Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 22. 30 maj 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1890 I DUN 271
Teater och musik.
Kungl. Operan. De ytterligare aftalade Bötelföre-
ställningar, hvilka vi i förra numret omnämnde,
gingo om intet på grund af en envis halskatarr,
som tyvärr hindrade konstnären att under den
närmaste tiden ’ uppträda och föranledde honom
att redan i början af förra veckan från Stockholm
återvända till Tyskland.
Den stora opera-nyhet, Verdis »Ottello», som än-
nu återstod den musikälskande allmänheten under
detta spelår, gafs i måndags första gången för till
sista plats utsåldt hus. Bland åhörarne märktes
konungen, kronprinsen och prins Eugen med tal-
rik uppvaktning. Om man får döma efter det bi-
fall, att ej säga hänförelse, hvarmed operan mot-
togs, kommer »Otello» att blifva i lika hög grad
som Aïda Stoekholmspublikens favorit. Väl 30
gånger måste titelpartiets innehafvare, hr Ödmann,
framträda, delande bifallet med fröken Oselio och
hr Lundqvist, Desdemonas och Jagos representan-
ter, hvarjämte hr Nordqvist efter operans slut upp-
repade gånger och under starka bifallsrop fram-
leddes af fröken Oselio och hr Ödmann.
Den sistnämnde hyllades dessutom vid första
aktens slut med två lagerkransar och blommor.
Med nöje konstatera vi, att detta rikliga bifall
var fullt förtjänt. Operan, som dirigerades af hr
Nordqvist, hvilken man på senare tiden sällan
sett på anförareplatsen, var med ovanlig omsorg
inöfvad, hvilket gäller så väl orkester som körer;
dekorationerna voro särdelas vackra, delvis prakt-
fulla; regissören hade på synnerligen lämpligt sätt
förstått använda det något inskränkta rum, som
vår gamla operascen medgifver; kostymuppsättnin-
gen tycktes vara fullständigt ny och till det me-
sta mycket prydlig. Hufvudpartiernas innehafvare,
fröken Oselio samt hrr Ödmann och Lundqvist,
voro vid mycket god röstdisposition och tycktes
varmt intresserade af sina repektive partier.
Priset togs ovedersäglingen af hr Ödmann, som
med en stundom rent af häpnadsväckande eld och
glöd återgaf detta i så väl vokalt som ej minst i
dramatiskt afseende mycket fordrande parti.
Dramatiska teatern bjöd ock, samtidigt med Kungl.
Operan, på en med stort intresse motsedd nyhet,
Gunnar Heibergs skådespel »Kung Midas», om
hvilket under detta spelår annanstädes så mycket
både talats och skrifvits. För styckets innehåll
redogjordes omedelbart efter det sammas uppfö-
rande å k. teatern i Köpenhamn utförligt i de
stora tidningarna, och då »Kung Midas» sedermera
offentliggjorts i bokform, torde stycket numera
vara väl bekant för en stor del af våra läsarin-
nor.
Stycket har många ställen, som äro skrifna med
betydande scenisk talang, men förefaller onekligen
ej så litet konstrueradt och overkligt, hviket dock
delvis kan bero på, att man här saknar förutsätt-
ningar att fullt sentera den bild det upprullar —
måhända finnas dessa förutsättningar hos norska
åskådare.
Emellertid väckte flere scener mycken munter-
het, och efter tredje akten skördade trenne af
hufvudrollenas innhafvare, hrr Palme, Hillberg och
Eydgren synnerligen lifligt bifall.
Hufvudintresset knöt sig emellertid, som natur-
ligt var, vid fru Hennings framställning af Anna
Hjelm. Hon gaf den unga kvinnan med en fint
studerad, beundransvärdt detaljsäker konst, som
gaf ypperlig relief åt den alltjämt växande nervo-
sitet, som slutar i vansinne. En af glanspunk-
terna var hennes stora replik i andra akten, ut-
förd med en nästan brutal energi, som verkade
alltigenom äkta och sann. Särdeles intressant är
det skiftande spelet i sista akten, och det skratt,
hvaruti till sist vansinnet bryter ut, har en fruk-
tansvärdt hemsk och gripande klang.
Fru Hennings var som alltid föremål för en
entusiastisk hyllning och framkallades upprepade
gånger.
Kvinnan är mer människa än mannen. Hen-
nes lif går i allmänhet ut på mänsklighet;
hon gör själfva mannen mänskligare. Hennes
sfer är mindre tilltagen, men hon fyller den
ock snart; hon rundar allt harmoniskt och
böjer mannens rätliniga sträfvande till en cir-
kelriktning för att rädda honom från det änd-
lösa. Det är hon, som egentligen uppehåller
det mänskliga släktet; hon söker att bevara
allt in statu quo. A. Törneros.
