Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 22. 30 maj 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1890 I DU N 267
modig samt begagnar hvarje tillfälle att lysa
med verkliga eller inbillade företräden och gör
sig därigenom otillgänglig för vänskap. Vän-
skapen förutsätter vidare öppenhet. Men en
del människor äro till sin natur så inbundna,
så kärfva ooh sträfva, att det fordras en ängels
tålamod att arbeta sig igenom det hårda skalet
och vinna deras hjärtan: Ingen må därför
undra på, om sådana människor ej lätt kunna
vinna och ej häller i längden bibehålla några
vänner.
Det finnes däremot andra, som visst icke ha
anledning att klaga öfvcr brist på vänner, män-
niskor, hvilka genom sin naturliga glädtighet,
sitt muntra lynne och sin öfversvallande lef-
nadslust fått hela världen till vän. Men för-
söker man att dissekera den vänskapen, skall
man snart finna, huru ihålig och innehållslös
den är. Den saknar det förnämsta, den sak-
nar allvar och fasthet. Det förhåller sig med
den såsom med den »skrålande regnbäcken»,
den har en bred och grumlig yta, men sak-
nar djup och kan icke spegla himmelen. I
nöden sättes den vänskapen på ett hårdt prof;
och huru den består profvet, visar en sorglig
erfarenhet. Råkar blott någon af de s. k.
vännerna i fattigdom och miser, så är det
snart slut med vänskapen, och den »förlorade»
öfvergifves af sina stallbröder. Och det kan
knappast annorlunda sluta med »en vänskap i
det onda», i sinnesrus och utsväfningar. Tusen
sinom tusen unga kvinnor och män, som utgått
oförderfvade från sina hem, hafva till stor del
sina s. k. vänner att tacka för sitt lifs olyckor.
Bättre än många vänner äv fördenskull en
enda pålitlig sådan. Ty det är här icke kvan-
titeten, utan kvaliteten, som är det bestäm-
mande. Det räcker på långt när icke till att
hafva dansat med hvarandra på en bal, klingat
med hvarandra på en fest eller att hafva suttit
vid samma spelbord; det räcker icke till, när
det är fråga om sann vänskap. Det är, så-
som det heter i »Gjengangeren», det är icke nog
For paa hinanden trygt att stole,
At have drukket en gang Diras —
At have gaaet i samme Skole —
At vare kommen tidt i samme Huus —
At have modt hinanden tidt paa Gaden —
At have modt sig engang i Paris —
1 Klubber tidt at have sjunget sammen —
At have budt hinanden tidt en Priis —
o. s. v.
Sann vänskap kan därför icke uppstå, med
mindre där finnes en djupare själarnes har-
moni än den, som gemenligen framträder vid
de s. k. glada lagen. I hjärtat, människans
lifscentrum, måste vänskapen grundläggas, om
den skall blifva fast rotad och bestående. Och
den sammanförande och sammanbindande kraf-
ten är icke endast och icke ens väsentligen
likhet i bildning och samhällsställning, utan
en andlig själens instinkt, som söker sin fyll-
nad i ett till hjärtelag och världsåskådning be-
släktadt väsende.
Denna öfverensstämmelse i det väsentliga
utesluter visserligen icke olikheter i det en-
skilda. Tvärtom, sådana olikheter bidraga till
ett ömsesidigt kompletterande. Den enas sär-
skilda individualitet tjänar blott till den andras
utfyllnad, och så uppstår den själarnes har-
moni, det innerliga ackord mellan hjärta och,
hjärta, som vi kalla sann vänskap. Vi tänka
här närmast på sådana olikheter, som bero af
temperament, ett lifligare och rörligare eller
ett mera lugnt och beräknande sinne. Hvilken
olikhet t. ex. mellan Gustaf Adolf och Axel
Oxenstjerna, och dock hvilken harmoni, hvil-
ken vänskap! Hvad som brister hos den ene,
ersätter den andre; hvad den ene söker, finner
han hos den andre. Och vi tro, att sådana
olikheter i det enskilda, långt ifrån att sön-
dra vänner ifrån hvarandra, tvärtom bidraga
till att stärka vänskapsbandet till ömsesidig
andlig tillväxt och utveckling. Helt säkert
skall en sådan vänskap tjäna därtill, att under
den dagliga nötningen enskilda kantigheter af-
slipas och sådana egenheter uppoffras, som äro
en kvarlefva af den gamla egoismen.
