon.
Det har ock i alla tider funnits människor,
som klagat öfver brist på vänner. De hafva
kännt sig så ensamma och öfvergifoa och ka-
stat skulden på sin omgifning, blott icke på
sig själfva. Men efterforskar man på allvar
orsaken, skall man finna, att felet ej sällan,
ja, för det mesta, låg hos dem själfva. Vän-
skapen, liksom kärleken, fordrar nämligen offer.
Och egoismen vill ingenting offra. Den är
karg och hård och därjämte stolt och öfver-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:35:09 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1890/0274.html
