Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 22. 30 maj 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
268 I DU N 1890
”pr syrenerna blomma.”
Af
Sune Folkeson.
I.
•Södri Ström kom just nyss från sin engel-
ska privatlektion. Då hon öppnade
dörren till det rum, hon delade med den yngre
systern, fann hon denna redan hemkommen
till frukostlofvet.
Det var någon att genast meddela sig
med :
»Kan du tänka dig, hvad jag fick till kria-
ämne till nästa gång?»
»Hur ska’ jag kunna det?»
»Syrenerna du, som blomma här midt öfver!»
»Hvad skall du skrifva om dem för slag?
Har man hört, ett sådant dumt ämne ! »
Siri hade en släng af motsägelseända, och
fast hon på hemvägen gått och undrat öfver
det svåra ämnet, svarade hon nu litet spetsigt:
»Tycker du? Det vet jag just inte — det
behöfs bara lite fantasi och poesi, kanske —
––––––»tilläde hon snusförnuftigt, glömsk
af att hon, med sin tröga, osjälfständiga na-
turs benägenhet för reflexrörelser, repade upp
ord för ord sin lärarinnas invändning mot
hennes nyss förut gjorda inkast, som så myc-
ket liknade systerns nu gjorda. Dessutom
kände hon ett oförklarligts välbehag att för-
ödmjuka den intelligenta, alltid som mönster
framdragna yngre systern.
Systern gick snart tillbaka till sin skola,
och Siri blef ensam. Hon gick ut på den
lilla balkongen, som hörde till deras flickrum,
lutade armbågarne mot räcket, stirrade öfver
kanalen, bort mot syrenerna. De stodo i en
lång, blekt violett linie, alldeles invid kanal-
kanten; och vattnet, genomblixtradt af strål-
knippen, återgaf den fina, bleka, i rödt gå-
ende lilafärgen.
Luften var stilla, doftfylld, sommarvarm.
Ur hvarje löfsmyg hördes foglarnes drillande
locktoner. Det unggröna löfverket gick i
skiftningar från rosa till klargrönt; halft out-
slaget, låg det som skira, luftiga högar af
gaz öfver trädens kronor. Ännu såg man
teckningen på hvarje träd, den runda, spritiga,
eller den kärfvelika teckningen, hvarigenom
den kommande, yppiga fullgångna sommar-
prakten antyddes. Midt på dagen liknade
det en skimrande dröm. Obestämda tankar
och känslor, som följa med allt omedvetet
lif, trängde sig med den veka vårluften in i
kroppen och satte fart i det tröga, frusna
vinterblodet.
Folket gick raskare, spänstigare på gator-
na, ögonen strålade utan anledning och man
tog hvarandra i hand med en hjärtligare
tryckning.
Siri hade sutit en lång stund och sett på
syrenerna: de voro verkligen underbart vackra.
Plötsligen suckade hon djupt, utan att hon
visste det, eller hörde det. Det var en be-
gynnande längtan nere i själen, som icke bade
något annat uttrycksmedel; en bunden, sorg-
bunden stumhets uppror emot sitt eget lyte.
Men det blef liksom lättare efter sucken —
som det blir ibland efter outtalade böner.
Hvarför var hon så tom, så ointelligeut,
när systern var så begåfvad?
Ack, hvad hon längtade efter sol och öm-
het, den enda form för lifs- och vårglädje,
hennes instängda, tillbakasatta ungdom vå-
gade drömma. Och hon såg bort till syre-
nerna igen.
Solen låg öfver dem, bakom dem, fram-
för dem, trängde sig ned i deras bild och
blandade sig med den. Och i sin omedvetna,
vårlika poesi tycktes de bära inom sig hela
vårens saga: lefva och älska några timmar i
ljus, — ge lif och dö.
Det låg en sådan oemotståndlig lifsförnim-
melse öfver dem, att Siri, drömmande, som
hade hon talat till dem, hviskade: »hvad de
måtte vara lyckliga!»
Hon kände sig så underlig till mods! so-
len, som baddade på hennes obetäckta huf-
vud, gjorde henne nästan yr, som efter en
sjukdom, första gången man får åka ut. Den
starka luften gjorde henne mattare och tröt-
tare än vanligt. I det bleka, gulbleka an-
siktet syntes då och då en verkligt röd fläck,
som hade det funnits någonstans en källa
rödt blod, hvars vågor kvällde fram vid de
snabbare hjärtslagen.
Hon påminde sig några strofer naturpoesi,
hon lärt sig utantill i somras på landet.
Sakta repade hon upp dem — gång på
gång:
»Att ditt lif är en dikt, visst då du har rönt,
Men en dikt om ett stort, en dröm om ett skönt».
Hon tyckte orden lisade den där längtan
djupt nere, som nästan kändes likt smärta.
Tårar trängde sig upp i massa — runno stilla,
plågfritt utför kinderna.
Hon visste inte, hvad hon ville, inte hvad
hon bestämdt längtade efter — annat än
hjärtliga ord, mjuka smekningar och goda
ögon, som skulle se på henne, henne ensamt.
Någon slags befrielse, — från hvad eller
från hvem hade hon ej ännu fått klart.
Och syrenerna? Hon började dunkelt ana,
att de hade något att säga, blott hon kunde
förstå deras doftande, strålande språk! Och
sedan tolka det.