Striden om hjärtan.
Ur ett kvinnolifs historia
af
Johan Nordling.
VIII.
På främmande jord.
(Forts).
S
ierger hade arbetat i tre hela dagar. I tre
Å dagar hade han knappast unnat sig en mi-
nut ledig från tidigt på morgonen till sent på
kvällen. Han hade ej förut på åratal, åtminstone
ej sedan han för två år sedan först började känna
af sitt hjärtlidande, haft en sådan arbetslust och
varit så intresserad af någon tafla som nu.
Han hade inrättat sin atelier på andra sidan
gärdesgården strax nedom stättan. Den stora gråa
solskärmen hvälfde sin lappade kupol öfver en
bit äkta konstnärslif: ett staffli, en halffärdig tafla
och en solbrynt artist i lång, blårandig blus med
af ifver glödande kinder och strålande ögon.
Han hade tagit sig för att måla den lilla täcka
utsikten öfver sjön med skogen i bakgrunden och
den gröna saftiga ängen framför. Och liksom den
artist, som med af helig inspiration besjälad pen-
sel söker fånga sin hjärteälsklings drag på duken,
i sitt arbete omedvetet ingjuter all den älskliga
pietet, han känner för originalet, så flöto äfven
nu ur Bergers pensel färgerna med en aldrig förr
anad lätthet och mjuk harmoni, och det var med
en vällustig känsla af sann konstnärlig ingifvelse,
som han drag för drag kopierade de fina skiftnin-
garna i lif och färg, i ljus och skugga hos den
lilla bit värld, hvilken han lärt sig älska som ett
förlofvadt land för sina svärmiska drömmar.
Han visste icke rätt, huru det var, men emel-
lanåt kom där öfver honom en aning, som om
han snart skulle nödgas skiljas ifrån detta sitt
eden och därför måste skynda att först åtminsto-
ne åt sig rädda dess bild undan glömskan. Då
grep han dubbelt hårdt om penseln och målade
med dubbel fart med ungefär samma tomma,
ängsliga känsla af vemod, som om det gällt att
porträttera de välkända dragen af en älskad afli-
den, innan de för evigt öfverlemnades åt förgän-
gelsen och grafven.
Nu var det på den fjärde dagen; taflan nalka-
des sin fullbordan. Törne hade ej synts till mer
än en gång som hastigast sedan den där aftonen,
som börjat så hett och slutat så vänskapligt.
Berger hade varit tidigt uppe och målat oför»
trutet i solga§set hela förmiddagen. Fram mot
middagen började han med ens känna sig så be-
synnerligt modlös och trött. Det var, som skulle
hans arm helt plötsligt förlamats — han målade
några drag, så lät han den helt tungt sjunka ned
i knäet och försjönk i drömmar; så spratt han
åter upp, gjorde ännu ett par försök att arbeta,
men nej, det var som förhexadt, honom syntes,
som stode någon bakom och drog honom i ar-
men, så snart han lyfte den mot taflan. En gång
kände han det så tydligt, att han hastigt vände
sig om för att få sikte på den efterhängsne. In-
gen, Ej ett lif, så långt han kunde se, utom bo-
finken,, som satt på stättan och sjöng. Den stora
solskärmens skugga tecknade sig skarp och kan-
tig mot den friska gräsmattan, där omkring sol-
ljus, idel klart, brännande solljus. Hvarje träd,
minsta buske, den gråa, mossiga gärdesgården,
stugan på andra sidan, skogen, molnen, allt syn-
tes så lätt, så genomskinligt, att det knappt lem-
nade en skymt af skugga för de glödande, lodrätt
nedfallande solstrålarne.
Plötsligen började det gå rundt, rundt med
svindlande fart i hans hufvud. Ett flor drogs för
hans ögon, och det svartnade till midt i dags-
ljuset. Han hade svimmat, om han ej sjunkit
ned på den lilla fällstolen. Där satt han länge
med hufvudet lutadt i händerna och väntade på
någonting, han visste ej rätt hvad ; men där sked-
de ingenting, där kom ingenting ; det var blott
en stor humla, som förirrade sig in under skär-
men, surrade länge och väl omkring där inne,
brummande honom än i det ena örat, än i det
andra, skulle så ut, men stötte hufvudet i väfven
och började åter en irrfärd i skuggan därunder
med ett ideligt och ilsket surrande. Allt detta
hörde han halft omedvetet, utan att just reflektera
däröfver, som ett ljud i fjärran; ena stunden
kände han på sig, att det var dånet af något af-
lägset, brusande vattenfall, och började just få så
pass reda och beherskning öfver sina tankar, att
han var på vippen att gå till doms med sig själf,
för att han aldrig observerat det förut, då med
ens den öfvertygelsen smög sig öfver honom, att
det var någon besynnerlig, entonig vaggsång,
hvars pinande enformighet allt mera söfde ho-
nom in, till dess han helt plötsligt vaknade upp
till full sans, vid att han gled ned af den låga
stolen och hamnade raklång på gräsbacken.
