Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 22. 30 maj 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1890 I D U N 269
annat än konstiga, hemma hos er, — aldrig
kan ni vara som annat folk, ute lite och
roa er.»
Nej, gunås — det visste nog hennes sjut-
ton är. »Men så skulle jag också skrifva
en kria.»
»Om hvad?»
»Om syrenerna därborta.»
»Kors så jolmigt och sentimentalt! Det
är någon gammal blåstrumpa, som lider af
»veka» tankar nu på våren — hvad ger du
mig, om vi hålla vad om det?»
Siri smittades af hans klingande, muntra
skratt, och kunde ej hjälpa, att hon skrattade
med för sällskaps skuld. Men så blef hon
allvarsam.
»Det är inte sannt, för fröken Hjälm är
ung och vacker —»
»Men oförlofvad?»
»Det vet jag inte.»
»Nu sitter du fast. Det gör ingenting, vi
ska’ koka ihop krian tillsammans, bara du
kommer. »
»Skall försöka.»
»Hand på det!»
Och så skildes de åt. Men Siri tyckte,
att det var t. o. m. roligt i bodarne i dag,
och då hon kom hem, glömde hon att se på
möblerna — eller också låg det något gladt
öfver hemmet, nu i e. m., som hon kände
så uppfriskande.
(Forts.).
Kvinnans inflytande i det
dagliga lifvet.
1
allmänhet skall en man känna sig myc-
ket tilltalad af ett vackert ansikte, af
ett behagligt uppträdande och af den yttre
älskvärdheten hos de kvinnor, med hvilka
han umgås i det dagliga lifvet. Men det
finns likväl andra egenskaper hos kvinnans
karaktär, som gifva henne ett långt större
inflytande på hennes dagliga umgängeskrets.
En förståndig man, som tilltalas af kvinnans
skönhet, skall förstå att värdera denna rik-
tigt och snart upptäcka den ihålighet i ka-
raktären, som brist på själens adel och skön-
het alltid medför. Desto mera skall han
sätta värde på den rättänkande, godhjärtade
och älskvärda kvinna, som ieke blifvit be-
gåfvad med kroppslig fägring, men hvars själs
skönhet strålar ut af hela henûes väsen.
En sådan kvinnas inflytande i det dagliga
lifvet är stort och välsignelserikt för alla
omkring henne. Det är till henne husets
vänner komma med sina bekymmer och hemta
råd under sjukdom och nöd. Det är från
hennes läppar tröstens ord hviskas till den,
för hvilken sorgen är tryckande tung. Det
är hennes mjuka hand, som torkar tårarne
från det gråtande sjuka barnet och liksom
stryker febern från dess kind. Det är hen-
nes vänliga förmaningar och råd, som förmå
de vuxna sönerna att besinna sig midt under
sitt vilda lif, och det är hon, som hos dött-
rarna befordrar den karaktärsstyrka och hjär-
tats renhet, som äro samhällets prydnad och
deras eget värn.
När mannen, trött af dagens arbete och
sträfvan, om aftonen kommer hem, kanske
vresig till följd af förtretligheter och ned-
stämd af motgångar, är det denna kvinna,
som kysser bekymren från sin mans panna
och gifver honom hvila i ett behagligt hem,
från hvilket han åter kan stark och modig
draga ut i den dagliga striden, medan klan-
gen af hennes ord ljuder som en segersång
för haDS öra. Ja, till och med den ostyrige
skolgossen, som, plågad af elaka kamrater,
drar sig undan från lekplatsen, känner in-
stinktmässigt, att i hans moders armar är
hans tryggaste hamn.
Det finns ingen sorg, som icke kan lindras,
ingen smärta, som icke kan stillas, genom att
du anförtror dig åt den ädla och varmhjärtade
kvinna, en kärleksfull försyn gifvit dig till
moder eller hustru, syster eller väninna. Låt
hennes själsadel styrka dig, hemta tröst af
hennes hiärtas renhet och sök råd och väg-
ledning i hennes ord, om du icke genom egen
hjälp kan finna vägen till själfva källan för
allt ädelt och godt.
Iduns panoptikon.
Herrskapet Petterssons pingsthelg.
»Mu — ååh!» gäspade hr Pettersson.
döM »Jaså-åh, pingst hän . . . au . . . hän-
ryckningens dag.» — Och så reste han på
sig i sängen.
»Ja det är verkligen hänryckande,» sade
fru Pettersson, som redan var klädd i mor-
gondräkt och slog sin mest karaktäristiska
knyck på nacken.
Pion var inte blid till lynnet, när den där
knycken kom fram, det visste herr Pettersson,
och därför stirrade han med sina små, omorg-
nade ögon frågande på sin hustru.
»Se själf!» sade hon med en betecknande
handrörelse åt fönstret och försvann ur säng-
kammaren.
Herr Pettersson sprang upp och gläntade
på gardinen, och hans jovialiska ansikte för-
längdes högst betydligt.
Regnet stod som spön i backen, och gatan
var nästan folktom. En genomvåt mjölkflicka
stannade med sin kärra i hörnet och spände
remmen kring frambenen på sin häst,- som
såg ut, som om han kommit simmande frånDrott-
ningholm. En sjaskig pigflicka med en grädd-
snipa i hand, sjal öfver hufvudet och tofflor
på fotterna gjorde förtviflade ansträngningar
att hoppa öfver de värsta vattenpussarna.
Det var de enda lefvande varelser, som syn-
tes på gatan.
Jo, det var verkligen morgonfriskt! Och
herr Pettersson som bedt sin svägerska, kas-
sörskan, komma dit vid 4-tiden, ty han ville
i lämplig tid, just när middagsstöket skulle
börja, öfverraska sin fru med inbjudning till
en liten middag på Hasselbackens veranda!
Hasselbacksmiddag i ösande regn! Nej pass,
då fick man allt stanna hemma.
Herr Pettersson började göra toalett och
försökte slå ifrån sig sina ledsamma funde-
ringar genom att hvissla Azucenas aria ur
Trubaduren — han hade naturligtvis varit
på Bötel — men embouchyren var inte rik-
tigt i ordning, och ban hvisslade falskt. Frun
kom och frågade, om han inte kunde sluta
med den där musiken. Hon blef så nervös.
Så blef kaffebordet i ordning. Herr Pet-
tersson tittade forskande på småbröden, som
hade en underlig form. Han bröt ett.
»Hvad är det för ett nytt hembageri, som
Lillan har uppmuntrat den här gången» —
herr Pettersson kallade alltid sitt vif för Lil-
lan, när han ville visa sig älskvärd. — »Det
här är visst hvad man inom industrien kal-
lar för halffabrikat.»
Herr Petterson kunde ha sparat sig detta
skämt. Frun slog ånyo sin knyck på nacken
och menade, att han verkligen kunde förskona
henne från sina dåliga kvickheter. Han borde
väl veta, om han intresserade sig en smula
för sitt hus, att småbröd nu inte kunde fås
för pengar. Och när då hon, fru Pettersson,
försökte att baka själf, så hade degen blif-
vit varmjäst i det heta köket och stekugnen
hade gräddat dåligt. Kunde hon rå för det?
Och var det rätt, att hennes egen man kom
med sådana speglosor i närvaro af barnen
och tjänstfolket?
»Kära Emilia, snälla rara Lillan, inte
visste jag det. Du kan väl inte tro, att det
var min ttiening att såra dig. Förlåt, söta
Lillan ! »
Och herr Pettersson började äta snarjästa
och halfgräddade småbröd, tills han kände
sig omfångsrik som kapten Rollas balong,
fastän icke fullt så lätt.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