Då hörde hon moderns röst inifrån rum-
met — den lät så gäll, så tillgjord i denna
harmoniska vårstämning, att Siri rent af spratt
till, förskräckt. Så kan man hoppa till, när
man glömt sig kvar i någon dröm, en ljuflig
sommarkväll, vid ett kraxande korpskri.
Från hennes ansikte ströks skimret bort,
glansen slocknade i ögonen, som om en kall,
grå skugga strukit däröfver. Hennes drag
återtogo det vanliga bleksotströtta, tunga,
tarfliga uttrycket.
Med motvilja reste hon sig upp och gick
in, för att fråga, hvad modern ville.
Åb, hon var så trött på allt, detta evigt
enahanda; hvad möblerna voro stela och
prunkande simpla. De där röda schaggmöb-
lerna i salongen med sina hvita öfverdrag —
hvad de plågade’henne just nu! Och alltid
stodo de på samma sätt, i samma grupper
eller rader — och där satt fadern i samma
stol hvar kväll, med samma tidning och ta-
lade om samma saker: torgpris och börsno-
tiser. Och modern talade om samma män-
niskor och samma historier, hon kunde dem
alla utantill, kunde hela deras lif utantill,
från första timmen till sista. Och samma
uttryckssätt hade de alla, från den yngsta,
upp till fadern, och samma uttryck — sam-
ma fraser, samma omdömen, samma tankar,
— åh, det var så grått, så tungt, så tarfligt
alltsammans. Och huru skulle det kunna
vara annat? Hon begrep icke, hvad som fat-
tades af dessa yttre lyftningsmedel, hon be-
grep blott att det fattades något. Men till
och med en ytligt granskare skulle genast
märkt t. ex. frånvaron af böcker — där stodo
några paradband i ett skåp, gamla ’historier
och resebeskrifningar, förlegade auktionsrester,
som hittat vägen hit som andra möbler.
Och för resten kunde man slutit sig till
nivån af konversationen : om teatern eller kon-
serterna visste man ingenting, ty där satte
man icke foten en gång. Att gå och se de
nya taflor, som anlände då och då, hade fa-
dern rent af förbjudit barnen, ty »målare
voro bara ena odågor och lättingar».
Intet umgänge hade man, jo, afskrädet af
andra kotterier: gamla skvallersjuka, argsinta
fröknar isynnerhet — någon ungdom sågs
heller aldrig till, barnen hade inga vänner,
det tåldes ej, att de »drefvo på gatorna».
Samtalsämnena voro oföränderligen de sam-
ma: affärer, pängar och skvaller — eller
skvaller, pängar och affärer. Ingen läste högt
om kvällarne; — - de små dunkade igenom
sina lexor, och de stora halfsofvo på sina
stolar, och öfver dem alla kröp hvardaglighe-
tecs tunga enformighet, ett välståndslif utan
bildning, men med bildningens fernissa, ett
parvenylif med schaggmöbler och fina toalet-
ter och simpla känslor. Ett halft lif, med
half förnöjsamhet, med half glädje, med halft
allvar. Poesien fanns blott i inbundna prakt-
band på bordet — idéer fick man ur tid-
ningarna — och öfver och genom allt kröp
detta småsinta lifs andetomma tröghet, lade
sig i högar af damm öfver unga hjärtan och
gamla hjärtan, öfver unga viljor och gamla
viljor.
Hon specificerade icke, hon kunde visst ej
utreda, ej klargöra alla dessa sammanlänkade
orsaker till den tyngd, som föll öfver henne
i hemmet. Ej heller begrep hon, att hon
trycktes under omständigheter, i hvilka hon
också hade del — ty hittills åtminstone hade
hon varit lika medelmåttig som de andra;
mera genom sin passiva, negativa del uti
tarfligheten i själslifvet omkring henne än
genom någon positiv.
Men själen låg där, som hos alla unga
varelser, som hafva mer eller mindre rika
möjligheter till utveckling, och väntade på
förlossning. Nu hade en första vårstråle gli-
dit ner på djupet och en första vårdoft sti-
git henne åt hufvudet.
Därför var det, som de gamla schaggmöb-
lerna och bataljstyckena i sina förgyllda ra-
mar plötsligt plågade henne, och som mo-
derns gälla rop kommit henne att formli-
gen spritta till.
Hon skulle gå efter band till sin bruna
klädning, som sömmerskan höll på att af-
sluta.
När hon kom ut i porten, var det första,
som åter mötte henne, de härliga syrenerna,
hon stod stilla och tänkte,
Och hon undrade plötsligt, ifall någon af
hennes familj någonsin drömt om nyutslagna
syrener, vårtiden? ,
»Nej, se Siri!» hörde hon plötsligt, alldeles
intill sitt öra.
Det var hennes äldste brors f. d. klass-
kamrat, nu välbeställd student i Upsala, där
han läste på graden.
Hans stämma lät så frisk, så manligt jub-
lande, och hans öppna, vackra ansikte med
sitt skälmska uttryck verkade som en sång.
De skakade händer, och Siri hade glömt
alltihop, tyngden hemma och syrenerna, vid
denna omedelbara beröring med ett ungdoms-
kraftigt handslag.
»Det var hyggligt, att du kom ut, så slapp
jag gå upp •— annars skulle jag frågat från
mor och Hulda, om du inte vill dricka te
med oss i parken, här midt emot?»
Siris ansikte bokstafligeu lyste — »men vi
ha sömmerska hemma ! »
»Strunta i »Majsa Jons!» Äh, kom nu
bara, Siri, och bråka inte. Ni ä’ då aldrig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