Han tog ett par glas portvin till middagen och
kände sig mycket kryare däraf.
Fram på eftermiddagen, när det blef svalare,
började han åter måla något litet, men hade ej
hållit i därmed lång stund, förr än han kände sig
förbi och gick bort och satte sig på trappsteget
till stättan.
Vid han så hade sutit en stund, kom Törne gå-
ende med händerna i byxfickorna, hvisslande på
en munter stump ur någon favoritoperett. När
han fick ögonen på Berger, som blek och slö satt
och hängde på stättan, stannade han tvärt.
»Är du sjuk?»
»Nej, jag är bara litet trött.»
»Jaså», sade han och log, »ja, ja, du tar väl
aldeles för häftigt i med den där taflan. Ifver är
nog bra, men måttligt är bäst.»
Men när han så fick se det matta och tvungna
leende, som drog öfver den andres hvita ansikte,
blef han med ens helt ängslig.
»Du måste sköta om dig bättre, det är säkert
det; du är nog sjuk ändå, kanske du gjorde klo-
kast= i att gå in och lägga dig.»
»Ah nej, prat! Det är ingen nöd med mig.
Min tafla står där nere, om du vill se den, så får
jag höra, hvad du säger.»
Törne gick ned åt ängsbacken ; han hade knap-
past hunnit halfvägs, när han får höra ett skrik
från stättan. Han vänder sig om och springer
dit; vännen ligger orörlig med krampaktigt för-
vridna anletsdrag på rygg i gångstigen nedanför
gärdesgården.
Berger hade fått hjärtslag.
Törne lyfte honom öfver stättan och bar så in
honom i stugan, där han lade honom på den bäd-
dade sängen. Själf satte han sig bredvid på en
stol för att invänta hans uppvaknande.
De gröna spjäljalousierna voro tillskjutna ut-
ifrån för solen. En tung, skuggig svalka var
lägrad öfver rummet, men icke dess mindre luk-
tade där instängdt af maten sedan middagen och
portvinet, som ännu stod uppslaget på det odu-
kade bordet.
Han fick vänta länge, mycket länge. Det var
pinande tyst i rummet, en sådan där tryckande,
kvalfull tystnad, som plågar oändligt mycket mer
än det mest skärande missljud, och som blytung
och kall lägger sig försoflande öfver hela ens vä-
sende. Han kunde bokstafligen, som man säger,
höra sitt eget hjärtas slag och den andres ännu
svagare, ojämna andedrag.
Efter en timme, kanske två, kanske tre, det
visste han ej rätt, slog den sjuke långsamt upp
sina ögon. Det första han fick se, var vännen,
som satt vid hans hufvudgärd.
»Är du bättre nu?»
»Ja, jag tror det.»
Så blef där åter tyst en stund, en evighet.
Plötsligt sade Berger med matt, hviskande stämma:
»Taflan — min tafla — jag vill se den.»
Törne gick för att hämta den.
Ack, hvad det kändes lätt och skönt att komma
ut ur den tunga, instängda sjukluften och få dra
ett djupt andetag i solskenet därutanför!
Hvilken härlig afton! Se sjön, hur klar och
spegelblänkI Och skogen, hur fridfull och hög-
tidlig, lugn ocb tyst!
När Törne kommer fram till stafflit, stannar
han full af beundran som fängslad framför mål-
ningen. Den år verkligen ypperlig! Hvilket lif,
hvilken späd och saftig grönska i den sluttande
ängsbacken — hvilken fin skiftning i dagrarne
där nere bland vassen och på den lätt krusade
sjön! Hur mörk och dyster den höga skogen där
bakom, som ett mollackord i en smekande, me-
lodiös sonat, och så aftonhimmelen däröfver, en
glänsande, praktfull, hänförande final, hvilken färg,
hvilken glöd, hvilka lätta, flytande förtoningar,
hvilken fin poetisk idealisering, och dock hvilken
sanning, hvilken gudomlig natur!
Han står där länge gripen af förvåning, af be-
undran — han jämför kopian drag för drag med
originalet, upptäcker någon ny fullkomlighet, nå-
gon ny artistisk nyans af genialisk uppfattning
och drar endast då och då en suck: »Äck, den
som blott kunde måla så, något liknande, något
tillnärmelsevis!»
Så för han sig då ändtligen till minnes, hvar-
för han kommit, tar taflan ifrån stafflit och skyn-
dar åter. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