En sådan vänskap mellan tvänne i hufvud-
sak likstämda hjärtan är i sanning någonting
obeskrifligt skönt, ömsesidig tillit, ömsesidig
trohet! Man vet å’ båda hållen, att man kan
stödja sig på hvarandra. Man är förvissad
om hvarandras tillgifvenhet, deltagande, bered-
villighet att lemna personligt bistånd och hjälp.
Och dessutom — man vet, hvar man har den
vän, af hvilken man blifver förstådd och ej
förrådd, när man behöfver upplåta sitt hjärta
och bikta sina heligaste tankar, sina djupaste
känslor. Men ju sällsyntare en sådan vänskap
är, dess riktigare är det, att den ä ömse sidor
väl bevaras. Smicker får ej profanera denna
rena låga. Alla illusioner böra lemnas åsido;
ty brister får vänskapen redan från början vara
beredd att möta, men äfven att förlåta och
fördraga, ja, fördraga, äfven om man har föga
hopp, att de någonsin skola bortläggas. Dock,
vi kunna ej skönare beskrifva vänskapens inne-
börd än genom att citera Pauli ord till kär-
lekens pris, kärleken här identisk med vän-
skapen. »Kärleken är tålig och mild; kärle-
ken afundas icke; kärleken skalkas icke; han
uppblåses ieke. Han skickar sig icke ohöf-
ligt; han söker icke sitt; han förtörnas icke;
han tänker intet argt. Han gläds icke öfver
orättfärdigheten, men han fröjdar sig öfver
sanningen. Han fördrager allting, han hoppas
allting, han lider allting.»
Lycklig den, som redan i ungdomsåren, då
hjärtat lifligare än eljes törstar efter vänskap,
funnit »en vän i det goda». En sådan är en
oskattbar pärla, om hvilken men väl må se
till, att han icke förloras, att man icke gör
sig honom ovärdig.
Föräldrar, sen till, hvilka vänner edra barn
välja. Däraf beror så mycket, ja, må hända
hela deras kommande lif.
K. A. Hagström.
Förtröttens icke!
Med några blommor och en
tufva har barndomen snart
färdig sin lycksalighetens ö,
hela sitt sagospel med brokiga
äfventyr. J. H. Thomander.
Med stor glädje har Redaktionen från
mångfaldiga håll mottagit såväl pekuniära
bidrag till den tilltänkta skollofskolonien
som ock varmhjärtade och sympatiska lyck-
önskningar för den goda sakens framgång.
Men ännu återstår mycket att göra.
Sommaren står för dörren! Om ett par
veckor afslutas läsåret i Stockholms folk-
skolor, och efter vinterlångt arbete släppas
de blekkindade faltigmansbarnen f?’ia att
njuta den solvarma sommarens lifgifvande
glädje. Javäl — att njuta, de som det
kunna. Men huru många skola, sältas i
tillfälle därtill? Iluru många skola bere-
das möjlighet att för några korta, oförgät-
liga sommardagar lämna de mörka, armo-
diga hemmen vid den stora stadens kval-
miga gränder att i Guds fria natur hernia
hälsa och krafter, kanske af oändlig bety-
delse för ett helt lif?
Varmhjärtade läsarinnor, hvad I kun-
nen göra blir kanske ej så stort; men af
det lilla fröet kan växa ett stort träd, som
öfvérskygger tusentals af ängens späda
blomster;, och en god gärning, om och än
så ringa, den har en förunderlig kraft
inom sig till att kunna sträcka sina verk-
ningar, längre än mänskligt öga spanar,
genom dagar och år, genom mörker och
ljus, genom tid och evighet!
Förtröttens icke! Annu finnes del helt
visst otaligt många ibland Eder, som öm-
men för de små fattigmansbarnens som-
marhvila, som med ett ringa bidrag både
kunneij. och viljen i Eder mån under-
stödja »Iduns slcollofskoloni>•>. Dröjen då
icke längre, att det ej blir för sent!
Annu kan insamlingen under de när-
maste dagarna fortgå. De minsta bidrag
mottagas med tacksamhet; ingen, som något
kan offra, skall draga sig undan — det är
vårt vissa hopp!
Insänden därför, ärade läsarinnor, oför-
töfvadt Edra bidrag till Redaktionen af
Idun Stockholm, i postanvisning eller post-
sparmärken (ej frimärken). Vid försändel-
sen bör tydligt angifvas, all den är afsedd
för »Iduns skollofskoloni».
Alla inflytande bidrag redovisas i Idun.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
